Geyser/Sångarvinter
| ← I katakomberna |
|
Sångarvinter.
Nyss min dikt begynnat kvälla.
Si, då sinar guldets källa —
och från söderns kolorit
tvingas jag att styra kosan
in i den germanska prosan,
med dess själ af grå granit.
Varm jag kom. Men här i norden
kyldes re'n i hjärtat orden,
och förbi var poesin —
bild vardt blek som frusna trädet,
själfva klangen uti kvädet
fick, som vågsorl, issordin.
Intryck kommo förr i svärmar.
Något enda nu sig närmar,
och som sparfpip är dess röst.
Pännan öfver arket slinter —
det är riktig sångarvinter,
tomt och tyst i diktarbröst...
Vingeburna sångarbröder!
Fören åter mig till söder,
sluten er tillsamman tätt!
Lättare I hän mig bären,
äv i svenska landamären
hop jag sjunger färdbiljett.
Öfver Rhenvåg vi oss svinga,
där de stolta borgar springa
upp som klippans jätteblom.
Alpenglühen mot oss gläuse,
och det strålande Firenze,
och det underbara Rom!
Ack, i Roma vill jag stanna,
känna friden på min panna
från San Pietros blå kupol!
Där skall sången icke dröja,
men bland mästarverk sig höja
i det fromma snillets sol.
Ensam jag i nord får drifva.
Hos de gamle, de naiva,
fann min dikt sitt fosterland.
Dock — till Roma bär ej vingar.
Och för mig ej guldet klingar.
Jag blott har — en staf i hand.
Eja, jag min staf välsignar!
Och jag vandrar, tills jag dignar,
vandrar bort från vintertvång,
vandrar än med snö i håren,
tills jag hinner Romavåren,
andas ut min sista sång.