Geyser/Soluppgång
| ← Den brutna grenen |
|
Kungsängsliljan → |
Soluppgång.
Natten sjönk, och skällan ringde
mässa in för höjd och dal;
och vid svala gryningsglöden
hann jag skogens tempelsal.
Som en chorpilt där Linnéan
svängde stängelns välluktskar,
och den daggifyllda rosen
i sin skål vigvattnet bar.
Under gröna läktarhvalfven
hördes orgelns dofva gång:
vinden spelte, fågelkören
sjöng åt purpurskyn sin sång.
Och från minsta strå en längtan
hän mot österns rodnad lopp —
där, liksom af ljus och rosor,
reste sig ett altar opp.
Plötsligt allt blir tyst och stilla:
fram för altart Morgon går;
litet sångarhjärta vidgas,
och hvar lilja öppnad står.
Se, då lyftes upp mot himlen
gyllne kalk med ljusets flod,
lyftes solen, i hvars flöde
väller Skaparns eget blod.
Lifvets flammande mysterium
lyftes upp för jordens rund,
strömmar in i skogens sköte,
källans våg och bergets grund.
Och hvart väsens dunkel klarnar
en minut till dröm om Gud:
dröm, hvars skönhet härligt danar
doft och form och färg och ljud;
dröm, som hjärtat en gång drömde
i sin späda morgonväkt.
Lyss, det är all världens längtan —
känn dess friska morgonfläkt!
»O, jag skönjer Dig i fjärran!
O, jag känner, Du är när!
Ty en stråle af Din klarhet
nu Din mildhet till mig bär.
Nu jag vet, att jag är sprungen
som en gnista ur Din famn;
nu jag vet, den Onämnbare
lyss dock till ett fadersnamn.
O, när skall jag ur mitt dunkel,
ur min dvala stiga fri,
ila vaknad till mitt ursprung,
med den Ende enad bli?
Dock, o Fader, ske Din vilje;
ty mitt bästa är Din lag!
Och om andens fulla klarhet
siar huldt Din nya dag.»
Så en tusenstämmig trängtan
går från jorden upp mot skyn:
och själf Gud en stund lustvandrar
i hvart väsens drömda syn.
Ja, jag hör Hans röst, som fordom
genom Edens lunder drog;
och mitt knä mot tufvans bönpall
sjunker ned i tempelskog.
»Gloria in excelsis Deo!»
jublar då min tungas ljud.
Drillar, doft och form och färger
svara: ära vare Gud!