Gossen och Fanden
← Hönan som skulle till Dovrefjäll, för att icke all verlden skulle förgås |
|
Mästertjufven → |
35.
Gossen och Fanden.
Det var en gång en gosse som gick på en väg och
knäckte nötter, så fann han en maskstungen en, och med
det samma mötte han Fanden. ”Är det sannt,” sade gossen,
”hvad de säga, att Fanden kan göra sig så liten han
vill, och tvinga sig igenom ett synålsöga?” — ”Ja!”
svarade Fanden, ”Åh, låt mig se det, och kryp in i denna
nöten,” sade gossen igen, och det gjorde Fanden. Då han
väl var krupen in genom maskhålet, satte gossen en pinne
i. ”Nu har jag dig der!” sade han, och gömde nöten i
fickan. Då han hade gått ett stycke, kom han till en
smedja; der gick han in, och bad smeden, om han ville
slå den nöten itu åt honom. ”Ja, det skall vara lätt
gjordt,” svarade smeden, och tog den minsta hammaren
sin, lade nöten på städet och slog till, men den ville icke
sönder. Så tog han en litet större hammare, men den
var heller icke tung nog; han tog då en ännu större en,
men den dugde heller icke, och så blef smeden ond och
tog till storsläggan. ”Jag skall väl få sönder dig ändå!” sade
han, och slog till allt hvad han orkade; och så gick nöten
i kras, så att halfva smedjetaket flög af och det
brakade som om huset skulle ramla ned. ”Jag tror fan var
i nöten, jag!” sade smeden. ”Ja, han var så,” svarade
gossen.