←  Gossen och Fanden
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Mästertjufven
De tre systrarna som blefvo intagna i berget  →


[ 162 ]

36.

Mästertjufven.


Det var en gång en torpare, som hade tre söner. Han hade icke något arf att gifva dem och icke något att sätta dem till, och icke visste han, hvad han skulle göra af dem heller; men så sade han, att de finge lof att taga sig till det de ville och hade bäst lust till, och resa dit de sjelfva ville; han skulle gerna följa dem pa vägen, och det gjorde han också. Han följde dem, tills de kommo till ett ställe, der det var tre vägar; der togo de hvar sin väg, och fadren tog då farväl af dem och reste hem igen. Hvad det blef af de två äldste har jag aldrig sport, men den yngste han gick både långt och länge.

Så hände en natt, då han gick öfver en stor skog, att det kom ett sådant fult väder öfver honom; det blåste så han nästan inte kunde hålla ögonen öppna, och förrän han visste ordet af, var han kommen rakt pa villspår och kunde hvarken finna väg eller stig; men huru han gick, så fick han till sist se, att det lyste långt borta i skogen. Dit tyckte han, han måste försöka att komma, och sent omsider så kom han dit också. Det var en stor byggning, och det brann så friskt på spisen derinne, att han kunde finna, de inte hade lagt sig ännu. Så gick han in och derinne gick en gammal käring och stökade.

”God afton!” sade gossen. ”God afton!” sade käringen. ”Hutetu, det är sådant fult väder ute i natt,” sade gossen. ”Det är så,” sade käringen. ”Kan jag få ligga här och få hus i natt?” sporde gossen. ”Det är nog inte godt för dig att ligga här,” sade käringen, ”för kommer folket hem och träffar dig, så slå de ihjäl både dig och mig.” [ 163 ]— ”Hvad är det för folk, som bo här då?” sade gossen. ”Åh, det är röfvare och tocket pack, det,” sade käringen, ”och mig ha de röfvat, då jag var liten, och haft till hushållerska åt sig,” sade hon. ”Jag tror nog jag lägger mig likafullt, jag,” sade gossen, ”det får gå som det vill, för ut vill jag inte mera i dylikt väder och nattetid.” — ”Ja, det blifver värst för dig sjelf det,” sade käringen.

Gossen lade sig då i en säng, som stod der, men sofva tordes han inte, och bäst det var, kommo röfrarne, och så sade käringen, att det var kommen en fremmande karl dit, som hon inte kunnat få till att gå igen.

”Såg du om han hade pengar?” sade röfrarne. ”Jo, han pengar, den stymparn!” sade käringen, ”det var inte mer än jemt han hade kläderna på kroppen.” Röfrarne började då öfverlägga med hvarandra om, hvad de skulle göra med honom, om de skulle slå ihjäl honom, eller hvad de eljest skulle göra. Genast stod gossen upp och började tala med dem och sporde dem, om de inte behöfde en tjenstedräng, för han kunde nog ha lust till att tjena hos dem. ”Jo,” sade de, ”har du lust och du vill drifva det handtverket vi drifva, så kan du nog få tjenst här.” — ”Ja, det är sak samma,” sade gossen, ”hvad handtverk det är, för då jag reste hemifrån, fick jag lof af far min att taga mig till hvad jag ville ” — ”Har du lust till att stjäla då?” sade röfrarne. ”Ja,” sade gossen; det handtverket kunde han nog lära, mente han. Så bodde der en man ett stycke från dem, som hade tre oxar; en af dem skulle han resa till staden med och sälja, och det hade röfrarne fått spörja; så sade de till gossen, att om han var god till att stjäla från honom oxen på vägen, så att han inte visste om det, och så, att han inte gjorde honom något, så skulle han få lof att vara tjenstedräng hos dem. — Ja, gossen tog med sig en vacker sko, som stod der med silfverspänne i, och lade åstad; skon satte [ 164 ]han på vägen der mannen skulle förbi med sin oxe, och sjelf gick han in i skogen och gömde sig under en buske. Då mannen kom, såg han sträxt skon. ”Det var en fin sko,” sade han, ”hade jag make till den, skulle jag taga den med mig hem, så kunde jag väl få käringen min blid en gång;” för han hade en käring så arg och så elak, att det icke var långt mellan hvar gång hon slog honom. Men så tyckte han, att han inte kunde göra något med den andra skon, då han inte hade make till den, och så reste han vidare och lät den stå. Gossen tog skon och skyndade sig, det bästa han kunde, att komma förr än bonden igenom skogen, och så satte han skon i vägen för honom igen. Då mannen kom dit med oxen, blef han förargad, för det han hade varit så dum att låta maken till den stå qvar och inte tagit den med sig. ”Jag får vända tillbaka igen och taga den andra,” sade han för sig sjelf och band oxen vid gärdesgården, ”så får jag då ett par goda skor åt käringen, för då kanske hon blir god en gång, hon med.”

Han gick och letade och letade efter skon både länge och väl, men ingen sko fann han; till slut måste han gå tillbaka med den, han hade. Under tiden hade gossen tagit oxen och rest med. Då mannen kom tillbaka och fick se, att oxen var borta, begynte han att gråta och vånda sig, för han var rädd att käringen skulle slå honom ihjäl, när hon fick veta att oxen var sin kos. Men så fann han på att gå hem och taga den andra oxen och resa till staden med och få god betalning för den, och inte låta käringen få veta något om det. Det gjorde han; han gick hem och tog oxen, så att käringen inte visste något om det, och reste till staden med; men röfrarne visste det ock, och så sade de till gossen, att kunde han taga den också, utan att mannen fick veta om det, och så, att han inte gjorde honom någon skada, så skulle han [ 165 ]vara jemngod med dem. Ja, mente gossen, det skulle vara en simpel sak.

Den gången tog han med sig ett rep och hängde sig upp under armarne, midt i vägen för mannen. Då mannen kom med sin oxe och fick se det spöke som hängde der, blef han litet rädd af sig. ”Hå hå, så tunga tankar du måtte haft, som har hängt dig der!” sade han; ”åh ja, du får hänga för mig, jag kan inte blåsa lif i dig igen,” och så gick han vidare fram med sin oxe. Gossen ned ur trädet, sprang en ginväg och kom framför honom och hängde sig midt i vägen för honom igen. ”Måntro du verkeligen har haft så tunga tankar, att du har hängt dig der, eller det bara är ett spökelse för mig då?” sade mannen; ”åh ja, du får hänga för mig, antingen du är ett spökelse eller hvad du är,” sade han och gick med sin oxe. Gossen gjorde precist likadant som begge de förra gångerna, hoppade ned ur trädet, sprang en ginväg genom skogen och hängde sig midt i vägen för honom igen. Då mannen fick se det igen, så sade han vid sig sjelf: ”Det var illa det här! Skulle de haft så tunga tankar, att de hängt sig alla dessa tre? Nej jag kan inte tro, att det är annat än spökeri för mig. Men nu vill jag veta det visst,” sade han; ”hänga de der andra två, så är det verkeligen så, men hänga de der inte, så är det inte annat än spökeri för mig.”

Han band då sin oxe och sprang tillbaka för att se, om de verkligen hängde der. Medan han gick och tittade upp i alla träd, hoppade gossen ned och tog oxen hans och reste åstad med. Då mannen kom tillbaka och såg att oxen var borta, blef det rasande med honom, det kan man nog veta, han började både till att gråta och beskärma sig; men till sist gaf han sig till tåls, och så tänkte han vid sig sjelf: det är inte någon annan råd än att gå hem och ta den tredje, så käringen inte vet om det, och [ 166 ]med den får jag handla desto bättre, så jag får mycket pengar för den. Han gick hem och tog den och reste med den, så att käringen inte visste något om det. Men röfrarne visste det väl, och så sade de till gossen, att kunde han stjäla den liksom de andra två, skulle han vara mästare öfver dem allesammans.

Ja, han lade af gården och sprang till skogs, och då mannen kom med oxen, satte han till att böla så fult, likasom en stor oxe, inne i skogen. Då mannen hörde det, blef han glad; för han tyckte, han kände igen målet på storstuten sin, och tänkte, att nu skulle han finna dem igen begge två, band så den tredje och sprang af vägen och till att leta inne i skogen. Emellertid reste gossen åstad med den tredje oxen. Då mannen kom tillbaka och hade mistat den också, blef han så illa vid sig, att det icke var någon måtta på det, han både gret och jämrade sig, och han tordes icke gå hem på många dagar, för han var rädd att käringen skulle slå honom rent ihjäl. Röfrarne voro heller icke mycket glade öfver det, att de måste erkänna gossen för mästare öfver dem allesammans.

Så tänkte de en gång, att de skulle försöka att göra något, som han icke var god till; de reste så i väg allesammans och läto honom bli ensam hemma.

Det första han gjorde, då de väl voro komna af gården, det var att köra oxarna ut på vägen, så att de gingo hem igen till mannen, som han hade tagit dem från, och glad blef bonden, det kan man nog veta. Så tog han alla hästarna som röfrarne hade, och lassade på dem allt det bästa han fann, af guld och silfver och kläder och andra präktiga saker, och bad så käringen helsa röfrarne och säga tack för honom, för nu reste han, och de skulle ha svårt för att taga honom igen, och dermed for han af gården.

[ 167 ]Långt om länge kom han på den vägen han gick då han kom till röfrarne. Då han kom hemåt, der hans far bodde, så tog han på sig en mundering han hade funnit ibland det, som han hade tagit ifrån röfrarne, hvilken var gjord likasom åt en general, och körde in på gården som en annan storkarl. Sedan så gick han in och sporde, om han kunde få hus der. Nej, det kunde han då alldeles inte. ”Huru skulle jag kunna låna hus åt en sådan herre, jag?” sade mannen, ”det är knappt jag har kläder att ligga på sjelf, och usla nog äro de.” — ”Du har alltid varit hård du,”” sade gossen, ”och det är du nog ännu, sedan du inte vill låna din son hus.” — ”Är du min son?” sade mannen. ”Känner du inte igen mig då?” sade gossen. Jo, så kände han honom nog igen. ”Men hvad har du tagit dig till, då det har blifvit en sådan karl af dig i en sådan hast?” sade mannen. ”Jo det skall jag säga dig,” sade gossen, ”du sade, jag kunde få taga mig till hvad jag ville, och så gaf jag mig i lära hos några tjufvar och röfvare, och nu har jag stått ut läran och är blifven mästertjuf,” sade han.

Så bodde der en amtman tätt vid der hans fars stuga låg; och han hade en sådan stor gård och så mycket pengar, att han icke visste någon räkning på dem, och en dotter hade han också, som både var vacker och fin och god och snäll. Henne ville mästertjufven ha, och så sade han till sin far, att han skulle gå till amtmannen och begära dottern hans åt honom. ”Spörjer han hvad handtverk jag drifver, kan du säga att jag är mästertjuf,” sade han. ”Jag menar du är tokig jag,” sade mannen, ”för klok kan du inte vara, när du tänker på slik galenskap.” Jo, han skulle och måste gå till amtmannen och bedja om hans dotter, det var ingen råd för det, sade gossen. ”Nej, men jag törs inte gå till amtmannen och vara din talman, han som är så rik och har så [ 168 ]mycket penningar,” sade mannen. Jo, det var ingen hjelp för det, mente mästertjufven, han skulle, antingen han ville eller ej; gick han inte med godo, så skulle han nog få honom till att gå med ondo; men mannen ville ändå icke till, och så gick han efter och dref på honom med en stor björkpåk, så att han kom gråtande in genom dörren till amtmannen. ”Na, min vän, hvad felas dig?” sade amtmannen. Ja, så förtäljde han, att han hade tre söner, som hade rest sin väg en dag, och så hade han lofvat dem, att de skulle få resa hän hvart de ville, och taga sig till hvad de ville också, ”och nu är den yngste af dem kommen hem, och han har nu tvingat mig till att gå till dig och begära dotter din åt honom och säga, att han är mästertjuf,” sade mannen och gret och jämrade sig. ”Gif dig du tillfreds, min vän,” sade amtmannen och log, ”och du kan säga till honom från mig, att han får bevisa det först. Om han kan stjäla steken af spettet i köket om söndagen, medan de passa den allesammans, så skall han få min dotter; säg till honom det du!” Ja, han gjorde så, och det mente gossen, skulle vara en lätt sak att göra. Han fick då fatt på tre lefvande harar, tog dem i en säck och hängde på sig några trasor, så att han såg så usel och eländig ut, att det var ynkligt att se det, och så smög han sig in i gången, som en annan tiggarpojke, med säcken sin om söndagsförmiddagen. Amtmannen sjelf och allt husets folk voro nu i köket och skulle passa på steken. Rätt som det var, så släppte gossen ut en hare, och den satte åstad och sprang omkring ute på gården, ”Nej, se på haren då!” sade de inne i köket, och ville ut att taga den. Ja, amtmannen såg den också. ”Åh låt den springa,” sade han, ”det tjenar intet till att tänka på att taga haren på språnget.”

Det varade icke länge, så släppte gossen den andra, och de sågo den inne i köket och trodde att det var den[ 169 ]samme; så ville de ut och taga den igen, men amtmannen sade det tjenade ingenting till. Men om en stund så släppte han den tredje också, och den satte åstad och sprang omkring ute på gården; den sågo de också från köket och trodde, att det var densamme som sprang der igen, och så ville de ut att fånga den. ”Det var då en artig hare också, som far så och famlar,” sade amtmannen, ”kom och låt oss se om vi kan få fatt på den.” Han ut och de öfrige med, och haren före och de efter. Men under tiden tog mästertjufven steken och sprang med, och hvar amtmannen då fick sig en stek från till middagen, vet jag inte, men det vet jag, att harstek fick han inte, fast han sprang sig både svettig och trött.

Till middagen kom presten dit, och då amtmannen hade förtäljt honom det putset, mästertjufven hade spelt honom, gjorde han så narr af honom, att det inte var någon måtta med det. ”Jag vet inte huruledes det skulle gå till, att jag skulle låta mig luras af en sådan karl,” sade presten. ”Ja passa dig bara du!” sade amtmannen, ”kanske han är hos dig, förrän du vet ordet af.” Men presten blef vid sitt han, och gjorde narr af amtmannen, för det han hade låtit narra sig.

Fram på eftermiddagen kom mästertjufven och ville ha dottern hans, amtmannens, som han hade lofvat han skulle få. ”Du får nog göra flera profstycken först,” sade amtmannen och talte vänligt med honom, ”för det du gjorde i dag, det var nu inte mycket med det. Kunde du inte göra presten ett duktigt spratt, för han sitter nu och gör narr af mig, för det jag har låtit draga mig vid näsan af en sådan karl.” Jo, det skulle inte vara någon svår sak, sade mästertjufven. Han klädde ut sig som en fågel, tog ett stort hvitt lakan öfver sig, bröt vingarne af en gås och satte på ryggen och klef så upp i en stor lönn, som stod på prestens gård. Då nu pre[ 170 ]sten kom hem om aftonen, gaf gossen sig till att skrika: ”Herr Lars! Herr Lars!” för presten hette herr Lars. ”Hvem är det som kallar på mig?” sade presten. ”Jag är en engel, som är utsänd från Vår Herre, för att förkunna dig att du skall blifva upptagen lefvande till Guds rike för din gudfruktighets skull,” sade mästertjufven; ”nästa måndagsqväll må du hålla dig resfärdig, för då kommer jag och hemtar dig i en säck, och allt ditt guld och silfver och hvad du har af denna verldens fafänglighet skall du lägga samman i en hög i storstugan din.” Ja, herr Lars både tackade och föll på knä för engelen, och söndagen efter gjorde han en afskedspredikan, och lade ut om, att det var kommen en engel från Gud i den stora lönnen på hans gård, som hade förkunnat, att han skulle komma lefvande i Guds rike för sin gudfruktighets skull, och han predikade och lade så ut, att de greto alla som i kyrkan voro, både gamla och unga.

Om måndagen kom mästertjufven som en engel igen, och presten föll på knä och tackade, för han blef stoppad i säcken, och då han väl var kommen deri, så drog och släpade mästertjufven honom efter sig både öfver stock och sten. ”Aj, aj!” skrek presten i säcken, ”hvart bär detta hän?” — ”Det är den trånga vägen, som förer till himmelens rike!” sade mästertjufven och drog åstad med honom in i gåshuset hos amtmannen, och gässen till att hväsa och nypa honom, så att han var mera död än lefvande. ”Aj, aj, aj! hvar är jag nu?” sade presten. ”Nu är du i skärselden, för att renas och luttras till det eviga lifvet!” sade mästertjufven och gick sin väg och tog allt det guld och silfver och alla de präktiga ting, presten hade lagt samman i storstugan sin.

Om morgonen, då gåsepigan kom och skulle släppa gässen ut, så hörde hon presten som låg i säcken och jämrade sig inne i gåshuset. ”Åh, i Jesu namn, hvem är [ 171 ]det, och hvad felas er då?” sade hon. ”Åh, är du en engel från himmelen, så släpp mig ut och låt mig komma tillbaka till jorden igen, för här är värre än i helvetet; smådjeflarne knipa mig ju med tänger!” sade presten. ”Jag är nog ingen engel, Gud bättre oss!” sade jäntan och hjelpte presten ut ur säcken, ”jag passar bara gässen åt amtmannen, jag, och det är nog de smådjeflarne, som ha nypit honom, far.” — ”Åh, det har mästertjufven gjort! Åh, mitt guld och mitt silfver och mina präktiga kläder!” skrek presten och sprang hem, så att vallflickan trodde, att han mistat vettet med detsamma.

Då amtmannen fick veta, huruledes det hade gått med presten, att han hade varit både på den trånga vägen och i skärselden, skrattade han sig nästan förderfvad; men då mästertjufven kom och ville ha hans dotter, som han hade lofvat honom, så talte han godt med honom och sade: ”Du får nog göra ett profstycke, som är bättre, så att jag riktigt kan se, hvad du duger till. Jag har tolf hästar på stallet,” sade han, ”och dem skall jag sätta tolf karlar på, en på hvar; är du då god att stjäla hästarne undan dem, så får jag se, hvad jag kan göra.” — ”Ja, det går nog an,” sade mästertjufven, ”fick jag så sannt dotter din, så” — ”Ja, kan du det, så skall jag göra mitt bästa,” sade amtmannen.

Mästertjufven gick då till krämaren och köpte bränvin på två flaskor, och så slog han en sömndryck på den ena, men på den andra hade han bara bränvin, och beställde så elfva karlar till att lägga sig bakom amtmannens loge om natten. Tör goda ord och betalning lånte han en trasig hatt och en tröja af en gammal käring, tog sig så en staf i handen och en påse på nacken och då det led mot qvällen, så linkade han åstad bort emot amtmannens stall. Då han kom dit, höllo de på att vattna hästarne till qvällen, och hade nog att göra med det. [ 172 ]”Hvad fanken vill du?” sade en af stallkarlarne till käringen. ”Ah hutetu, det är så kallt,” sade käringen och skakade och frös, och bar sig illa åt. ”Hutetu, det är så kallt, att en stackare godt kan frysa ihjäl,” och så skälfde och darrade hon igen. ”Åh, herre Gud, får jag lof att stanna här och sitta innanför stalldörren?” sade hon. ”Du får så fanken heller, packa dig straxt bort, för om amtmannen får se dig här, så få vi stryk,” sade en. ”Åh, den gamla skröpliga kraken!” sade en annan, som tyckte det gjorde honom ondt om henne; ”den kraken kan ju gerna sitta der; hon gör visst inte något ondt, hon.” De öfriga mente, det skulle inte bli något af, men allt som de trätte, smög hon sig längre in i stallet, så att hon tillsist blef sittande bakom dörren, och sedan var det ingen som brydde sig om henne.

Då det led inpå natten blef det litet kallt för karlarne att sitta så stilla på hästryggen. ”Hutetu, det är då djefveln så kallt!” sade en och slog med armarne. ”Ja, jag fryser, så jag rister,” sade en annan. ”Den som hade sig litet tobak!” var det en som sade. Ja, så var der en som hade en bit; den delade de, det blef icke stort till mans, och så tuggade de och spottade. Det hjelpte litet, men rätt som det var, så var det lika galet igen. ”Hutetu!” sade käringen och hackade tänderna, så att det skramlade i käften på henne; så tog hon opp en flaska med bara bränvin, och så skälfde hon så på handen, att det sqvalpade i flaskan, och så drack hon, så att det sade klunk i halsen på henne. ”Hvad är det, du har på flaskan din, käring?” sade en af stallkarlarne. ”Åh, det är nog en liten droppe bränvin, far!” sade hon. ”Bränvin? hvad för något? låt mig få en tår! låt mig få en tår!” skreko de alla tolf öfver hvarandra. ”Åh, det är så litet jag har,” puttrade käringen. ”I blifven inte våta i munnen af det en gång.” Men de ville ha och de [ 173 ]måste ha, det var icke någon råd för det; och så tog hon då flaskan med sömndrycken och satte den för munnen på den förste, då skälfde hon inte mera, men styrde flaskan, så att hvar och en af dem fick hvad han behöfde, och den tolfte hade icke druckit, förrän den första allt satt och snarkade. Då kastade mästertjufven paltorna af sig och tog den ena karlen efter den andra och satte dem tvärs öfver balkarna, ropte så på de elfva karlarne sina och satte åstad med amtmannens tolf hästar.

Då amtmannen kom ut och skulle se efter karlarne på morgonsidan, började de på att röra sig; de begynte till att hugga i balkarna med sporrarna, så att spillrorna flögo, och några föllo ned och några blefvo hängande och sutto der som narrar. ”Åh, jo,” sade amtmannen, ”jag kan nog finna, hvem som har varit här nu. Men I ären ena usla karlar, som sitta här och låta mästertjufven stjäla hästarna undan ändan på er!” Och så fingo de stryk, för det de icke hade passat bättre på.

In på dagen kom mästertjufven igen och förtäljde huruledes han hade burit sig åt, och ville ha amtmannens dotter, som han hade lofvat honom. Men amtmannen gaf honom hundra daler och sade, att han måste göra något, som var ändå bättre. ”Menar du, att du kan stjäla hästen undan mig, medan jag är ute och rider på den?” sade amtmannen. ”Åh, det går nog an,” sade mästertjufven, ”fick jag så sannt din dotter.” Ja, han skulle se till, hvad han kunde göra, och han satte då ut en dag, då han ville rida ut på en stor exercisplats.

Mästertjufven fick sig straxt fatt på en gammal utlefvad skinkmärr, gjorde sig en sele af bara vidjor och björkqvistar, köpte en gammal trasig kärra och en stor tunna, och så sade han till en gammal tandlös fattigstukäring, att han ville gifva henne tio daler, och för dem skulle hon lägga sig in i tunnan och gapa öfver tapphålet, [ 174 ]der skulle han sticka fingret in — något ondt skulle det inte ske, hon skulle bara få åka litet — och om han tog fingret ut mer än en gång, skulle hon ha tio daler till. Sjelf fick han fatt på några trasor, sotade sig och satte på sig en peruk och ett stort skägg af gethår, så att ingen kunde känna honom igen; och så lade han åstad till platsen, der amtmannen allt hade ridit en lång stund.

Då han kom fram dit, så gick det så smått och så sakta, att han nästan icke kom ur fläcken; det kröp och det kröp fram med honom; så stod det rent stilla, så kröp det litet igen, och det gick så bedröfligt, att amtmannen aldrig kunde inbilla sig att det skulle vara mästertjufven. Han red likväl fram till honom och sporde om han inte hade sett någon, som gick omkring och snokade i skogen der. ”Nej,” sade mannen, det hade han alls inte sett. ”Hör nu!” sade amtmannen, ”vill du rida in i skogen och se väl efter, om du inte kan träffa på någon, som går och snokar der, skall du få låna min häst, och en god drickspenning skall du få för besväret.” — ”Nej, om jag det kan,” sade mannen, ”för jag skall till bröllops med denna mjödtunnan, som jag har varit efter, och så är tappen fallen ur för mig på vägen, och nu måste jag gå och hålla fingret i tapphålet.” — ”Ja, rid du,” sade amtmannen, ”jag skall nog passa både hästen och tunnan.” Ja, så skulle han då göra det; men han bad amtmannen, att han ändteligen måtte passa väl på och vara qvick till att sätta fingret i tapphålet, när han tog sitt ut. Ja, amtmannen sade, att han skulle göra det bästa han kunde, och så satte sig mästertjufven upp på hästen. Men tiden gick, och det led och det led, och ingen kom det tillbaka ; tillsist blef då amtmannen ledsen af att gå med fingret i tapphålet och tog det så ut. ”Nu ska jag ha tio daler till!” skrek käringen i tunnan; då kunde han förstå huru det hängde tillsammans och gaf sig af på hemvägen; [ 175 ]men då han hade gått ett stycke mötte de honom med häst, för mästertjufven hade allt varit hemma hos honom.

Dagen efter kom han till amtmannen och ville ha hans dotter, som han hade lofvat honom. Amtmannen talade nu godt med honom igen, gaf honom tvåhundra daler och sade, att han måste göra ett profstycke till; kunde han det, skulle han få henne. Åja, mästertjufven trodde nog det, om han bara fick höra, hvad det var för något. ”Tror du, att du kan stjäla lakanet ur sängen vår, och linnet af hustrun min?” sade amtmannen. ”Det vore väl inte omöjligt det,” sade mästertjufven, ”fick jag så sannt dotter din, så …”

Då det led på natten, gick mästertjufven ut och skar ned en tjuf, som hängde i galgen, lade honom på sin rygg, och tog honom med sig; så fick han fatt på en stor stege och den satte han upp till kammarfönstret hos amtmannen, klef så upp och lyftade den döde upp och ned, alldeles som det hade varit en som tittade utanför fönstret. ”Der är mästertjufven, mor!” sade amtmannen och knuffade till käringen sin. ”Nu skjuter jag honom, jag,” sade han och tog fram en reffelbössa som han hade lagt framför sin säng. ”Ånej, du får inte göra det,” sade frun, ”du har ju sjelf beställt honom hit.” — ”Jo, jag skjuter honom jag, mor,” sade han, och låg der och sigtade och sigtade, men än var hufvudet uppe så att han såg litet af det, och rätt som det var så var det borta igen, till sist fick han sigte; det smälde, och den döde föll så att det dånade i marken. Mästertjufven skyndade sig ned det fortaste han kunde.

”Ja, jag är nu visserligen höga öfverheten,” sade amtmannen; ”men folk får lätt något att säga, och det skulle vara ledsamt om de finge se denna döda menniska; det blir nog bäst att jag går ut och gräfver ner honom.” — ”Det får du göra som dig sjelf synes, far,” sade frun. Amtmannen steg upp och gick ned, och med detsamma [ 176 ]han hade gått ut genom dörren, smög mästertjufyen in och genast upp till frun. ”Nå, far,” sade hon, för hon trodde att det var mannen, ”är det allt gjordt nu?” — ”Åja, jag makade honom ner i ett hål, jag,” sade han, ”och karade öfver litet jord, så mycket att han är gömd, för det är sådant väder ute; jag skall göra det bättre sedan; men låt mig få lakanet att torka mig på, för han var så blodig och jag har sölat ned mig på honom.” Det fick han. ”Du får nog låta mig få lintyget ditt också,” sade han, ”för lakanet räcker inte till, märker jag.” — ”Åja;” men så kom han ihåg, att han hade glömt att stänga dörren och det måste han då ned och göra förrän han kunde lägga sig igen, och så satte han åstad både med lakanet och lintyget. En stund efter kom den rätte amtmannen. ”Nej, så länge du var för att stänga dörren då, far,” sade frun, ”hvar har du nu gjort af lintyget och lakanet?” — ”Hvad för något?” sade amtmannen. ”Åh, jag spörjer hvar du har gjort af lintyget och lakanet, som du fick att torka blodet af dig med, jag,” sade hon. ”Så för helvete?” sade amtmannen, ”har han nu gjort det med?”

Om dagen kom mästertjufven och ville ha amtmannens dotter, som han hade lofvat honom, och då tordes han inte annat än gifva honom henne och mycket pengar till, för han var rädd för att mästertjufven skulle stjäla ögonen ur honom, och att han sjelf skulle bli ett ämne till prat för folket, om han icke gjorde det. Mästertjufven lefde både godt och väl; om han stal mera kan jag icke säga, men gjorde han det, så var det visst bara för nöje skull.