←  X. Helige-Ands-Kyrkan
Gotland och Wisby i taflor
av Carl Johan Bergman

XI. S:t Nicolaus
XII. S:t Hans-Kyrkan  →


[ bild ]
P A Säve del. A Ney lith.Em. Berentzen & Co lith. inst.
Alb. Bonniers förlag

St. NICOLAUS.
(Wisby.)
St. JÖRAN

[ 33 ]

XI. S:t Nicolaus.

Dominikanerklostrets Kyrka.

Ruinen af S:t Nicolaus är det enda återstående minnet af det troligen stora och betydande Dominikanerhuset i Wisby. Gamla grundmurar och hvälfda källare i några söder om kyrkan närbelägna hus antyda att dessa tillhört klostret.

Om klostrets grundläggning och tillvett finnas numera så godt som inga urkunder. Omkring 1240 anses denna munk-orden hafva från England kommit till Wisby. Liksom Franciskanerna, fingo Dominikanerna, enligt Ordens ursprungliga stadgar, icke ega några fastigheter, utan de skulle lefva för dagen af de frommes allmosor. Men bland de många och stora rättigheter, som denna af Påfvestolen för utmärkt nitisk verksamhet högt gynnade munkorden erhöll, var äfven år 1265 den, att få besitta egendom och att den på bästa sätt förvalta. Deras hufvudbestämmelse var att förkunna Evangelium, försvara Tron, och genom predikan återföra kättare till den rättroende kyrkan, af hvilken anledning denna ordens ledamöter äfven kallades »Predikarebröderna». De voro också kända under namn af »Svart-bröder» eller »Svartmunkar», till följd af deras svarta dräpt, och hade med Franciskanerna, af skäl som nyss nämndes, namnet »Tiggaremunkar» gemensamt.

År 1243 gaf Påfven Innocentius den 4:e befallning åt Dominikaner-Priorn och Predikarebröderna i Wisby att på Gotland utverka understöd åt Tyske Riddarne, och der predika korståg mot Liffiändare och Preussare, med löfte om samma syndaförlåtelse, som var utlofvad åt dem som togo korset emot de otrogna i Kanaans land. — Är 1246 beslöt Ordens i Ripen församlade Provincial-concilium att skicka en koloni till Reval; i denna deltogo Dominikaner-munkar från Sigtuna, Skenninge och Wisby: den från sistnämnde stad hette Brodren Daniel, och han blef Prior eller Styresman för det i Reval nystiftade klostret. — Är 1283 blef Gotlänningen Petrus de Dacia (från Norden) Prior i Domin.-klostret i Wisby: han var född i Wisby, hade i sin ungdom ingått i nämnda kloster, och sedan han der studerat de lärda språken och Theologien, reste han 1266 först till lärosätet i Köln, der han tillbragte 2:ne år, och sedan till Paris. Ryktbar för utmärkt lärdom, blef han år 1271 antagen till Lektor vid det i Skenninge anlagda läroverket (Studium præcipuum). Efter nya utländska resor blef han slutligen år 1280 på ett Provincial-möte i Assonia utnämnd till Lektor uti Domin.-klostret i Wisby; 1283 Prior derstädes, och dog 1288 efter återkomsten från ett Concilium i Bordeaux. — År 1286 erhöll klostret en andel af Carl Estridssons i Upland testamentariska gåfvor. År 1293 erhöll klostret af Magnus Johansson, genom testamente, 9 marker silfver; och af de olycklige Hertigarna Erik och Waldemar 20 marker genom testamente af den 18 Januari 1318, kort före deras död på Nyköpings slott: i sistnämnda testamente voro Helige-Ands-Huset och Hospitalet, äfvensom Franciskanerhuset i Wisby och Roma kloster, m. fl., med gåfvor ihågkomna. — [ 34 ]Några Priorer och munkar äro bekanta, dock endast till namnen: bland de sednare en Broder Gerhard, hvars (myntlika) koppar-signet en gotländsk skeppare år 1825 i staden Athra på Candia erhöll i liqvid bland grekiskt kopparmynt, hvilket signet han, ovetande om dess betydelse, hemförde till Wisby. Der först blef det upptäckt, att den lilla vackra stampen, der bilderna af Jungfru Maria med Kristus-barnet och af en vid hennes fot knäböjande munk äro prydligt ingraverade, enligt sin omskrift varit:

"Sigillum Fratris Gerarardi de Gotlandia ordinis praedicatorii"

d. v. s. »Predikare-brodren Gerhards från Gotland sigill». Troligt är, att denne gotländske munk varit stadd på pilgrimsfärd till Jerusalem och aflidit på Candia, derifrån hans efterlemnade signet efter 4 eller 5 århundradens förlopp på nämnda romantiska, men fullt sanningsenliga sätt blef återfördt till sin egares hembygd. Sigillet skänktes till Wisby Läroverks samlingar.

År 1509, vid Lübeckarnes sköfling af norra stadsdelen, blefvo Dominikaner-klostret och troligen äfven dess kyrka förstörda. Af klostret, som dock under namn af »S:t Nicklawesses Kloster» i Wisby nämnes ännu år 1515 i ett tyskt perme-testamente, har ruinen sedan blifvit alldeles nedbruten. Då Reformationen några år sednare tog sin början, öfvergåfvo många af Dominikaner-munkarna sina katholska lärosatser, och blefvo såsom kunnige bibeltolkare och öfvade predikanter anställde i egenskap af evangeliska lärare vid församlingarne på landet.

Bland de många Gillena i Wisby fanns äfven ett S:t Nicolai Gille, hvilket säkert stått under Dominikaner-klostrets och -kyrkans hägn. Om detta gille finnes numera intet som påminner, mer än dess (i Wisby Läroverks samlingar) förvarade sigill. Det föreställer Nicolaus (som på Kejsar Konstantin den stores tid var Biskop i Myra uti Lycien och som dog 343), sittande på en stol i full biskops-ornat och med helgonglorian kring sitt hufvud. Omskriften innehåller:

S.' Confraternitatis Sancti Nicholay in Gotlandia •

Sigillet är cirkelrundt, nära 234 tum i tvärlinie, djupt och konstskickligt graveradt. Liksom S:t Gemens, dyrkades S:t Nicolaus såsom de sjöfarandes synnerliga skyddshelgon: »in aquis periclitantium singularis patronus», såsom han af en gammal skriftställare benämnes.


Klosterkyrkan, invigd till S:t Nicolai och S:t Augustini[1] ära, och efter den förre uppkallad, är till sin grundform en s. k. basilika med mångsidigt chor-utsprång och utan förhus eller tornbyggnad. Kyrkans klockor hafva troligen funnits i en särskilt byggnad eller stapel. Sjelfva kyrkan är

8614 aln lång, 3134 aln bred; choret är 1258 aln långt, 1418 aln bredt. Mellanskeppets bredd är omkring 1312 aln, och något olika mellan olika pelarepar, enär pelarne här, liksom i S:t Catharina, icke stå i parallella linier; mellanskeppets höjd under hvalfkupornas spets, der hål finnas för fordom nedhängande ljuskronor, 3014 aln. Arealen af skepp och chor 4000 qv.-alnar.

Det synnerligen vackra, femsidiga Choret har af Altaret intet qvar. I södra chormuren är ett stickbågigt »Sedile» (prestbänk), 2212 tum djupt, 3 alnar 5 tum bredt, omkring 312 aln högt; i sidokanterna prydt af fina kolonner och invid dem en list med nästan utplånade spikhufvuds-sirater: det hela mycket skadadt. Derbredvid är en äfvenledes skadad dubbel-nisch eller s. k. »Credence», som från och med 1100-talet merendels anbragtes i närheten af altaret; i dessa små murskåp förvarades altar-kannan, tvagningsskålen, m. fl. för altartjensten behöfliga ting. I den ena af dessa nischer äro lemningar af en rosettformig »Piscina» (afiednings-rör i muren, der det under mässan begagnade vattnet uthälldes). För öfrigt finnas i den östra och nordöstra väggen nischer till förvaring af de heliga kärlen och böckerna; på norra väggen har troligen varit en liten dörr utåt till någon sakristia, hvaraf vid yttermuren hvalf-lemningar synas. — Choret upplyses af 5 höga och smala, spetsbågiga fönster, af hvilka 4 hafva sina ogiv-bågar qvar; alla omkring 113 aln breda, ursprungligen af en midtelpelare tvådelade, med trenne klöfverblad i spetsbågarna: dessa fönster sitta 6 alnar från marken, och äro nära 20 alnar höga. I hörnena mellan fönstren sitta halfkolonner, som börja omkring 112 aln från marken, och sluta med små kapitäler, på hvilka åter trenne sammansatta halfkolonner stödja sig och sluta med bladsmyckade kapitäler: på dessa hvila kantbågarne å muren och lemningarne af de fordna hufvudbågarna öfver choret. På sidan om hvardera af de båda vestligaste fönstren, inåt kyrkan, är en halfkolonn, som går ända ned till marken.

I kyrkans skepp uppbära 5 pelare-par de längesedan delvis fallna och skadade hvalfven. Dessa pelare äro fyrkantiga (212 aln i hvarje sida) och hafva simpla, släthuggna kapitäler samt ännu simplare baser (2 alnar 17 tum i fyrkant); det pelare-par, som är choret närmast, har mot öster sina 2:ne hörn afsnuddade, troligen på det att tonerna från choret lättare och utan att vid kyrkans början mötas af skarpa kanter skulle sprida sig ut i den stora helgedomen. Den i ordningen från choret andra pelaren på södra sidan har upptill mot vester en upphöjd sköld (412 aln hög, 118 aln bred), på hvilken uti 2:ne rader i 8 tums hög munkstil är inhugget namnet

Jacob Charra

och derunder figuren π. Enär skölden är en upphöjning å trenne stenar, som gå tvertigenom pelaren, är den påtagligen lika gammal som pelaren [ 35 ]och kyrkan, hvadan kan antagas, att namnet tillhör någon som hufvudsakligen ledt eller bidragit till kyrkobyggnaden, och att tecknet derunder är dennes monogramm (konstnärs-tecken) eller bomärke. Den fjerde pelaren på samma sida är något lutande mot sydvest: enär ingen skada märkes i de hvalfbågar, som hvila på denna pelare, antager man, att grundvalen sjunkit medan pelaren ännu var under byggnad, och att man med konstmässig beräkning fortsatt arbetet och dristigt bibehållit den sneda lutningen. — Mot de 3:ne vestligaste pelare-paren svara å kyrkans vestra, norra och södra sidomurar prydliga, tvåsprångiga, med halfkolonner prydda vägg-pilastrer, med å baserna vackra hörnblad från nedersta rundlisten ut på det fyrkantiga fotstycket, och med starkt framspringande, dels släta, dels ornerade kapitäler, ofvanpå hvilka simpla, ensprångiga hufvudbågar vidtaga. Mot det fjerde pelare-paret, från vester, svara simpla pilastrer; mot det femte fina halfkolonner, som sluta ett stycke ofvan marken.

Hufvudbågarna äro starkt spetsbågiga (»ogive en lancette» — en bågform, herrskande vid slutet af tolfte och under trettonde århundradet); på väggpilastrerna å vestra muren hvila spetsbågiga, å norra och södra muren halfcirkelrunda kantbågar, som dock allt mer och mer spetsas längre upp emot choret.

Chorets, mellanskeppets 2:ne östligaste hvalfkupor, och den näst-vestligaste kupan och hälften af den vestligaste, tillika med hufvudbågarna deremellan, hafva störtat. Tvenne hvalfkupor i norra och likaledes tvenne i södra sidoskeppet äro betänkligt skadade.

I norra sidoskeppets långmur äro, från vestra hörnet räknadt, 4 par smala, rundbågiga fönster med skråa platter och smygar in-och ut-vändigt, sittande 9 alnar högt från marken, ett par under hvarje hvalfbåge. Under mellanmuren emellan dessa (äfvensom emellan de på södra långsidan sittande) mindre, rundbågiga par-fönstren, märkes, dock endast invändigt, en i kant med muren liksom inbygd särskilt pelare eller stöd, som förtjenar den byggnadskunniges uppmärksamhet. Längst mot öster möter på samma norra sida ett (omkring 112 aln bredt, vidpass 9 alnar högt sittande) ursprungligen tredeladt och upptill klöfverblad-smyckadt fönster, med invändigt trappstegsformad platt; i hvartdera af sidoskeppets östra mur är ett högre och bredare, ussprungligen tredelade fönster, med neddragna klöfverblads-bågar i ogiven (dylika finnas i S:t Catharina). Vid hvardera af dessa östra murar har troligen ett Altare stått: nischer finnas der i muren och vid sydöstra hörnet spår af ett Sedile. — I södra sidoskeppets långmur längst åt öster finnas 2:ne fönster, lika de sistnämnda. Ungefär på midten af denna sida, under tredje och fjerde hvalfvet, sitta två par smala, rundbågiga fönster, lika dem på norra sidan. Under hvalfvet dernäst, det andra från vester, sitter åter ett högt och spetsbågigt fönster. Längst åt vester dröjer blicken med fägnad vid ett herrligt Rundfönster, mer än 3 alnar i tvärlinie uti innersta bågen, som är skadad; den vackra rosetten består af en ring i midten, deromkring 4 runda bågar och ytterst 8 ovala blad, det hela sammansatt af 13 stenstycken. Detta rundfönster sitter 13 alnar högt, midt under hvalfbågen, men på sned öfver den här befintliga portalen, troligen för att icke genom en betydlig dörröppning midt under det stora fönstret försvaga muren. På vestra muren finnas 3:ne fönster, alla hvarandra olika: det mot söder har varit 3-deladt, och sitter 712 aln högt från marken; det medlersta och största har varit 4-delalt, har i spetsbågen haft en mångdubbel rosett, och är 334 aln bredt och sitter 712 alnar högt; det mot norr är minst, har varit 2-deladt och sitter nära 9 alnar högt. Denna olikhet mellan fönstren på den prydliga vestra muren är anmärkningsvärd.

I södra sidoskeppets långmur, under 2:dra hvalfvet från vester, är en smal fyrkantig dörr-öppning till en liten Cell inuti muren, !ned en nisch mot vester. Midtemot, på norra långmuren, är en dylik dörr-öppning till en trappgång inuti muren med en liten fyrklöfverbladsformig ljus-öppning inåt kyrkan, och midtemot den en tillmurad dörr utåt, och något längre upp en dörrlik öppning inåt kyrkan, i närheten af hvilken trappgången fortsättes i spiral kring en 40 tums tjock midtelpelare, med 53 steg, upp på det sedan århundraden tillbaka obetäckta kyrkloftet, som nu med sin gräsvall, sina buskar och träd kan kallas en »hängande trädgård», der man mellan de spetsiga hvalfkuporna tror sig vandra mellan ättehögar eller stenkummel. Utsigten är vidsträckt och herrlig. Vid vandringen häruppe bör dock all försigtighet iakttagas, och endast de trampade stigarna begagnas, emedan man eljest utföre de af lummigt gräs dolda murkanterna skulle få röna den dräpande sanningen af det gamla katholska ordstäfvet: »Extra ecclesiam nulla salus» — utanför kyrkan ingen frälsning.

I samma norra sidoskepps nordöstra hörn finnes, ensam i sitt slag, en spetsbågig dörr-öppning med listverk (4 alnar hög., 1 aln 20 tum bred), hvilken motsvaras af en i yttermuren befintlig, tillmurad rundbågig dörr till en förstörd sidobyggnad. Innanför nämnda spetsbågiga dörröppning börjar en trappa inuti muren, med trappstegsformig betäckning, och snart med en dörrlik öppning inåt kyrkan och en dito rundbågig utåt: fortsättningen af trappan har varit spiralformig och till hälften bygd utom muren; den är nu alldeles förstörd.

Kyrkans förnämsta Port är på, södra sidan nära vestra hörnet och snedt under det stora rosettfönstret. De 2:ne dörrposterna och öfverstycket äro hvardera en sten; sjelfva dörröppningen är 3 alnar 22 tum vid, omkring 612 [ 36 ]aln hög och rundbågig, med 3:ne runda och 3:ne rätvinkliga bågar omvexlande, och på hvardera sidan i portalen 3:ne kolonner likaledes omvexlande med halfpilastrer: kolonner och pilastrar äro bortröfvade; kapitälerna med enkla bladformer äro qvar. Det halfcirkelformiga öfverstycket är rikt på inristade sirater: nedtill går en list af liljeblads-ornamenter, och midt deröfver uppstiger en liljestängel, något lik den som karakteriserar de i Wisby under Medeltiden präglade mynten och några gamla sigiller (3:ne Wisby stads-sigiller och »Tyskarnes, som besökte Gotland, sigill» (se Wallin, G. Saml. I: 103, 116). På hvardera, sidan om liljestängeln är en Biskops-bild, mot öster »S:t Nicholaus», och mot vester »S:t Augustinus», kyrkans båda skyddshelgon, med hvartdera, helgonets namn vid bilden utsatt uppe under bågen. De bagge helgonen äro klädda i kåpa med pallium, biskopsmössa och kräkla, och lyfta högra handen med tvenne uppsträckta fingrar till välsignelse. — Nästan midt på samma sida är en äfven rundbågig, men något enklare portal, som haft å hvardera sidan 2 kolonner omvexlande med 2 halfpilastrer; kapitälerna, som endast på vestra sidan äro bibehållna, utmärkas af bladverk, och det ena med i bladen punkterade ådror; dörröfverstycket är förstördt. Kyrkmuren är här 314 aln grof. — Midt emot på norra sidan är en nästan dylik port. Alla dessa ursprungligen praktfulla portaler hafva af okunnigheten och egennyttan blifvit skamligt plundrade och till stor del förstörda.

Utsidan af vestra façaden har mellan sina 3:ne förut beskrifna fönster och vid hörnena tunna, finhuggna, väggpilastrer. Sjelfva gafvelfältet, som är några tum tillbakadraget, begränsas nedtill af en smal, tegelbelagd list, som böjer sig upp öfver det stora medlersta fönstrets ogiv-båge, och midt deröfver märkes på hvardera sidan om en större, nästan rundbågig nisch först en öppen mindre rundbågig glugg, vidare och upptill ett försänkt grekiskt kors; och nedtill en stor likaledes försänkt Rundel med en midtel-ring och derifrån utgående 12 aflånga runda blad, allt bygdt af tegelsten, och fördjupningarna ursprungligen prydda af målade sirater, hvaraf spår ännu kan upptäckas i södra rundelns midtel-ring. Slutligen ytterst en fördjupad, sirat-lös mindre rundel. Gafvelfältets sidolinier äro, på något öfver sidornas midt, brutna och resa sig vidpass 3 alnar lodrätt i höjden, hvarefter de åter brytas och bilda ett triangulärt fält. I denna öfre afdelning af gafveln märkas 8 smala rundbågiga nischer bredvid hvarandra i en rad tvärs öfver gafveln; deröfver 2:ne öppna rundbågiga gluggar, samt aldraöfverst en dylik, hvars båge är förstörd. Medelst alla dessa fördjupningar och öppningar är den stora façadens släta mur på ett omvexlande sätt genombruten och vackert beskuggad. — Att dömma efter gafvelns brutna sidolinier, har kyrktaket varit bygdt i 2:ne afsatser.

Vid de nyssnämnda rosettprydda rundlarna fäster sig en gammal sällsam saga. I dessa rosetter — heter det — suto Karfunkel-stenar[2] infattade, hvilka om natten skeno så klara som solen om dagen, och vore genom detta sitt starka sken ett sjömärke för de förbiseglande. Hvarje natt vakade här 24 man för att skydda dessa ovärderliga ädelstenar: det var vid lifsstraff förbjudet, att efter solens nedgång gå nära förbi kyrkan. Dessa strålande smycken ref Konung Waldemar d. 3:e vid plundringen af Wisby år 1364 ut ur kyrkmuren, och förde dem, tillika med öfriga från kyrkor, kloster och enskilta hus röfvade skatter, ombord på sina skepp. Men detta bekom honom illa, säger sagan, ty det skeppet, som hade karfunkelstenarne och kyrkoklenoderna ombord, sjönk vid Carlsöarna med topp och tackel, och sjelf kom Kungen med plats undan i stormen. Bland kustboarna i närheten af nämnda öar gå ännu många underliga sägner om dessa sagans sjunkna ädelstenar[3].

Vid de fyra hörnena af chorets utsidor äro af finhuggen sten uppförda, af egennyttiga händer mycket plundrade sträfpelare, som sakna baser och afsatser: de äro 2 alnar 13 tum framstående och 434 aln breda.

Kyrkans fot är utvändigt prydd af rikt listverk; utsidorna ega prydliga hörn- och vägg-pilastrer. På norra sidan märkas, utom många spår efter nedbrutna vidbyggnader, tecken efter vid muren fästade hvalfbågar, och troligen har här, liksom vid S:t Catharina's sydsida, varit en »Ambitus» eller hvalfbetäckt omgång.

Bland märkliga män, som i S:t Nicolai-kyrkan äro begrafne, må nämnas: Biskop Thomas, född i England, Canonikus i Upsala, sedan Biskop i Finland, der han kraftigt verkade för kristendomens framgång och kyrkoväsendets ordnande. Efter mödosamma ansträngningar, som bröto hans krafter, lemnade han Finland, enligt någras uppgift, flyende för Finnarnes och [ 37 ] Karelernas förföljelser; enligt andra, sedan han frivilligt nedlagt sin biskopsstaf och dertill år 1243 erhållit Påfvens tillstånd. Uti Dominikanerklostret i Wisby sökte och fann han (som sjelf förut varit Dominikaner-munk) stillhet och frid, och slutade der sina dagar. — Den lärde Petrus de Dacia, förut omtalad. — Magnus Store, höfding öfver Gotland, död 1287, och begrafven i S:t Nicolaus, der hans vapen (enligt Schoumacher's »Dissertatio de Gotl.») »ännu 1716 var synligt på muren». Nu finnes deraf intet spår. — Han var farfarsfader till den med Kon. Gustaf Wasa samtidiga Erkebiskopen Johannes Magni.

Strelow har för S:t Nieolaus uppgifvit byggnadsåret 1097, och vi upprepa äfven här den Wallin'ska erinringen: »tro det den som vill!». Först 1215 stiftade Kastilianaren Dominicus de Guzman sin munk-orden, och omkring 25 år sednare ankommo Dominikaner till Wisby. Otvifvelaktigt vill det tyckas, att en kyrkobyggnad, sådan som denna, måste ha förutsatt i landet fullt stadgad katholsk tro (hvilket icke var fallet på 1090-talet), och en stad med redan stadgadt och betydligt välstånd, samt dertill utbildad klosterverksamhet med tiggare-munkars outtröttliga ifver för insamlandet af fromma gåfvor. Dessutom är kyrkan, sådan hon nu synes, ett uttryck af den s. k. romaneska öfvergångsstilen, och hennes byggnadstid torde degföre icke kunna bestänmmas före sednare hälften af 1100-talet. Såsom ofvan är nämndt, herrskar rundbågen här i portaler och (med ett enda undantag) i dörröppningar; rund- och spetsbågar vexla på förunderligt sätt i fönster och i sidomurarnas hvalfbågar; en egendomligt hög spetsbåge utmärker hufvudbågarna och pelarehvalfven; choret prunkar i ren och dekorerad ogiv-stil.

Eller — har kyrkan börjat byggas i äldre tid, före Dominikanernas ankomst, och sedan blifvit förändrad, ombygd, omgestaltad? Vi anteckna denna fråga, men kunna ej besvara den.

Till kyrkan har man från söder en behaglig ingång genom en på den fordna kyrkogårdens eller klosterträdgårdens plats belägen, väl vårdad fruktträdgård, der man påträffar. trenne det gotländska vextrikets ädlingar: Valnöts- och Mulbärs-trädet samt Vinrankan; den förstnämnda hvälfver sin majestätiska krona invid tempelmuren och öfverskygger den, den sistnämnda skänker åt en del af södra långmuren den yppigaste dekoration — alla tre förläna åt stället ett vackert, sydländskt tycke.

Både i det inre och yttre eger S:t Nicolaus något på en gång enkelt och ståtligt, som ovillkorligen anslår. Det bor i denna byggnad en »grandezza», värdig den stolta och rika munk-orden, som inom dess murar och i klosterskolan derbredvid predikade och lärde sin tids högsta bildning. De stodo, dessa Dominikaner, högst i Påfvarnes, högt i Hofvens och Högskolornas gunst; de tänkte höga och herrsklystna tankar: högt och herrligt var här deras tempel.

Säve's vackra tafla visar det yttre af ruinen. Låtom oss som hastigast stiga in i dess inre, och tillsammans beskåda dess väldiga skönhet. Stanna vi i kyrkans vestligaste del, så ligger framför oss ett långt perspektiv af en hög och bred pelaresal med ett chor i ädlaste stil. Öfver oss inströmma de klaraste dagrar genom tvenne öppna hvalf med pittoreskt taggiga konturer; derefter kommer det skumma dunklet under tvenne oförstörda hvalfkupor: dernäst blickar åter himmelen in genom en stor hvalföppning, och sist det öppna choret, skimrande af ljus. Denna starka och bråda vexling af dager och skugga ger åt monumentet ett underbart uttryck.

Och välja vi vår plats i en af sidogångarna, så se vi, huru de af de tio pelarne högburna hvalfven åt alla håll kasta sina bågar, som skära och beskugga hvarandra, i kretsande mångfald.

Och vandra vi omkring, så hyllar blicken med välbehag än vid det praktfulla rundfönstret, än vid Jacob Charra's minnes-sköld, än vid de af Valnötsträdets lefvande grönska fyllda ogivfönstren, än vid chorfönstrens fint skurna klöfverblad och chorets öfriga prydnads-detaljer.

I aftonrodnadens belysning blir kyrkans uttryck ännu rikare och varmare. Uti fönstersmygarna, här och der på murar och pelare, och på kransen af choret skimra ljusstrimmor, hvilka — under det att skuggorna uppe i hvalfven mörkna, — öfvergå så småningom till allt rödare guld och slutligen ofta till klaraste purpur, allt eftersom solen derute bland qvällens dunster sjunker mot hafvet, till dess med ens det flammande färgspelet slocknar och hela det stora tempelrummet fylles af dunkel. — Eller om månan står midt för chorfönstren och inkastar mellan de många, mörka pelarne sitt silfverljus, då också är ruinen herrlig och nästan underbar att skåda, och äfven ett vanligt sinne blir svärmiskt och sago-stämdt.

Och många af Medeltidens sköna sagor hviska här i det gamla Wisby och i dess klosterkyrkor.




  1. Om Biskop Nicolaus i Myra är redan ordadt. Augustinus, den för sina skrifter berömde kyrkofadern, var Biskop i staden Hippo uti afrikanska Numidien, och dog 403.
  2. Karfunkel, ett gammalt namn på den högröda granaten och rubinen. Om dessa ädelstenars underbara glans hade man i fordna tider sagolika föreställningar, och antecknas bör, att fabeln om karfunklarna på S:t Nicolaus, hvilka »lyste om natten» , icke är ensam i sitt slag. I en uppsats om »Die Edelsteine» af Fr. v. Kobell heter det: »Af dc gamle var Rubinens glans och eld fabelaktigt prisad, och en Romare, Vartomanus, berättar om en rubin , som egdes af Konungen i Pegu, och som lyste st, att man vid dess sken kunde se på ett mörkt ställe likasom ont solen hade lyst. Biskop Epiphanus yttrade om denna ädelsten, att han lyser alldeles som en låga genom de kläder, som betäcka honom. Hos Grekerna heter han »andrax» = kol , i meningen af glödande kol : deraf det latinska namnet »Carbunculus», från hvilket det tyska »Karfunkel» är bildadt»
  3. När Carl v. Linné 1741 gick öfver på postjakten mellan Böda på Öland och Klinte på Gotland, antecknade han i sin dagbok »Sjöfolket förnötte tiden med fåfängt prat sam 2:ne stora Carbunclar som sutit i en kyrka i Wisby och här tillika med K. Waldemars skepp gådt i qvaf: de allena kunde tro, att Masten än i dag plägade synas i stilla vatten, och at Carbunclarnas glantz emot Solen under tiden lyste up i de sjöfarandes ögon ».