Grannarna/Kap 10
| ← Nionde brevet |
|
Elfte brevet → |
SENARE AVDELNINGEN
Fransiska Werner till Maria M.
TIONDE BREVET.
I går var en underlig, rik, orolig och ändå ledsam dag. Vi tillbragte den på Ramm. Dit blevo vi för några dagar sedan bjudna, jämte flera av grannarna. Ma chère mère var även bjuden, men ursäktade sig därmed, att hon på flera år ej antagit någon bortbjudning och kunde ej nu göra ett undantag. Serena hade tillbragt föregående dagen hos sina morföräldrar och skulle följa med dem till Ramm, dit de ivrigt voro bjudna av Bruno, som i avseende på den nya skolan och åtskilligt annat satt sig i ett nära förhållande till gubben Dahl.
Bruno kom ut på trappan och tog emot oss med allvarsam vänlighet. Han har ibland något så hyggligt i sitt ansikte. Björn var rörd och blek när han skakade broderns hand. Ingen av oss sade något, och tigande förde mig Bruno upp i rummen, där lyxen i möbler förvånade mig. Men min kära Serena upptog snart hela min uppmärksamhet. Jag tyckte mig aldrig ha sett henne så vacker. Den ljusblå muslinsklänningen, tyllhalsduken, kastad över hennes snövita hals, klädde henne så väl, och hennes oskuldsfulla ansikte strålade av hälsa och glättighet. ”Jag och Rosenvik ha någon del i dessa rosor!” tänkte jag helt självförnöjd. Patriarkerna sade mig även häröver de vänligaste ord.
Gästerna samlades. Lagman Hök och fröken Hellevi Husgavel kommo tillsammans i désobligeante. Just som vi skulle sätta oss till bordet, hördes på gården bullret av ännu en ankommande, och till min förvåning såg jag en trilla förspänd med en ölänning och körd av en ung flicka, som med sitt lilla ekipage gjorde en präktig sväng kring gården, smällde med piskan och stannade mittför porten. ”Ha ha ha! Det är Mally, min lilla Mally!” skrattade majoren, som stod med mig i fönstret. Nu kom Mally in, håret ruskigt, magen ut, gången på en gång självsvåldig och tafatt. Fru v. P. kastade på henne och sedan på sina döttrar en blick, som tycktes säga: ”Gudskelov! mina döttrar ha fått uppfostran och bildning.”
Mina goda Brita Kajsa, ehuru älskare av det naturliga, rodnade vid sin dotters inträde och såg missnöjd ut. ”Hur du ser ut!” sade hon i det hon gav några tufsar åt hår och klänning. ”Aj då! mamma gör mig ont”, sade Mally grinande, i det hon ruskade på sig.
Bruno förde fru Dahl ut till bordet. De andra följde parvis efter. Middagen var präktig. Bruno skall fördärva ortens enkla seder med sådana exempel av lyx. Jag skall säga honom det, jag. Bruno var en angenäm värd. Hans uppmärksamhet för de gamla Dahls hade något vördnadsfullt och nästan sonligt, som klädde honom väl. Serena tycktes märka det med glädje.
Ifrån middagsbordet förde oss Bruno ned i trädgården, där två stora tält voro uppsatta. Största omsorg tycktes vara tagen för att patriarkerna skulle finna sig väl. I det ena tältet voro två bekväma länstolar för dem, marken var belagd med dyrbara mattor. Utanför kastade en springbrunn upp sin friska, plaskande stråle. Orangeträd, fulla av blommor och frukter, stodo runtomkring på något avstånd, och var liten fläkt bar till oss deras balsamiska ångor. Jag var förtjust av hela denna anstalt, som dagens ovanliga hetta lät känna desto behagligare. Jag försatte mig i min inbillning i en idealisk värld; jag tänkte mig ett nomadliv i en sådan natur, och herdinnor som Serena, och patriarker, och tält och orangelunder, och… Men just då kom fru v. P. störtande fram till mig, i det hon utropade: ”Ack, vad allt detta är charmant, min lilla fru Werner! Just sådana här tält hade greve L. och vi på Gustavsberg. Den ena dagen voro de hos oss; den andra dagen voro vi hos dem, tout familièrement. Det var ofantligt roligt! Det är för charmant! L…s och vi umgingos föga med den övriga societeten. Vi hade nog av varandra. Ack, jag undrar hur vår gemensamma vän, den söta friherrinnan H. mår? En charmant människa! Hon och jag hade just roligt av att vara tillsammans. Naturligtvis; vi ha mycket sett varandra i stora världen och ha en hop gemensamma bekanta.”
”Här är bra varmt!” sade jag. (I tältet var en behaglig svalka, men fru v. P…s tal gjorde mig kvalmig.) Jag steg upp, min följeslagerska med. Strax utanför tältet mötte vi Bruno. Fru v. P. kom över honom: ”Ah, mon cher monsieur Romilly, c'est charmant, c'est charmant! Er park är gudomlig! Vilka teinter på dessa träd! vilka grupper! vilket perspektiv! Se, min bästa fru Werner, där genom brovalvet, vilken effekt! Nej, ni måste böja er litet mera ned, ännu litet mer, under den här gren… är det ej gudomligt? (jag höll på att bryta nacken av mig); vilken ensemble, vilken effekt!” Bruno bugade sig blott allvarsamt för fru v. P. och gick in i tältet. Jag tänkte: o! att denna onatur hos människan skall till och med kunna skämma bort njutningen av naturen för andra. Fru v. P…s ”teinter och effekter” hade fördärvat hela den vackra utsikten för mig. I denna stund fick jag höra gälla rop, och när jag skyndade åt sidan varifrån de kommo, såg jag adamiterna, som hade rivit blommor och frukter av orangeträden, och nu stretade mot det handgripliga hinder, som ett par unga herrar lade för deras rovlust.
”Där ha vi naturtillståndet!” tänkte jag med en suck. Brita Kajsa kom ut, utdelade luggar och knäppar till sina ungar, och man fick för denna gång fred samt ro att njuta kaffet och de läckerheter, som följde därmed.
En stund därefter körde tvenne öppna vagnar fram. Bruno föreslog sällskapet att göra en tur i parken. Vagnarna voro för de äldre i sällskapet; de yngre skulle vandra till fots. Bruno bjöd sin arm åt Serena. De gamla Dahls, björn och jag stego upp i den ena vagnen. Majorskan, som med fru v. P. satt i den andra, ville även ha sina barn med, men adamiterna skreko och ville ej, och blevo således anförtrodda till syster Mallys uppsikt under promenaden.
Vi foro; vädret var skönt, farten skulle ha varit angenäm för mig, om jag hade kunnat låta bli att tänka på Bruno och Serena. ”Skall han säga henne något?” tänkte jag. ”Vad skall han säga?” Patriarkerna höllo middagslur i den mjukt gungande vagnen. Björn satt tyst och fundersam. Så åkte vi vid pass halvannan timme.
När vi kommo tillbaka, sågo vi även fotvandrarna i åtskilliga grupper återvända. Då Serena, åtföljd av Bruno, inträdde i sällskapsrummet, kläckte det uti mig, ty jag såg genast, att något förefallit. Serena var blek och upprörd, Brunos ansikte och blickar åter voro fulla av strålande liv. Efter att ha hälsat på oss och underrättat sig hos de gamla om farten varit dem behaglig, vagnen mjuk i gången o. s. v., satte han sig till orgeln och lät det väldiga instrumentet tona. Det var samma kraft, samma eld, samma djupa ingivelse, som förtrollade mig om aftonen på sjön, och nu grep den i mitt innersta, såsom då. Fröknarna v. P. gingo arm i arm i nästa rum, pratade och skrattade oupphörligt med några herrar och voro synbart sysselsatta blott med sig själva. Fru v. P. hade kommit i ett ”ofantligt” prat med Jane-Marie, och jag begriper ej hur Jane-Marie, som dock är musikalisk, kunde under denna musik sitta och prata om — Gud vet allt vad. Mera naturligt var det, att fröken Husgavel, som alls icke har smak för tonernas konst, uppehöll sig med lagman Hök vid betraktandet av några vackra tavlor. Bruno saknade i alla fall ej andäktiga åhörare. Bland dessa voro björn, patriarkerna och Serena, som nu satt emellan dem. Jag satt så, att jag kunde se Brunos ansikte. Det var i denna stund besynnerligt, starkt, fullt av djärvhet, lidande och kärlek. Vad som målades där, det utgöt han i fantasi, där alla känslor, alla krafter, alla lidanden och njutningar tycktes kämpa med varandra, och kampen steg till förtvivlan — då gjorde Bruno en naturlig och djärv övergång, och i toner, som påminde om orden: ”Varde ljus!” föll Bruno in i den härliga arian ur Haydns skapelse, där såväl i ord som musik uttryckes huru elementerna ordna sig under Skaparens blick. Jag såg på Serena. En djup rörelse, men tillika en stilla förklaring, låg i hennes hulda ansikte. Ack, det är i sådana stunder, som vi förstå livets fullhet, som himmeln öppnar sig för vår själ; den stiger dit på tonernas vingar, omfamnar alla livets änglar, förstår all Guds kärlek, all skapelsens skönhet, och vill dö av sällhet.
Musiken upphörde. Brunos åhörare sutto tysta med tårar i ögonen, även fröken Adele v. P. stod häpen och liksom fasttrollad i dörren. Då kom den olyckliga fru v. P. och överhopade Bruno med betraktelser över hans konst samt över äldre och nyare kompositörer. ”Weber”, sade hon, ”är bisarr, Rossini fattig på melodier; Meyerbeer överträffar båda; han är, att jag så må säga: le prince de la musique.”
Annorlunda visade gamla fru Dahl sin tillfredsställelse. Hon tryckte Brunos hand och sade hjärtligt: ”Ni har gjort gumman ung på nytt! Jag har sen långa tider ej haft så roligt och tackar er av hela mitt hjärta!”
”Ni gör mig lycklig!” sade Bruno, kysste vördnadsfullt hennes hand och satte sig bredvid henne.
Nu hördes ett starkt buller ute i salen. Det härrörde från adamiterna, som nu först kommo ur skogen, smutsiga, sönderrivna, men fulla av friska livsandar. De hade skrämt upp rådjur, dödat en orm och fångat en ekorrunge, som de nu hemförde i triumf. Brita Kajsa sökte nedtysta denna adamitiska fröjd, men lyckades någorlunda blott med Mally. De två yngre barnen sprungo skrikande och stojande omkring, klevo med sina smutsiga fötter på stolar och soffor — jag ville, att ma chère mère skulle sett detta — under det de roade sig att än lössläppa, än fasttaga den olyckliga ekorrungen. Deras föräldrar bekymrade sig slutligen ej mer om deras vilda väsen, men Serena och jag gåvo varandra ett ögonkast och blandade oss i saken. Resultatet därav blev, att jag befriade ekorrungen, under det Serena, halvt med allvar, halvt med munterhet, drog till sig barnen och lyckades att hålla dem stilla, under det hon klippte åt dem en mängd små pappersekipager och herrskap, och konsten visade även härvid sin förmåga att tämja den vilda naturen.
Den muntra fröken Hellevi, som gärna vill hålla folk i rörelse, föreslog att leka och satte en pantlek i gång, som snart blev rätt munter. En mängd panter insamlades, och vid deras igenlösning lyste fröken Hellevi genom sina glada och kvicka påhitt. Obeskrivligt roligt var det att björn måste dansa. Jag har aldrig skrattat så gott. Du skulle ha sett hans komiska gravitet och hans grimaser!
Emellertid hade det blivit sent, och de gamla Dahls, som ej ville stanna kvar till supén, togo avsked av sin värd, som de med mycken hjärtlighet tackade för den angenäma dagen. De togo även med sig Serena, men lovade ”riktigt avlämna henne på Rosenvik”. Bruno följde dem till vagnen. Sedan de voro borta, tyckte jag, att allt blev ledsamt och jag var glad när supén var över, och Bruno var det visst även. Han var ej mer lik den person han varit under dagens förlopp, än november är lik maj. Ögonbrynen hade dragit sig djupt tillsammans, och Bruno tycktes ha möda att spela rollen av artig värd ända till slutet. Vad det var gott, när trillan åter rullade mot Rosenvik, och när jag fick i björns öra avbörda mig alla de berättelser, som jag nu uppskrivit här.
I klara månskenet kommo vi hem. Jag fann Serena i förmaket. Hon stod vid öppna fönstret, med huvudet vänt åt Ramm. Jag gick sakta till henne och lade min arm kring henne. Hon lutade sitt huvud mot mitt. Aftonvinden fläktade sval, men mild, och förde med sig melodiska toner. De kommo från Ramm. Jag kände en tår falla på mitt bröst, Serenas läppar vidrörde min kind, i det hon viskade: ”Min goda, kära Fanny! Jag måste lämna dig. Jag har varit för länge från mitt hem. Låt mig i morgon fara tillbaka till mina gamla föräldrar.”
”Serena, min ängel!” utropade jag förskräckt, ”vad är å färde? Vad har förefallit? Varför?”…
”Fråga ej!” bad Serena i det hon lade sin fina, feberheta hand på min, ”fråga ej nu. En gång skall jag säga dig allt; nu kan jag ej. Låt mig fara i morgon tidigt med doktor Werner!”
”Och vad skola dina morföräldrar säga, när”…
”Jag skall säga dem hur det är, jag skall ställa dem till freds. Var ej orolig, goda Fanny! De skola vara nöjda, de”…
”De, ja! Därpå tvivlar jag visst icke!” avbröt jag vid ett gement lynne, ”de, som få veta allt — men jag, som mister dig och får veta intet — — jag? Du har intet förtroende för mig, Serena! Du håller icke av mig!”
Serena kastade sina armar om min hals och sade: ”O, Fanny, du gör mig ont! Du vet, att jag ej haft en vän, som jag hållit av så, som jag håller av dig! Vad jag nu döljer för dig, det säger jag ej heller åt någon annan — ännu. Men en dag skall jag ingen hemlighet mer ha för dem, som äro mig kära.”
Jag begynte barnsligt gråta, Serena med. Så fann oss björn, som bannade oss för det vi hade fönstret öppet. Sedan han stängt det med buller och bång, tog han min och Serenas hand och frågade med vänligt bekymrad blick vad som var å färde?
”Ack, hon vill bort ifrån oss, björn! Serena vill fara hem i morgon bittida!”
Nu såg björn så konsternerad ut, att jag blev smått förskräckt och tänkte: ”Nå, nå, det är väl ingen riksolycka heller, att han behöver få slag därav.”
Men björns ansikte förvandlades åter, och med sitt vanliga godsinta lugn sade han: ”Nå, om hon far bort, så kommer hon väl igen!”
Den möjligheten hade jag i min ängslan nästan glömt, och halvt tröstad åter, utropade jag: ”Ack ja, Serena! Du skall komma snart, snart igen! Är det icke så? Du blir ej borta länge!”…
Men jag vill ej öda papperet med att beskriva tal och svar härom, och huru mycket (oaktat alla tröstegrunder jag erhöll) det kostade på mig att skiljas vid Serena, ty jag förstod nog, att hon för detta år ej mer skulle komma att bo hos mig. I dag morse kl. 7 reste hon, med en stor blombukett i handen, vid sidan av björn, som svor så smått över en stor korg med bär, som han hade fått mellan fötterna.
Det är tomt efter Serena. Jag söker glömma det genom skrivande, men kan ej. Det står ej att beskriva vilket behag, vilken vår, en varelse sådan som hon sprider omkring sig. Nu skola vi skriva till varandra alla dar. Det är alltid något.
Till läsaren från ett främmande fruntimmer.
Käre och vettgirige läsare!
Begagnande en redan gjord ursäkt och i stor medömkan över den plåga, som du, min läsare, troligen delar med fru Werner, går jag nu, som, besynnerligt nog, råkar veta ett och annat mer än vår goda doktorinna — att mellan fyra ögon säga dig ett ord om hemligheten.
I parken vid Ramm åker fru Werner, såsom hon redan omtalat. Vi — läsaren och jag — följa i tysthet fotvandrarna på deras tåg. Vi märka därunder, att fröknarna v. P., oaktat deras sirliga förnämhet, nedlåta sig att skämta med bröderna Stålmark, på ett sätt, som röjer varken finhet eller grannlagenhet. Vi anmärka därvid, att förbildning och råhet ofta ta varandra i hand. Men vi dröja ej länge vid denna tavla utan behag och hållning. Vi se hellre till Bruno, som leder Serena med en vördnad och en omsorg, som för din blick, klarögde läsare, tydligen röjer vad hon är och vad hon känner. Dem följa adamiterna under skutt och skratt.
”Luta er mera på min arm!” ber Bruno med låg, melodisk röst. ”Låt mig få stödja er, få tro, ett ögonblick åtminstone, att jag är något för er!”
De gingo tysta; stilla susade skogen omkring dem och böjde över dem sina lövrika kronor. Det var nu i Brunos själ — och han har ofta sagt, att just denna känsla gjorde honom så lycklig vid Serenas sida — en frid, som han blott sällan njöt.
På en gång uppsände adamiterna gälla fröjderop och sprungo inåt skogen. Syster Mally ropade dem tillbaka, under det hon själv sprang efter. Ett rådjur lopp skyggt framför dem. Alla försvunno. Bruno var ensam med Serena. Serena stannade obeslutsam. De stodo nu vid en hög ek; kring dess stam var en frisk grässoffa och blommor voro satta runtomkring; stället tycktes vara vårdat med kärlek.
”Vill ni icke vila här ett ögonblick?” frågade Bruno. ”Vi kunna här invänta våra små vänner, som nog snart skola återkomma.”
Serena biföll och satte sig. Bruno stod framför henne och följde uppmärksamt hennes blickar, som betraktade stället under det de röjde vaknande minnen.
”Jag tycker mig känna igen detta ställe, detta träd”, sade hon slutligen. ”Ja, ganska visst, det var här, som jag för många år sedan var i stor fara. Jag var då blott ett litet barn, jag tycker, att det var just under detta träd. En orm lindade sig kring min hals. Den hade troligen stungit eller kvävt mig, om icke en ung gosses mod och sinnesnärvaro hade frälst mig, ehuru han därvid kom själv i fara.”
”Ni minns denna händelse?” sade Bruno djupt rörd — ”han minns den också.”
”Han? vad? vem? Huru vet ni?”… frågade förvånad och hastigt Serena.
”Han är min vän. Han har ofta berättat mig om barnet, som han bar på sina armar i skogarna på Ramm.”
”O, lever han ännu?… Var är han? Vad vet ni om honom?” ropade livligt upprörd Serena.
”Han lever. Kanske vore det bättre, att han icke levde. Hans liv har ej gjort glädje åt någon. Men hans oroliga hjärta får ej vila — förrän det funnit ett annat, ett bättre hjärta att sluta sig till. Han prövade tidigt olyckan, brottet även, han blev — förskjuten av sin mor — tumlade sedan länge om i världen och brottades med livet, människorna och sig själv. Han sökte — han visste icke vad — han hade tidigt förlorat sig själv. Den som vilar vid en moders eller vid en makas bröst, den som håller en kär syster vid sin hand, han vet icke vad det är, han kan ej förstå den tomhet, det mörker, som i hela vida världen har ingen, ingen som älskar honom, som håller honom fast i kärlek, som ömt ropar: kom igen! Ingen som vill trycka den ångrande till sitt bröst och säga: jag förlåter! Den som så har lossnat… icke är det underligt, om han, skeppsbruten till hjärtat, driver omkring för vind och våg och förirras?… Serena! icke skulle ni fördöma honom?”
”Jag? Ack, jag ville gråta över honom!”
”Gråt över honom, Serena. Han välsignar dessa tårar, och han — är dem ej ovärdig. Bruno förirrade sig, men han sjönk ej. Ett osynligt band höll honom uppe. Var det ängeln, som hemligt viskade till honom om en ljusare och bättre värld? Jag vill tro det. Visst är, att han aldrig glömde henne. I hans skönaste minnen, i hans bästa känslor, i djupet av hans själ stod hon i oskuldsglans… o, Serena! Om han nu stod framför er och sade: Denna barndomsömhet har blivit kärlek, sann, evig kärlek; dessa minnen äro verklighet! Ni är mig kär, Serena, kär som försoningen med min mor, som hoppet på Guds nåd; kärare, tusen gånger kärare än livet!… Serena! Det är Bruno, er barndomsvän, som här tillber er! (Och i oändlig kärlek böjde Bruno sina knän inför den högt älskade.) Det är Bruno, som begär av er sin frid, sin sällhet, sitt liv! Serena, förskjuter ni mig?”
”O, min Gud!… Bruno!” utropade Serena i obeskrivlig sinnesrörelse och räckte honom sin hand.
Han fattade den häftigt mellan sina och frågade med en blick, en röst, som tycktes ha makt att våldföra hemligheter, som vila i själens djup: ”Är det förbarmande… är det kärlek, som räckes med denna hand?”
”Det är… icke förbarmande… ack, stig upp!”
Röster hördes, steg nalkades.
Bruno tryckte Serenas hand hårt till sitt bröst i det han reste sig upp och sade: ”Göm min hemlighet! Stunden är ännu ej kommen”… han kunde icke säga mera. Fröken Hellevi Husgavel, i spetsen för en munter skara fotfolk, slöt sig till dem och lämnade dem ej mer.
Om aftonen när Bruno förde Serena till vagnen, höll han henne ett ögonblick tillbaka och viskade hörbart blott för henne: ”Ett ord — ett ord! Icke förbarmande — det var då en skönare känsla? Serena! Ett ord! En blick!”…
Men Serena sade ej ett ord, gav ej en blick till svar. Hon drog sin hand ur Brunos, och skygg som fågeln flyr till sitt näste, hastade hon upp till de åldriga två. Bruno såg mörk efter den bortrullande vagnen.
Och jag, min läsare, tar nu ett vänligt avsked av dig.