Grannarna/Kap 20
| ← Nittonde brevet |
|
Tjuguförsta brevet → |
TJUGONDE BREVET.
Du säger, Maria, att jag ”icke är lik mig”. Du forskar efter orsaken, nåväl jag vill säga dig allt.
Jag känner, att jag — är mor — och denna känsla gör mig sjuk. Det har på en gång vaknat inom mig så mycket underliga och ängsliga tankar. Jag upptäcker i världen tusen faror och lidanden, som jag ej tänkt på förr, och som jag nu tycker alla hota mitt barn. Och alla plågor sedan, ifrån den första tandvärken och till den sista dödsångesten, alla faror för kropp och själ, fall utför trappor, kärleksfall, syndafall m. m.
Och det värsta av allt, jag fruktar, att mitt barn ej blir välkommet för min man. Jag tycker mig märka det på många tecken. Han talar aldrig om barn, yttrar aldrig en önskan att få några, och då det en gång blev fråga om någon som har en stor familj, kastade han på mig en hastig blick, som tycktes säga: ”Du må väl icke komma med något sådant!” Och om jag nu får två flickor på en gång och sedan åtta till (tiotalet, som Stellan spådde), vad skall han tänka? Vad skall han tycka? Du kan icke föreställa dig, Maria, huru dessa tankar trycka mig!
Den 5.
I går afton satt jag allena och sydde på en liten barnmössa. Mitt hjärta var tungt och gråten satt mig i halsen. Björn var ännu ute. Det blåste mycket, och blåsten gjorde mig ont. Den gjorde även, att jag icke hörde björns återkomst hem, förrän han med vanligt buller öppnade dörren till förmaket, där jag satt. Jag kastade hastigt mitt arbete under en schal, rodnade och kom mig knappast för att säga honom: ”God afton!” Björn såg ovanligt glad ut och ropade högt: ”God afton, min lilla hustru! Hur står det till med dig?”
”Rätt bra!” svarade jag och, för att undvika vidare frågor, frågade jag själv: ”vad är det du har i handen?”
”Bara en otäck pappask!” svarade björn. ”En gammal fru plågade mig att köpa den. Få se om du kan begagna den till dina kammar, hårnålar o. s. v. Han satte nu den stora, förmenta asken på bordet, löste med en hisklig grimas upp klädet, i vilket den var insvept, och för mina ögon låg en tavla i präktig gyllene ram. Två figurer stego liksom levande fram ur den; den skönaste Guds moder svävade på skyarna med gudabarnet på sin arm. Det var en kopia av Rafaels ”Madonna Sixtina”, utförd i svartkrita av den skickliga m:lle Röhl. Jag såg den himmelska friden i Marias ansikte; jag såg barnets gudomliga, allt förklarande blick, och det blev mig så väl, så himmelskt väl till mods; jag kunde ej tala, och utan att jag visste det, runno ljuva, saliga tårar ned på tavlans glas. Jag hade glömt allt omkring mig, jag visste icke om jag var på jorden eller i himmeln, då plötsligt jag kände mig omfattad av björns armar och hörde honom säga med en öm, rörd, men förebrående stämma: ”Fanny, varför skall jag icke veta, att jag — — är far?”
I denna stund reste det sig våldsamt inom mig. Det var som om barnet hade rört sig i mitt sköte och räckt sig mot sin far. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och kunde blott stamma: ”O, björn, jag fruktade att du ej skulle vara nöjd däråt!”
Min Maria! huru blev det mig till mods när jag såg björn falla på sina båda knän framför mig, när han kysste mina händer, mina kläder, under det han med stora tårar i ögonen och med bruten röst sade:
”Jag icke nöjd? Jag icke lycklig? Jag är lycksalig! min Fanny, min hustru! mitt barn!…”
Så hade jag ännu aldrig sett honom, och mitt hjärta upplöste sig i outsäglig ömhet och glädje.
Denna stund var skön, var gudomlig. En sådan i jordelivet och man kan vara nöjd. Man har förstått himmeln.
Huru förtjust blev icke björn av den lilla mössan! Han hade aldrig sett något ”så litet”, ”så sött”. Jag slutade nu att sy den lilla spetsen omkring. Björn satte den härefter på sin tjocka knytnäve och smålog åt den liksom såg han den redan pryda sitt barns huvud.
Hela denna afton var en följd av de ljuvaste uppträden och känslor. Det skulle blivit för mycket för mig om icke björn satt ordning därpå. Han nödgade mig att dricka ett par koppar te och ville även distrahera mig med smörgåsar. Själv njöt han nästan intet. Han såg på mig, på den lilla mössan och fick ofta tårar i ögonen. Vi voro lyckliga.