Grannarna/Kap 21
| ← Tjugonde brevet |
|
Tjuguandra brevet → |
TJUGUFÖRSTA BREVET.
Hur tid och saker gå torde jag själv en vacker dag bli kär i Bruno. Ja, man kan få skjuta hästar — och hundar med — då man är så god mot människor. Här fanns en beklagansvärd änka med många små, nåväl, Bruno har givit henne ett kapital med vilket hon ser sig i stånd att begynna en lönande handel, och två av gossarna har han helt och hållet åtagit sig att låta uppfostra. Huru lyckliga äro ej de rika, som kunna så verksamt hjälpa.
Ma chère mère lär sig att skriva och spela kort, och är lycklig åt Bruno, som enligt vad Jean-Jacques sade, ser dyster och tärd ut.
Varför skall han täras? Varför undviker han den som vill och kan ge hans hjärta frid?
Den 19.
Jag gick i går på förmiddagen till Dahls. Serena var i förmaket sysselsatt med två unga fruntimmer, som hon undervisade i den svåra konsten att göra blommor. Hon omfamnade mig hjärtligt och bad mig hålla hennes mormor sällskap en liten stund.
Jag fann fru Dahl i sin sängkammare. Hon var sorgsen och suckade tungt. Hon frågade mig om jag inte fann att Serenas utseende mycket förändrats på den sista månaden. Hon tyckte att dotterdottern fallit av, magrat i oroväckande grad. Ja hon gjorde sig själv och sin make förebråelser därför att de genom sin egoism lade hinder i vägen för Serena att bliva lycklig. Serena, den änglagoda varelsen hade ju inte med ett ord låtit någon ana att hon led, men hon led, det förstod hennes mormor. Det låg något i den där kärleken sedan barndomen och den har tydligen djupa rötter i hjärtat. Och efter vad den goda gumman sett häromdagen fanns intet tvivel längre om att Serena älskade Bruno. På min fråga om vad hon sett berättade hon att hon funnit Serena en afton badande i tårar inne i sitt rum. Hon hade då gått till sin make och sagt honom sin tanke om saken, men han hade inte velat sätta tro till hennes påståenden.
I detta ögonblick kom herr Dahl in och som jag tyckte mig se att han ville tala med sin fru, lämnade jag dem och gick in i Serenas rum för att där vänta på henne.
Det dröjde en stund innan hon kom. Jag såg mig om i rummet. Man ser att ömma föräldrar där velat att ett älskat barn skulle trivas väl och en doft av frid, ordning och ren smak fyller den täcka boningen. Jag beslöt mig för att tala rentut med Serena för att utforska hennes tankar och känslor. Och när hon till slut stod framför mig sade jag: ”Serena, jag är allvarsamt ledsen på dig. Du får inte envisas längre med att uppoffra dig och din lycka för dina gamla morföräldrars skull. Varför visa dig annorlunda inför dem än du verkligen är? Varför ingiva dem en falsk säkerhet under det att smärta tär dig, och det så mycket djupare, ju mera du sluter dig inom dig själv.”
”Och vad ville du att jag skulle göra, goda Fanny!” sade Serena, i det tårar trängde sig fram i hennes ögon. ”Skulle jag låta mina gamla, goda föräldrar känna lidanden, som de ej kunna avhjälpa? Skulle jag med min svaghet förbittra deras dagar? Och skulle det hjälpa mig? Skulle det göra mig gott? O nej, Fanny! Det kan du icke vilja; det kan du icke tro. Jag är övertygad, att de för mig handla rätt och ömt; övertygad även, att ingenting från vår sida nu kan eller bör göras. Det har kostat på mig att Bruno kunnat vara så länge ifrån oss — jag tyckte det vara ovänligt, ja, hårt av honom — men jag har nu vant mig vid att vänta, och vill härefter vänta tåligare, ty en gång skall han dock återkomma, det känner, det vet jag… Men, Fanny, låt oss nu ej tala därom, låt oss ej tänka på mig; låt oss snarare tänka på allt annat. Det blir nu mycket att göra till guldbröllopet. Det blir en stor, en skön dag, Fanny! Tänk blott, ett halvt århundrade av dygdig och lycklig sammanlevnad! Nu ha vi även julen nära. Du och din gode man äta ju julgröten med oss. Du vill vara med därom? Å, det var skönt! Skola vi nu genast gå ut och köpa våra julklappar? Vädret är vackert. Jag skall vara din kassör.”
Vi gingo. Det var roligt se folket i marknaden och barnens nyfikenhet och glädje, där de hoppade vid föräldrarnas sida på den nyfallna snön. Serena fägnade sig åt anblicken; vi meddelade varandra våra anmärkningar, vi handlade; jag köpte en atrapp åt björn. Två angenäma timmar förflöto. Serena tycktes, i deltagande, i verksamhet för andra, ha glömt, att hon själv ej var lycklig.
Juldagen.
Den trevliga julaftonen hos Dahls; barnens fröjd vid deras julträd, fulla av ljus och gåvor och konfekt, Serenas moderliga fasoner med dem, mitt nöje därav, julgröten, julnatten, allt hoppar jag över i hast, för att komma dit, vart Serena och jag gjorde upp att gå med björn, och dit du nu, söta Maria, måste följa mig, nämligen till
Julottan.
Vi äro i kyrkan. Dess stora, sköna valv strålar av tusen ljus. Altare, pelare, läktare, allt tindrar, allt lyser så härligt och glatt. Orgeln ljuder ej ännu. Det råder ett högtidligt lugn i templet, som det sakta suset av den böljande mängden snarare ökar än stör.
Vi sätta oss i koret. En lamprad mitt emot kastar på oss ett starkt sken.
”Du ser helt förklarad ut!” sade björn, i det jag satte mig. Jag tyckte detsamma om Serena. Min själ var full av andakt.
Nära oss, med ryggen lutad mot en pelare och beskuggad av densamma, stod en hög, mörk figur, synbart försänkt i djupa tankar. Det var Bruno. Hans profil var skön, men syntes mig ovanligt blek. Han såg icke oss; hans huvud var nedböjt. Den yttre världen var för honom icke till. Men vid första tonen av den väldiga orgeln spratt han till och såg upp. Hans ögon mötte Serenas. Han hälsade ej, hon hälsade ej; de syntes helt och hållet förlorade i varandras anblick, och jag såg på dem. Såsom andar, vilka efter långa lidanden mötas och återförenas i en salig värld, så syntes de mig. Deras anleten voro bleka, men ett onämnbart uttryck av kärlek och en slags salig smärta liksom sken över dem. Det var en blick av djupt ömsesidigt igenkännande. Fuktiga av tårar sänkte sig Serenas ögonlock. Snart var Bruno vid hennes sida, och lutande sig mot hennes bänk sade han med en låg — men ej viskande — röst: ”Låt mig bedja med dig!” Serena höll sin psalmbok så att han kunde se i den. När deras röster höjdes och förenade sig i en skön och djup harmonisk ton, då genomfor mig aningen, att de två voro bestämda att bli ett par, att deras förening var besluten i himmeln, emedan den var grundad i den själarnas sympati, som är villkoret och den vissa borgen för en odödlig äktenskaplig sällhet.
Mellan Bruno och Serena växlades nu varken ord eller blickar, men när hon böjde sitt huvud i bön, böjde han sitt, när hennes finger visade honom versen, som skulle sjungas följde han. Han tycktes vara lycklig åt att bedja med henne. Då vi gingo ur kyrkan, var han vid hennes sida och banade oss väg genom folket. Han förde oss i vagnen. När den stannade vid Dahlska huset, stod han i porten och gav oss handen för att stiga ur. Hans ansikte var bestrålat av månen och hade ett skönt uttryck av milt och förhöjt liv. ”Jag ser dig snart åter!” sade han till Serena, i det han kysste hennes hand, sedan skakade han björns och min och försvann. Jag har ej sett honom så glatt vänlig.
Vi drucko vårt andra kaffe med de gamla Dahls. Serena berättade med oskrymtad glädje för sina morföräldrar sitt möte med Bruno samt hans löfte att snart hälsa på dem. Det tycktes göra de gamla nöje.
”Vilken morgon!” sade Serena till mig, då vi ett ögonblick voro ensamma. ”O, Fanny, livet har sköna, underbara stunder! När jag såg honom där, i det klara skenet — när han sjöng med mig — ack! jag fruktar blott, att min andakt från denna stund ej mera var ren — alla mina böner voro för honom…!”
Må ingen ha större synder att ångra!
Nu måste jag lämna dig, Maria, ty vagnen är kommen, som skall avhämta oss till middagen hos ma chère mère.