Grannarna/Kap 22
| ← Tjuguförsta brevet |
|
Tjugutredje brevet → |
TJUGUANDRA BREVET.
”Bevars, vilket fläng både utan och innan!” På alla kanter rustas här till guldbröllopet. (Jag vet icke om jag sagt dig, att den stora dagen är den 20 januari.) Hela staden, hela bygden taga sig därav. Det är som om allt folk här på orten vore släkt med de gamla, vördnadsvärda Dahls. Deras åtta barn och dessas familjer väntas hit i dessa dagar. Även jag är i rörelse för festen. Jag biträder Serena i vad jag förmår, och övar jämte Bruno in en kör, som skall sjungas vid festen. Bruno har komponerat musiken. Han är en verklig mästare och det är ett nöje att anföras av honom. Sångpersonalen samlas hos mig två gånger i veckan och övas in av den stränge mästaren, för vilken vi alla äro litet rädda. Serena har så mycket att göra för att ställa i ordning för festen samt för alla onklar, tanter och kusiner, som väntas, att hon föga synes till hos mig. En gång kom hon och blandade sin röst i kören, men då var all andakt borta ur sånglektionen. Brunos kropp satt vid instrumentet; hans själ var hos henne.
Bruno är ofta om aftnarna hos Dahls. Han söker att vinna de gamla, han talar för dem, läser för dem. Serena vilar, tror sig ha vunnit en bror och är lycklig.
Den 16.
Kullarna komma från öster och väster. Dahlar här och Dahlar där. Hyggliga människor, vackra barn! Hur somliga släkten frodas! En svärm av kusiner av alla åldrar mötas nu här. Duskaper, vänskaper knytas. Hela staden är i rörelse. Här blir en mängd baler och förlustelser i fil av guldbröllopet. Även ma chère mère vill ge ett stort gästabud. Jag kommer väl icke att se mycket av denna härlighet, ty jag får lov att hålla mig stilla, men jag skall hålla den glada högtiden i hjärtat.
Bruno är nu vid ojämnt och dystert lynne, och glädjen har slocknat i Serenas blickar. Ack!
Fröken Hellevi Husgavel är ovärderlig för Dahlska huset vid detta tillfälle, som råd och hjälp. Hon har övertagit anordningen av tablåer, som de gamla Dahls skola överraskas med. Hon går till råds med lagman Hök, och de drapera, eklärera, diskutera (disputera litet emellanåt), arrangera m. m., och jag är viss på att vi få se något vackert. Det blir en stor folksamling hos Dahls om aftonen på den stora dagen. Det är rätt så. Denna fest bör firas lika offentligt och högtidligt, som det första bröllopet bör hållas stilla och blygsamt. Där går man ombord för att segla över ett hav, där ofta vind och vågor äro stormiga; här åter (vid guldbröllopet) har man fullbordat resan, lupit i hamn och kan tryggt hissa segelflaggan.
Ma chère mère kommer in till festen, och jag får glädjen att behålla henne hos mig över natten. Själv skall jag bränna kaffe, för att kunna få utmärkt god den dryck, hon framför allt älskar.
Den 21 januari.
Evad du må hålla på med, Maria, om det är sista hoptagningen av en strumpa, eller första ordet av en komplimang, eller ögat på ett porträtt, eller en roman av Bulwer, eller ett samtal över odödligheten med B., eller ränningen av en väv, eller uppkokningen av en citronkräm, eller svaret på ett friarebrev, så lämna på stunden alltsammans och sätt dig helt andäktigt att läsa det kapitel, som jag nu ärnar skriva, och som heter:
Guldbröllopet.
Om du vill lära känna äktenskapets skönhet och värde, om du vill se vad denna förening kan vara för tvenne människohjärtan och för livet, så betrakta ej makarna i smekmånaderna, ej vid vaggan av deras första barn, ej vid en tid, då nyhet och förhoppning kasta en morgonglans över hemmets unga, nyfödda värld. Se dem hellre längre fram i mannaåren, eller då deras hus är stilla, då de stå ensamma kvar, men ännu stå hand i hand, ännu läsa ömhet i varandras ögon, och med samma minnen och samma hopp stå vid gränsen av ett annat liv, dit de äro färdiga att inträda tillsammans, ägande av alla livets önskningar blott en enda kvar, den: att få dö på samma dag — — ja — se dem då! Och därför nu till patriarkerna, till guldbröllopet!
”Det är i sanning något att fira!” tänkte jag i det jag vaknade om morgonen. Solen tycktes vara av samma mening; hon strålade klar över det snöbetäckta taket av de åldriga makarnas hus. Jag tog dagen i näbben, svepte pelissen omkring mig, kysste min björn och trippade bort för att lyckönska de gamla tu och för att se, om jag kunde vara Serena till gagn.
De båda gamla sutto helgdagsklädda i förmaket, i var sin stora länstol. Två snusdosor, en psalmbok och en stor bukett friska blommor voro på bordet. Solen sken in genom snövita gardiner. Det var glatt och fridfullt i rummet, och patriarkerna sågo i den soliga dagen helt förklarade ut. Med rörelse framförde jag min lyckönskan och blev av de gamla omfamnad såsom av mor och far.
De båda makarna logo och räckte varandra handen. Ett stort sorl uppstod nu i salen. Det var skaran av barn och barnbarn, som strömmade in, med festliga kläder och glada blickar, för att lyckönska de vördade föräldrarna.
Jag tog detta ögonblick i akt för att smyga mig ut och uppsöka Serena. Jag fann henne i köket, omgiven av folk och utdelande matknyten. (En stor utdelning av både mat och pengar ägde rum denna dag från Dahlska huset till stadens fattiga.) Serena beledsagade gåvorna med vänliga blickar och ord, och skördade välsignelser för sina föräldrar.
Fröken Hellevi Husgavel kom och vi måste följa med henne upp i andra våningen. Här var ett stök, ett väsen och en röra. I en sal draperades och ordnades till bal, i en annan stökades och ställdes till tablåer. Fröken Hellevi, som i andanom såg huru allt skulle reda sig, flög lätt som en fågel emellan ställningar och tåg och tusen anstalter i det hon sade: ”Se, min söta fru Werner, detta skall vara så, och detta skall bliva så. Blir det icke bra? Kommer det icke att göra god effekt?”
Jag prisade dem som strävade där, och lämnade dem.
Efter att ha gått Serena litet till handa och avtalat åtskilligt med henne, gick jag hem till mig och lovade återkomma tidigt på aftonen.
Men innan jag gick, blev jag vittne till ett högtidligt uppträde. En deputation av stadens äldste kom i stadens namn och överlämnade till det vördnadsvärda paret en stor, förgylld silverterrin, såsom bevis på medborgares aktning och tacksamhet. Jag saknade, att ej ma chère mère var i borgmästarens ställe. Vilket ståtligt tal hon skulle ha hållit!
Klockan sex på eftermiddagen vandrade björn och hans hona, arm i arm, bort i bröllopsgården. På gatan, där den låg, tändes nu låga efter låga; fönster efter fönster stod i ljus, marschaller flammade vid gathörnen, snart stod hela gatan såsom i ljusaste dag, och en mängd folk med glada ansikten spatserade där fram och åter i den lugna, milda vinteraftonen. Staden illuminerade för sina patriarker. Dahlska huset såg skumt ut emot de övriga, men ljuset där var inom.
Just som vi skulle gå in i porten mitt ibland en mängd folk, som hade samlat sig däromkring för att se de ankommande, föllo mina ögon på en figur, som stod bland de andra. Den var insvept i en stor svart schal, men de två stora, brinnande ögon, som ljungade fram under densamma, gjorde att jag studsade och tänkte: ”Hagar!” I samma ögonblick drog sig figuren tillbaka, och oviss om jag hade gissat rätt, men med en hemsk olycksaning, gick jag in i bröllopshuset.
I dörren till salen mötte mig Serena med en vit krans i sitt ljusbruna hår. Ack, vad hon var söt denna afton i den lätta, vita dräkten, med de vänliga blå ögonen. Hon var så vänlig, så behaglig för alla, och ändå — jag visste det — var hon denna afton icke lycklig för sig själv. Vänner och fränder samlades. Rummen fylldes. Ma chère mère kom med mycket brak. Hon fördes av Bruno, och ehuru blind var hon så hög och ståtlig som någonsin.
Jane-Marie var grann och ämabel. Bruno var dyster. Hans mörka ögon följde jämt den ljusa Serena, men ljusnade ej därav. Han var tyst och sluten.
Klockan åtta voro alla gästerna samlade. Man hade druckit te, ätit glasser o. s. v. Nu uppstod på en gång en stor tystnad. De gamla tu intogo två länstolar, stående vid varandra mitt i salongen, på en rikt utsydd matta. Deras barn och barnbarn samlade sig i en halvcirkel omkring dem. En prästman av ädelt utseende stod framför dem och höll ett tal över äktenskapets skönhet och helgd. Han slutade med att hänvisa till det vördnadsvärda parets liv, såsom en bättre predikan över äktenskapets värde för livet och människohjärtat, än hans tal. Vad han sade var vackert och gripande. Ingen i församlingen hade torra ögon; björn och jag lutade oss till varandra. En ljuv och högtidlig rörelse hade intagit alla, och länge rådde i den talrika församlingen en stor stillhet, men det var icke ledsnadens.
Emellertid bereddes festens andra avdelning, och då allt var i ordning, fördes sällskapet uppför med mattor belagda trappor och upp i den övre våningen. Nu uppfördes de ”tableaux vivants”, vilkas skönhet och behag vida översteg allt vad jag väntat. Vid tillfälle vill jag beskriva dem. Den sista var en enda stor, men förträffligt ordnad grupp av alla Dahlska ättlingarna. Kören sjöngs till den och gick mycket bra, särdeles då vi togo den för andra gången.
Hela denna representation gjorde stort och allmänt nöje. När kören för andra gången var avsjungen och ridån för sista gången nedfälld, sprungo dörrarna till balsalen upp; ett bländande ljussken strömmade därifrån och en livlig dansmusik lät ungdomens hjärtan och fötter komma i rörelse.
Och nu, Maria, tag fram din eau-de-cologneflaska och bered dig på en katastrof, lika överraskande som oestetisk. Verkligheten är litet prosaisk ibland.
Gubben Dahl hade vid sin dotterdotters hand glättigt vandrat ut i danssalen; gästerna följde under muntert glam, då plötsligt jag blev varse en rörelse i den stora ljuskronan. Serena, som gav sin morfar armen och talade med några omkringstående, stod i detta ögonblick mitt under den. Jag uppsände ett rop: ”Akta er, kronan faller!” Alla gapade förskräckta uppåt, men med blixtens hastighet störtade Bruno fram och lyfte Serena undan faran, i samma ögonblick som den präktiga kronan med dess sextio ljus och tusen kristaller föll i golvet under ett dövande skrammel. Bruno själv fick en häftig stöt i huvudet. Han bleknade och vacklade. ”Bruno! Bruno!” utropade Serena med kärlekens omisskännliga och sönderslitande ton, och hennes armar omfattade honom då han dignade ned. Han slog sina om henne, han tryckte henne till sitt bröst — ett saligt leende sken, lik en solstråle, flög fram över hans anlete i det han sjönk ned och förlorade sansen.
Intet ord om vad verkan detta gjorde i församlingen. Inom en minut, olyckshändelse, kärleksförklaring och död, eller vad som fullkomligt liknade det — man kan bli från sina sinnen för mindre. Jag tillstår, att jag föga vet vad som tilldrog sig ända till dess jag en stund senare befann mig i ett stilla och blott svagt upplyst rum.
Bruno låg på en soffa. Han var åderlåten, men hade ej ännu vaknat ur sin domning. Björn stod ruvande över honom och såg högst grym ut. Ma chère mère höll hans huvud på sina knän; hon var stilla, men tårar runno från hennes förmörkade ögon och rullade långsamt nedför hennes färglösa kind. Ett stycke ifrån dem satt fru Dahl. Serena låg på knä framför henne och gömde sitt ansikte vid hennes bröst, de hade lindat sina armar omkring varandra. Bredvid stod gubben, med ögonen fästade på sitt barn; bredvid stod även jag, talande tröstande ord till den nästan sanslösa Serena.
”Var är hon?” sade Bruno i det han vaknade ur sin dödlika dvala, men tydligen icke redig ännu — ”ack, var är hon? Jag höll henne i mina armar… Serena!”
”O, det är ett kval, ett kval!” viskade Serena.
Bruno hade rest sig upp, han såg nu Serena och de andra, och med en häftighet, som jag ej visste om den härrörde från en återstod av sinnesförvirring eller från hans passionerade natur, som ville bryta sig fram till sitt mål, utbröt han:
”Ha, jag ser, jag ser hur det är! I viljen gömma henne, I viljen skilja henne från mig. Men varför viljen I det? Varför viljen I skilja åt två hjärtan, som sedan barndomen voro förenade? Gören det icke. Gören hellre denna dag till en välsignelsens dag! — (Bruno var tydligen nu fullkomligen redig.) O, given mig i dag Serena till maka!…”
”Detta är icke stunden att tala om sådant”, avbröt gubben halvt ond, halvt rörd, ”en annan gång…”
”Och varför icke nu?” avbröt honom Bruno häftigare. Varför uppskjuta att göra en människa lycklig? Icke vill jag skilja er älskling ifrån er; låten mitt hem bli ert hem; låten mig med henne dela vården om er ålderdom. Goda moder, fortfor han i det han fattade fru Dahls hand och vätte den med en tår, ”giv mig i dag Serena!”
De båda gamla sågo på varandra och på Serena. Hon stod emellan dem, vit som rosorna i hennes krans, med nedslagna ögon.
Bruno hade dragit sig några steg tillbaka. De gamla Dahls omfattade då Serena och sade: ”Vill du, önskar du tillhöra honom, Serena? Vill du i dag, nu räcka honom din hand?”
”Ja”, viskade Serenas läppar, ”o, mina föräldrar… om I viljen, om I tillåten det… Ja!”
”Nå i Guds namn då!” utropade gubben, ”Bruno Mansfelt, emottag er fästmös hand!”
”Serena min!” utropade Bruno med en ton, som trängde genom märg och ben, och han störtade fram till henne.
De gamla höllo henne ännu kvar.
”Tag henne då… gör henne lycklig!…” sade de med röster, som rörelsen gjorde osäkra. ”Hon är vår yngsta, vår mest älskade… vår ålderdomsglädje… hon gjorde oss aldrig emot… (tårar föllo på deras vissnade kinder, och deras darrande händer höllo henne alltjämt omfattad). Avlägsna henne ej långt ifrån oss… låt henne tillsluta våra ögon!… Bliv henne värdig!… älska henne … gör henne… gör henne lycklig!”
”Lycklig ” utropade Bruno, i det han nästan med våld ryckte henne ifrån föräldrarna och till sitt bröst, ”lycklig så visst som jag hoppas på Guds nåd genom henne!” Bruno förde Serena till sin mor. ”Välsigna oss, min mor!” sade han. Ma chère mère nästan glömde sin vanliga ståtliga högtidlighet, och det var med ord, stammande av rörelse, som hon välsignade sina barn. Härefter slöt henne Bruno med häftig ömhet i sina armar och lät en stund sitt huvud vila på hennes bröst. Det var skönt att se dem så.
”Och nu till kungörelsen!” utropade gubben, som tycktes vilja förströ sina känslor. ”I dag måste all glädje vara gemensam. Kom, min gumma, kommen, mina barn! Hör på, gott folk, där ute, vänner, fränder, hören hit!”
Han trädde ut i danssalen, hållande vid handen Bruno och Serena. Vid hans rop övergick sällskapets konsternation till häpnad och stor nyfikenhet.
”Mina vänner”, ropade gubben i en glad ton, ”jag får härmed ge er till känna en förlovning, och ber om era lyckönskningar för min dotterdotter Serena och hennes fästman Bruno Mansfelt!” Det var som om en ny ljuskrona hade fallit ner. Aldrig hade väl folket i den goda staden W. blivit så överhopat av överraskningar inom en timmes tid. Nyss kärleksförklaring och dödsfall, nu uppståndelse och förlovning!
Det dansades sedan ända till supén. Den serverades på flera små bord i tre av rummen. Vid bordet där patriarkerna sutto, voro även Bruno och Serena, ma chère mère, lagman Hök, prosten, björn, jag samt ännu några andra. Vi voro tämligen tysta under större delen av måltiden, och jag började redan tro, att denna fest skulle slutas utan att någon hållit tal till dess ära. Men efter kalkonen höjde lagman Hök sitt glas och bad att få dricka en skål, och med allmän fröjd dracks skålen för de rörda och leende gamla.
Strax efter supén stod angläsen i rad. Den var mycket livlig, och ingen dansade så muntert och lätt som fröken Hellevi Husgavel. Med angläsen slutades dansen just vid midnattstimmen, i följd av Serenas kloka anordning, ty hon fruktade, att ett längre vakande skulle för mycket trötta hennes morföräldrar. Den långa ceremonien av tacksägelser och avskedstagning blev för dem tröttsam nog, ehuru mycken hjärtlighet upplivade den. I det ögonblick då hela salen och tamburen voro som en vimlande myrstack av folk, av damer, som svepte om sig sina pelisser, herrar, som sökte sina galoscher, fick ma chère mère ett av sina lustiga infall. Redan klädd i ”Januarius” och stora vargskinnslappskor, begärde hon en fiol, och spelade raskt upp en munter polska. Alla häpnade, men i nästa ögonblick kom ett slags dansraseri på alla människor. Man dansade i pelisser och kapprockar, man svängde om huller om buller, det var ett skratt, en lust. Man dansade i tamburen, i trapporna; man hade svårt att sluta upp därmed på gatan.
Under den allmänna munterheten och villervallan smög jag mig bort för att se efter Bruno och Serena, ty de voro ej bland de andra.
Jag gick från rum till rum, och i ett av de mest avlägsna, där sorlet i danssalen blott hördes som ett fjärran sus, såg jag två gestalter, en mörk och en ljus. Den mörka — det var Bruno — knäböjde för den ljusa — det var Serena — och hon lutade sig sakta intill honom.
Ma chère mère hade spelat ut det sista paret och ropade till mig med hög röst att komma. Just då jag gick ut i tamburen (som var full av folk), möttes mina blickar av samma svarta figur, med samma dystert lågande ögon, som hade förskräckt mig vid inträdet i huset, men åter drog den sig tillbaka och då jag i ett ögonblicks iver ville förfölja den, för att förvissa mig om min gissning var riktig, hindrades jag av björn, som är rädd om mig, såsom israeliterna voro det om arken, och som alls icke ville, att jag skulle ge mig ut bland filistéerna. Ännu brunno ljusen längs utmed gatan och ännu flammade marschallerna.