Grannarna/Kap 23
| ← Tjuguandra brevet |
|
Tjugufjärde brevet → |
TJUGUTREDJE BREVET.
I går var stor bal på rådstun. Staden hade tillställt den för patriarkerna. ”Du måste gå dit!” sade jag till björn. ”Jag måste icke gå dit!” sade han. ”Jag tänker bli hemma och dansa en pas de deux med min hustru!” Jag krusade väl litet i början, men måste slutligen samtycka, och i hjärtats munterhet dansade vi verkligen en menuett, till vilken jag sjöng och björn brummade bas. Sedan satte jag mig att sy små — profetior. (Du förstår vad det namnet betyder.) Björn slog upp sin språklåda, vilket alltid högeligen gläder mig, och ur sitt rika förråd av levnads- och människoerfarenhet framtog han mången godbit. Jag har tecknat upp några av hans berättelser, och skall en annan gång meddela dig dem. Det är en stor sällhet, Maria, att i en god man även ha ett angenämt sällskap.
Hos Dahls rör det sig redan mot bröllopet. Bruno driver, driver, driver framåt med sin kärlek och sin — arga vilja. Må han förlåta mig det uttrycket. Det är nu beslutat, att bröllopet skall bli i maj, och att min lilla vän Matthea skall stanna hos de gamla Dahls i Serenas ställe. Serena skall vistas ömsom på Ramm och hos dem.
Serena är den mest älskvärda fästmö och tillika samma goda vän, samma förträffliga dotter och husmoder som förr. Hon är samma blygsamma kvinna, som då hon var oförlovad, och blir nog ej annorlunda som fru. Ändå är hennes sätt att vara med Bruno så intagande, att det ovillkorligt tvingar honom att tillbedja henne. Vad skall jag för övrigt säga om Bruno? Han är bra och icke bra, lycklig och icke lycklig; dag och natt, solstrålar och åskmoln växla beständigt hos honom. Han förefaller mig såsom en människa, den där känner sig icke förtjäna sin sällhet, och därför dels är oenig med sig själv, dels jämnt fruktar, att den skall ryckas ifrån honom. Måtte jag ha orätt däri!
Härom dagen kom han in i Serenas rum, då jag, men icke hon, var där. Han talade några ord med mig, men syntes snart glömma, att jag var i rummet. Han betraktade Serenas böcker, tavlor, sysaker med en slags smärtfull ömhet; han såg sig omkring i rummet och sade sakta för sig: ”oskuld… renhet… lugn!” Han tog en liten ljusgrön silkesschal, som Serena ofta bär, kysste den och lutade sitt ansikte i den. Om en stund steg han häftigt upp och gick ut. Jag såg på den lilla schalen; — den var våt av tårar.
”Lugn!” sade Bruno, och han suckade så djupt, så smärtsamt. Ack! lugn har han ej. Han kan ej vara ifrån Serena, men kan ej bliva när henne i ro. Han kommer och far och kommer åter, två à tre gånger om dagen. Han visar henne en kärlek, vars häftighet han blott dämpar för hennes skull; han överöser henne med gåvor, som hon emottar för hans skull, men hans oro gör henne synbart ont.
”Det är ett jäktande och fäktande! Jag vet ej vad det skall tjäna till!” brummade nyss björn missnöjd.
”Det är mycket bättre att sitta trankil och äta sin söta gröt, är det icke?” sade jag i det jag ställde ett rykande grötfat på vårt aftonbord.
”Ja, när man äter den med sin lilla allra sötaste hustru.”
Jag var nöjd med artigheten, ehuru den litet andades grötvärme. Men även den värmen må vårdas och aktas. Äktenskapets myrtenträd trives ej väl här i norden förutan den.
Den 12 februari.
En förskräcklig händelse i Dahlska huset! En natt har gått förbi sedan den skedde, men ännu darrar min hand så, att jag ej kan föra pennan stadigt. O, mina aningar!
I går afton voro björn och jag hos våra vänner. Björn satt med de båda gamla. Serena och Bruno voro i nästa rum. Där var även jag; jag satt vid pianot och spelade några koraler, som jag nyligen fått. Småningom spelade jag allt saktare och gjorde långa pauser vid var orgelpunkt, ty jag hörde talas ord, som fångade hela min uppmärksamhet. Bruno hade denna afton varit vid ovanligt dystert lynne och jag hörde, att Serena, där hon satt i kåsösen vid hans sida, frågade honom om orsaken därtill, med denna ton av innerlig ömhet, med dessa ljuva och grannlaga ord, som det är givet åt kvinnans kärlek att framföda. Bruno svarade:
”Jag har i natt haft en elak dröm, — dess minne plågar min ännu.”
”En dröm, Bruno?”
”Ja, en dröm. Skall jag berätta den för dig?”
"Ja, för all del.”
”Nå väl då, Serena, jag drömde att du var — min maka! Du var min egen, mitt livs följeslagarinna, hälften av mitt jag, min maka! och jag — var ej lycklig. Är hade gått om; du var min; jag älskade dig som nu och mera om möjligt; vi hade levat stilla dagar, vi hade många gånger sett solen gå ned och stjärnorna gå upp över Helga sjö; vid nattens skuggor hade jag slutit dig i mina armar, jag hade vilat vid ditt bröst, men jag — var ej lycklig. Jag drömde att det nu åter var afton. Stjärnorna stego upp den ena efter den andra och speglade sina dallrande strålar i den lugna böljan, himlen var klar, och skogen omkring oss var tyst och stilla. Du var min maka, du var i min famn, men jag hade ej frid. Det var i mitt hjärta en dov värk, såsom av sår, som bulna; — ty själen, Serena, kan ock hava sådana sår, men dem känner du ej; — för att döva min plåga, tryckte jag dig till mitt hjärta, ack! det smärtade desto mer; — jag tycker mig känna det ännu; — lägg din hand här, Serena… Ah!…”
Bruno tystnade ett ögonblick och fortfor sedan:
”Det kom en förändring över min dröm. Jag befann mig allena i parken vid Ramm. Jag jagade en hjort, och mina hundar förföljde den med gläfsande, blodtörstiga gap. Också jag var törstig — det förekom mig, att jag var törstig på blod. Över berg och dal, genom skog och mark strövade rastlöst skallet. Det var en vild jakt. Från klyfta till klyfta, från gömma till gömma förföljde jag den flyende hjorten. Timmar gingo om, hjorten flydde, jag förföljde, hundarna skällde under rastlöst lopp; det syntes som om den jakten aldrig skulle sluta. Hundarna tröttnade, men jag tröttnade ej, min häst mattades, men jag sporrade den, en demon jagade mig och jag jagade hjorten — allt mera brännande var min törst.
Ett ögonblick tystnade skallet, jag hade förlorat hjorten ur sikte, men vid det jag red fram ur en skogsdunge, fick jag plötsligt se den stå flämtande vid en liten rinnande bäck. Den var ej långt från mig, den såg mig, men törst och trötthet övertogo fruktan. Den stod stilla och drack. Jag sköt, den föll. Vid skottets ljud fingo hundarna nytt liv; de rusade fram, och deras blodiga gap fattade om hjortens ben och sleto i de fina grenarna av dess horn. Jag kastade mig av hästen och skyndade mig närmare för att ge mitt offer dödsstynget. Redan höll jag kniven på dess strupe; då vände det mot mig sina sköna, döende ögon, fulla av tårar, och såg på mig med en sorgfull, förebrående blick. Jag kände därvid som ett styng i mitt hjärta, och stum och dyster såg jag i dessa ögon, som i vart ögonblick blevo mer människolika. Slutligen — o gruvligt! — såg jag att de voro dina, Serena; — det var dig, som jag hade mördat — det var du, som så såg på mig. Gud allsmäktig! om någonsin din blick…”
”Bruno, Bruno!” avbröt honom Serena, öm och upprörd, ”varför tala så? Det var ju blott en dröm! Och en stygg och oförnuftig dröm var det. Se på mig, Bruno; nej, vänd dig icke bort! O, se på mig, att aldrig, aldrig en sådan blick kan möta dig ur mina ögon. Ack! att du visste, att du rätt kände, huru omöjligt det är. Hör, Bruno, även jag har en dröm att berätta dig, och en av mera sann betydelse än din. Jag drömde, Bruno, att världen hade stelnat, stelnat till is. Det fanns ingen sol mer, intet grönt på jorden, ingen blå himmel; i dess ställe var ett svart tomrum. Präktiga palatser, skogar och berg stodo ännu, men de voro förvandlade uti is. Underliga och hemska sken, vilkas upphov man ej såg, och som spridde ingen värme, men kastade omkring sig långa och ohyggliga skuggor, irrade bland dessa isgestalter. Alla levande varelser voro utdöda, endast två människor andades ännu med klappande och varma hjärtan i denna marmorvärld. Och dessa två, Bruno, voro du och jag. Ensamma svävade vi genom långa pelarrader av is; vi voro icke fästade vid jorden, men icke i stånd att höja oss över den. Vårt öde skulle bli att långsamt förfrysa sist av alla levande väsen.
Ditt hjärta var bittert, o! min vän, och din kind var blek. När skenen kommo och kastade mot dig hotande skuggor, då höjdes din arm, såsom till strid, och din röst upphävde vilda rop. Men mitt i denna stelnade värld, mitt i denna natt av lidande och död, kände jag i mitt hjärta en värme, som jag tyckte att ingen is och ingen tid kunde förkolna. Det var därinne liksom en springande källa av liv, som spridde sig i hela mitt väsen och gav mig en högre kraft än den jag ägt under jordens soliga vårdagar. Jag älskade dig högre än någonsin, Bruno, jag var nöjd att lida med dig, för dig, och när ditt hjärta blev lugnt och varmt vid mitt, när din kind blev mindre blek, då blev det mig visst, att det var mig givet att giva dig mitt liv, att med mitt hjärtas värme skydda dig mot kölden och mot mörkrets skräckgestalter! Jag kände mig så lycklig, så salig i denna tanke, att jag vaknade därav; — min dröm var slut, men klart kände jag vad jag känt i drömmen, och jag känner det ofta och även nu, att jag skulle vilja lida någon stor smärta för dig, Bruno, ty jag kunde då bättre låta dig känna hur högt jag älskar dig.”
”O Gud!” sade Bruno med låg röst, men med uttryck av en kvalfull smärta, ”o Gud! huru litet förtjänar jag denna kärlek… huru ovärdig… Serena, du hulda ängel, du som jag skall kalla min maka…”
”Aldrig skall hon bliva det!” ropade en hemsk, gäll och sönderslitande röst. Hagar, mera lik en furie än en människa, rusade in i rummet; en dolk blänkte i hennes hand; i nästa ögonblick tycktes den genomborra Serenas hjärta. Men med blixtens hastighet hade Bruno fattat Hagars arm, stöten avvändes och dolken sårade blott Serenas axel. Med en ursinnig rörelse vred Bruno mordvapnet ur Hagars hand, stötte henne häftigt tillbaka, grep med ena handen i hennes hår och — stålet blänkte över hennes bröst. ”Eländiga!” sade han med dov röst och bleka läppar, ”mitt livs förbannelse… du skall dö!”
”Bruno! o min Gud!” utropade Serena i det hon sprang upp och hängde sig vid hans arm. Bruno hejdade sig, hans vilda blick blev mera sansad, hans läppar mumlade: ”en kvinna!” Dolken föll ur hans hand! Han såg på Serena, såg hennes blod rinna, fattade henne med förtvivlan i sina armar och bar henne till soffan.
”Din vilja skall ske!” utropade Hagar vilt. ”Se här, Bruno, ditt offer! Det ville blott dö vid dina fötter!” Hon sprang fram till honom, stötte dolken i sitt eget bröst och sjönk till hans fötter badande i sitt blod. ”Bruno, för dig! För dig!…” stammade hennes läppar; sedan blevo de tysta, och hennes ögon slötos.
Allt detta var få sekunders verk. Det var en förskräcklig stund, men mera fasansfull ännu var den, som följde. Brunos förtvivlan var dyster och stum. Gubben Dahl slet av sig sitt gråa hår, ropande: ”mitt barn! mitt barn!”
Björn allena hade lugn; han allena återställde sans och ordning. ”Det är ju blott en rispa! det är, ta mig tusan, icke mera fara med henne än med mig!” skrek han till de gamla morföräldrarna, i det han lagade sig att förbinda Serenas sår. Men hon sköt bort hans hand och sade, visande på den orörligt liggande Hagar: ”hjälp henne, hjälp henne! Hon behöver det bättre än jag! Men björn lämnade henne icke förr än hon var förbunden; då bad han mig föra henne och de gråtande gamla i ett annat rum.
Hagar, som man trott vara död, visade snart tecken till liv, fördes i säng och överlämnades i björns vård. Med stor sinnesnärvaro bestyrde Serena om allt, som fordrades till hennes bekvämlighet, och tycktes ha glömt, att hon själv lidit något ont. Med de ömmaste ord sökte hon lugna de gamla och tillslöt deras munnar med kyssar, då de ville yttra förebråelser mot Bruno. ”Vi veta ju ingenting ännu”, sade hon bedjande och intalande, ”vi kunna, vi böra ej döma! Låt oss vänta, låt oss avbida tiden! Bruno skall förklara sig!… allt kan ännu bli gott.”
Till Bruno gick hon, där han stod försänkt i dystert grubbel, och hon bad: ”res till Ramm åter i afton, Bruno, och kom igen i morgon. Då skola vi alla vara lugnare. Och var icke orolig för denna natt. Hon skall ha den bästa vård. Doktor Werner skall bli hos henne. Min gode vän, res nu, men i morgon — kom och lugna mina morföräldrar, om du kan, och oss alla!”
”Serena! och du?… och du?” stammade Bruno och stirrade smärtfullt på henne.
Serena vände bort sitt huvud för att dölja det lidande, vars uttryck hon fåfängt strävade att betvinga. ”Jag tror på dig”, sade hon milt, ”god natt, Bruno!” Och hon betäckte ögonen med ena handen, i det hon räckte honom den andra.
”Du vänder dig bort ifrån mig, du vill icke se på mig!” sade Bruno med dyster klagan.
Då vände Serena sitt ansikte till honom, hon ville le mot honom, men ögonen stodo fulla av tårar.
Törhända såg Bruno i denna blick vad han sett i sin dröm, ty han blev liksom vild härav; han utstötte en förbannelse över sig själv, slog sig häftigt med den knutna handen för pannan och störtade bort.
Björn och jag gingo ej hem denna natt. Han satt inne hos Hagar, som hade fallit i häftig yra och sade ord, ömsom i kärlek, ömsom i raseri, men alltid lika vilda och bärande stämpeln av en oordnad och förtvivsjäl. Jag blev inne hos Serena, vars sovrum är invid morföräldrarnas, och jag förmådde henne att gå till sängs och för deras skull söka vila. Hon gjorde som jag bad, låtsade sova, men jag hörde henne ofta gråta sakta. Flera gånger måste jag gå till Hagars rum för att hämta Serena underrättelser om hennes tillstånd. (Björn tror icke, att det är dödligt.) Allt emellanåt öppnades sakta dörren till de gamlas sängkammare, och ängsliga frågor över det älskade barnet viskades fram och fingo alltid tröstande svar. Björn var inne hos alla, brummade på alla, uppmuntrade alla och gav stillande droppar åt alla. Tre gånger om natten återkom Bruno, men ville ej gå in, utan begärde och fick av björn underrättelser om Serenas tillstånd och om Hagars, varefter han åter störtade bort, såsom jagad av furier.
Det var en lång, en plågsam natt. Serena frågade ofta: ”blir det ej morgon snart? Dagas det icke?” Ack, hon längtade efter morgonen, ty hon trodde att ljus och Bruno skulle komma med den. Men när morgonen kom, kom icke Bruno, endast en biljett från honom, innehållande dessa vilda, osammanhängande rader:
”Jag skulle återkomma, jag skulle förklara… så bad du mig. O, att en önskan av dig till mig någonsin skulle bliva ouppfylld! Serena, jag kan ej förklara, jag kan icke komma!… Henne vill jag ej se; dig kan jag ej… din anblick förtär mig. Jag kan intet förklara — nu. Hedern bjuder, men hedern förbjuder… Hagar kan, men skall ej… farväl, dyrkade… beklagansvärda, ja, ty du älskar mig. Jag kan icke komma… men jag vill omgiva dig osynlig och osalig. Var det icke de fördömdes straff att se paradiset nära, men att stängas därifrån av ett flammande svärd? Vedergällning, fruktansvärda vedergällning… bed för mig Serena! ty helvetet är i mitt hjärta!”
Efter läsningen av dessa rader böjde Serena huvudet i sina händer och satt länge så, liksom borttagen från världen. Men visst måste hon tyst ha bett till den evige tröstaren, visst måste hennes hjärta ha höjt sig till kärlekens fader, ty eljes kunde ej hennes ansikte, då hon åter reste sitt huvud, ha burit mitt i smärtan uttrycket av en så hög, så mild resignation. Hennes första gång var till hennes gamla föräldrar, de första ord, hennes läppar yttrade efter detta slag, voro en bön till dem: ”att hava tålamod, att för hennes skull hava tålamod, att intet förhasta, intet döma, att avbida stunden då detta mörker skulle ljusna och Bruno stå för dem i en klarare dager än nu.” Hon gav dem del av Brunos brev, förstod att tyda uttrycken till hans fördel, gav en vink om gåtans möjliga tydning och — vann vad hon sökte. De gamla blevo lugnare och lämnade till henne att leda hela denna sak.
O, huru skönt är ett sådant förtroende emellan föräldrar och barn!
Jag lämnade Serena vid frukosten, som hon med vanlig omsorg besörjde för de gamla, under det hon försäkrade dem, att hon ingen plåga kände av sitt sår; att hon snart skulle bli alldeles bra.
Jag gick hem för att vila. Jag är trött, men ändå mera orolig och upprörd än trött. För att lugna mig har jag skrivit till dig, min Maria, ty att meddela sig till sitt hjärtas vän, är ett välgörande opium för själen. Jag känner redan dess verkan och vill nu söka att sova.
Björn och Serena ha beslutit, att Hagar skall förbliva i Dahlska huset tills hon antingen dör eller tillfrisknar. Hon kunde icke flyttas utan fara. För övrigt skall man söka hålla den ohyggliga händelsen så förborgad som möjligt, och i synnerhet hindra att den kommer till ma chère mère's öron. Ack, huru skall väl allt detta utveckla sig! Mera skall jag säga dig, Maria, när jag får veta mera.
Till läsaren från ett främmande fruntimmer.
Men blott ytan av den följande utvecklingen får fru Werner veta. Mig gjorde ödet bekant med dess inre väsen, och jag går nu att lyfta slöjan från några av de scener, som vid denna tid tilldrogo sig i Hagars sjukrum. Skuggbilder vill jag kalla dem, ty av starkt mörker i starkt ljus äro de tillkomna. De kunna liknas vid dessa konturteckningar, dem man vid ljussken i vinterkvällen tar av människoanletens skuggor. Om kännaren av konsten och av människan skulle anse dessa skizzer alltför flyktiga, alltför litet utförda, att förtjäna en djupare uppmärksamhet, men dock ägande för många drag av sanning att böra förkastas så är jag tillfreds och begynner trygg med
1:sta skuggbilden.
”Svartsjuka klappade på mitt hjärtas
dörr och ropade: ’döda! döda!’”
Shakespeare.
I ett stilla rum, med fönstret åt en liten trädgård, vårdad som om hon hade varit husets älskade barn, låg den sjuka, den brottsliga Hagar. Ett par dagar hade gått förbi. Ömsom i yrsel, ömsom medvetande, rasade Hagar. Doktor Werner satt vid hennes säng, betraktande nästan med förvåning kampen av passioner, som aldrig hade oroat hans stilla själ. Utom honom och en piga, som passade upp henne, såg Hagar ingen; men en för henne osynlig genius vakade troget omkring henne. De dofter, som vederkvickte hennes brännande panna, den dryck, som stillade smärtan av hennes sår, räcktes fram av Serena.
En afton låg hon i orolig slummer. Serena var allena med henne ett ögonblick. ”Gudskelov”, viskade hennes läppar, ”Gudskelov, du vilar, arma, beklagandsvärda! Min sällhet har du förstört, men o! huru mycket mer olycklig är du!”
Hagar vaknade. Serena drog sig hastigt tillbaka, men hon hade blivit sedd. ”Vem är där?” frågade Hagar häftigt. Serena teg, i hopp att hon ej blivit igenkänd; men Hagar fortfor: ”du svarar ej, men jag känner dig. Jag har sett dig förr smyga kring min säng, du bleka flicka, för att suga mitt hjärteblod. Tro ej, att du kan hyckla för mig. Jag vet att jag är i ditt våld, och jag vet vad du vill. Plåga mig vill du, taga mitt liv genom långsamt gift. Till straff för mitt brott skall jag småningom kvävas i brist av livsluft, och därför har du tagit bort honom från mig, att jag ej mera skall se honom, ej mera höra hans röst — ty det var min luft, mitt liv. Han själv har överlämnat mig i ditt våld för att pinas. Ja, han och alla hata mig och glädjas åt mitt elände, men jag vill bedraga honom och alla… jag skall befria mig!” Och härvid ville Hagar rycka förbindningen från sitt sår. Men Serena sprang fram, fattade hennes händer och höll henne med nästan övernaturlig kraft tillbaka. Hagar stirrade på det milda ansiktet, betäckt av smärtans och medlidandets tårar, och sade:
”Vill ni uppehålla mitt liv för att så mycket långsammare låta mig dö?”
”O nej, nej, Hagar! Misstro mig ej. Jag önskar att ni skall leva!”
”Det tror jag icke! Ni älskar ju honom, som jag älskar, som tillhör mig — ja, blekna, darra — som tillhör mig, säger jag, ty jag fick hans löfte tidigare än ni; mina rättigheter på honom äro äldre, heligare… blod har beseglat dem! Ha, du vill mig väl, du? Bort! Jag vet vad svartsjuka är, den svarta, svarta, svarta sjukan, som driver till mord, till galenskap… som i ensliga timmar, i nattens tysthet viskar med hes, spöklik röst: döda, döda! Ha, vita flicka, nu svartnar även du och hatar… hu! Allt omkring mig blir svart, svart… svart…”
Hagar svimmade. Serena inkallade hennes sköterska och skyndade själv, utom sig av smärta, in i sitt rum. Där kastade hon sig på knä och utropade: ”o, min Gud, han ville då bedraga mig!” Allt var mörkt omkring henne; dock icke länge.
2:dra skuggbilden.
”Kärleken är tålig och mild.”
Hagar.
Ni vill då verkligen icke min död?
Serena.
Nej, Hagar. Måtte ni leva och vinna lugn!
Hagar.
Men om jag lever, skall jag förstöra ert lugn. Om jag lever, skall ni aldrig bli lycklig!
Serena (med stilla nedslagenhet).
Jag har redan försakat hoppet därom.
Hagar.
Hans älskarinna hade ni fått bliva. Ni hade då varit som jag, som många andra — men hans maka — aldrig, aldrig. Sara driver Hagar ur huset. Vill ni bliva hans älskarinna?
Serena (lugnt).
Nej, Hagar!
Hagar.
Ni är för stolt att bliva det?
Serena teg.
Hagar.
Ni älskar honom ej. Ni vill ej offra något för honom.
Serena.
Ack jo. Mitt liv, min jordiska sällhet — gärna.
Hagar.
Det är ringa. Men vet ni vad jag har offrat för honom? Rikedom, anseende, ära, fädernesland, fader, salighet, allt, allt, allt! I min faders hus kunde jag befalla över tusen slavar; jag övergav allt och blev hans — slavinna. Och därför bör han älska mig; därför bör han bliva min!… vem stod vid hans sida ibland blodiga dödar… vem trotsade med honom lagen och fördömelsen, om icke jag? Vita flicka! vit och kall som snön på ditt fosterlands berg, tror du, att du kan rycka honom från mig? Nej, till mig skall han återkomma; min eld löper även i hans ådror… svaga, frukta för hans kyss! den förtär… fly honom, ty min är han här och härefter… aj! mitt sår! Gud, vilka smärtor! Hjälp, hjälp!…
Serena skyndade till henne. Med de lindrande salvor som doktor Werner berett med milda och skickliga händer skötte Serena och förband såret.
”Tack!” sade Hagar lindrad; ”tack… du är god!”
”O Hagar! Älska honom, men hata icke mig!”
”Nej, jag hatar ej er mer. Vem kan hata er?”
3:dje skuggbilden.
”Om någon nödgar dig ena milo, så
gack med honom två.”
Hagar (häftigt).
Om ni vill att jag skall leva, så gör att han återkommer. Bättre ligga på pinbänken och njuta hans åsyn, än leva i paradis utan den. Ni förmår mycket över honom, har man sagt mig. Gör då att han återkommer och — om möjligt — att han förlåter mig. Svartsjuka gjorde mig vild — men hans hat förtjänar jag icke… åtminstone icke…
Hagar tystnade och blev tankfull. Sedan några dagar var hon bättre. Serenas outtröttliga vård och mildhet verkade som en helande balsam på den olyckliga.
Senare samma afton satt Serena inne hos Hagar och skrev. Kärlek och vemod svävade på hennes läppar, som rörde sig sakta, såsom viskade de orden till pennan. Men på hennes sköna panna var en högre klarhet än vanligt. Den liknade ett dygdens och kärlekens segerlugn.
Hagar såg det, och på sitt djärva, bittra vis sade hon plötsligt:
”Ni är helt visst mycket nöjd med er själv!” Serena rodnade och Hagar fortfor:
”Ni yves säkert över att vara så ren och dygdig; ni känner er visst stå högt över en usling som jag!”
”Nej, i sanning Hagar!” sade Serena med en tår i sitt öga.
”Och ni skulle ha orätt”, fortfor denna, ”ty mycket olika äro gåvorna, och mera olika ännu äro frestelserna.”
”Det är sant!” svarade Serena ödmjukt.
”Vad har väl den att berömma sig av, som aldrig varit frestad? Om hon blivit det — törhända hade hon ej varit bättre än mången annan!”
Serena teg.
”Lycklig den, vars bröst ej skakas av lidelser, vars blod rinner stilla, vars tidiga omgivningar heta dygd och frid! Om hon förblir obefläckad, om hon icke faller — ringa är hennes förtjänst!”
”Ni har rätt!” sade Serena ödmjukt och stilla som förr. Hon böjde huvudet i sin vita hand.
”Ödet bestämmer och världen dömer, båda lika blint!” fortfor den förbittrade. ”Därför heter den ena människans väg seger och ära, den andras fall och förkastelse.”
”Men Gud, som ser i det fördolda”, sade Serena med fast stämma, ”Gud som är mäktigare än ödet och världen, skall en gång jämna, vad här blev ojämnt. Då, Hagar, skall det ofta ske, att den, som blott arbetade i den sista timmen, skall få lika lön med den, som kallades redan i den första.”
Hagar reste sig något upp och betraktade Serena med förvåning. ”Vilken Gud lever i din själ?” sade hon, ”och varför till mig så milda ord, till mig, den förhatliga, den förkastade?”
”Icke förkastlig, icke förkastad!” sade Serena, i det hon steg upp och närmade sig sjuksängen, ”o nej, Hagar! er väntar ganska visst en gång en mild domare.”
Med ett uttryck av hög spänning stirrade Hagars frågande blick på det hulda anletet, som nu var nära hennes bädd, och som såg ned på henne med en ängels förbarmande. Serena fortfor:
”Svartsjuka har fört er till en mörk gärning, men er kärlek är verklig och stor. Jag har lyssnat till er, Hagar, då er själ upplåtit dess innersta liv; jag har lyssnat till er i skymningens och nattens stunder, då ni trodde er vara allena — och jag har förstått huru ni älskar… ingen låg själ, ingen vanlig kvinna kan älska så! Lidelse, omständigheter, mörkret i er själ har förvillat er — även över er själv. Men i klarare stunder, även nu, Hagar, stig ned i ert hjärta och fråga er: är det någonting som ni ej ville offra för Brunos sällhet? Finnes ett lidande som ni ej gärna ville draga för hans skull? Är icke kärlek till honom er starkaste, ja, nu ert hjärtas enda, djupa känsla?”
”Ja!” utropade Hagar, ”ja, jag har älskat honom, brinnande, outsägligt: älskar ännu, men — denna kärlek har fört mig till brottet…”
”Och hade ni träffat mitt hjärta, Hagar, och låge jag nu döende bredvid er, så skulle jag dock säga: ögonblickets verk skall icke fördöma det hjärta, som troget älskar!”
Hagar drog efter andan. En svalkande känsla nedsteg i det förtvivlade hjärtat och släckte dess bittra brand. Med sammanknäppta händer sjönk Hagar tillbaka på sitt läger: ”ja”, viskade hon matt, ”ja, ni har rätt! Ack! det finnes då en, som kan förstå mig, som kan tro mina ord. Hör mig då, Serena, du, som har änglars mildhet och änglars klarhet i din själ, hör! Jag ville icke döda dig! Nej! Jag ville icke göra Bruno så ont. När jag satt allena i den mörka skogen och svartsjukan ropade mordtankar till min själ, då visade jag dem bort i avsky. När jag fick veta Brunos förlovning, när jag såg, att mitt öde var oåterkalleligt bestämt, då beslöt jag att döda mig. Och för att få kraft därtill, skulle jag se honom tillsammans med er, med er, hans trolovade brud… Ack! redan när jag såg er för första gången, då gick det som ett kallt stål igenom mitt hjärta; jag kände, att han skulle älska er annorlunda än han älskat andra; jag kände att han för alltid var förlorad för mig — och jag hade dock hans första kärlek, hans första löfte. Men till saken! Jag kom en afton och såg er båda tillsammans. Men när jag såg ert huvud lutat mot hans axel, när jag hörde honom kalla er ’sin maka’, då slet en furie sönder mitt hjärta och min hjärna. Det var svartsjukan. Vild blev min själ, och min dolk törstade efter ert blod, innan den skulle svalkas i mitt. Ja, det var ögonblickets verk — verket av en mörk, mörk stund, som har varat allt sedan; men nu, nu… tränger en stråle av ljus genom nattens slöja. Men du, du, som jag velat döda och som ger mig liv — säg, vem är du, underbara flicka? Är du ett barn av himlen, sänt att hugsvala jorden, och som intet har gemensamt med dess lidelser och smärtor? Eller är du en av de tjusbilder, som jag hört omtalas, vilka locka människorna med silverstämma och fagra ord — men sedan hastigt förvandla sig i avgrundsgestalter och draga den olyckliga ned i det eviga mörkret?”
Hagars vilda och upphettade fantasi tycktes i denna stund för henne förverkliga den ohyggliga förvandlingen. Med förvirrad blick såg hon på Serena, som lugnt sade:
”Jag är blott en svag kvinna, men som Gud givit nåd att besegra sitt hjärtas lidelse och smärta. Läs, Hagar, dessa rader, som snart skola återföra till er den, som ni älskar; läs och misstro mig ej mera!”
Serena satte i Hagars händer det brev, som hon nyss hade skrivit, och Hagar läste:
”Du flyr mig, Bruno, du undviker mitt hem. Bruno, kom igen! Icke blott i mitt namn och för min skull ber jag dig — jag ber dig för någon, som tyckes lättare kunna umbära ljuset och livet än din anblick. Kom, Bruno! o, kom till den beklagansvärda! Vid hennes säng väntar jag dig. Låt oss tillsammans återkalla henne till livet, eller tillsammans hugsvala hennes sista stunder! Låt oss vara tillsammans, Bruno! O, min vän! i det mörker, som omger mig i denna stund, vet jag dock med klarhet ett, och det är, att jag älskar dig, att du är mig dyrbarare än mitt liv, och att intet, intet i världen kan rycka denna känsla ur mitt hjärta. Vi kunna ej i denna stund bestämma över våra framtida förhållanden. Välan! låt oss avbida denna tid och hava frid i varandra! Och skulle något hindra att vi bli förenade som makar, o! så skall ingenting hindra att vi förenas som vänner. Hagar har talat om rättigheter, som hon har till dig… om tidigare band, som fästa dig vid henne. Har hon talat sanning, o, Bruno, så är min bön ändå densamma: kom igen, Bruno, till mig, till henne!
Hör, Bruno! Låt oss bli barn på nytt! Låt oss vara som i de dagar — de sköna dar! — då vi tillsammans hälsade morgonsolen i skogarna på Ramm, och då aftonens skuggor där ännu funno oss tillsammans, fulla av frid och av förtröstan till varandra. Minns du en afton, då det blev mörkt i skogen, och jag sade: ’är du ej rädd att gå vilse i mörkret?’ Du svarade: ’med dig är vägen ljus för mig!’ Och jag sade åter: ’och med dig är jag ej rädd i mörkret!’ O, min barndomsvän! kan det ej bliva som det var då? Livet är skogen, och mörk kan den vara — o! jag har känt det mycket sedan en tid; — låt oss gå tillsammans på den mörka vägen, Bruno; — räck mig din hand som vän, som broder — då skall törhända ännu vägen bli ljus för oss båda. Hör min bön — jag ber den med tårar — kom igen, Bruno, älskade, evigt älskade vän, Bruno, kom igen! Din Serena.”
Med darrande hand återlämnade Hagar brevet. ”Du älskar honom bättre än jag!” sade hon. Ett bittert uttryck flög över hennes drag, och hon drog täcket över sitt huvud.
Serena avsände sitt brev. Få timmar därefter var Bruno vid hennes fötter. De talade icke, men ovillkorligt lindade de kring varandra sina armar, ovillkorligt smälte deras själar åter samman i en namnlös känsla.
Ifrån denna stund satt Bruno ofta vid Hagars sjukbädd. Den djärva och vilda Hagar var inför honom endast en svag, en ödmjuk kvinna, som hans blotta blick behärskade. Brunos förlåtelse och närvaro, Serenas godhet och grannlagenhet, hennes trogna och ömma vård verkade välgörande på den sjuka. Doktor Werner gav hopp om hennes liv. Fransiska kom ibland om aftnarna att besöka sin vän. Emellan Bruno och dessa två bildade och älskvärda fruntimmer uppstodo samtal av högt och ädelt intresse, dem Hagars eldiga själ insög med begärlighet. De gamla Dahls kommo även och förenade sig med de andra, och i det rum, i den krets, där ämnen funnos för allt vad livet har olycksaligast, i denna krets uppstod småningom, genom Serenas inverkan, frid, intresse, ja även trevnad, åtminstone för ögonblick, och själva den händelse, som tycktes böra slita kärlekens och förtroendets band, tjänade blott att fastare sammanknyta dem. Sköna makt av den godhet, som endast begär att försona, av den vishet, som, lik Guds egen, sätter mot all split och söndring blott en högre harmoni, blott en djupare ordning och kärlek!
Vad dessa samtal, vad den dagliga samvaron med Serena verkade på Hagars sinne och på Brunos själ, skola vi framdeles se.
4:e skuggbilden.
”Droppvis tränger stilla regnet
småningom i klippans bröst.”
Efter Schiller.
Stormen rasade därute. Det nalkades en av dessa vinternätter, då forntidens sagor om trollenas väsen tyckas bliva till sanning; då den fattige vandraren i norden ofta förvillar sig. Hans hustru eller en gammal mor saknar honom vid kojans aftonbrasa. Hon hoppas på morgondagen, men då berättas det: ”han blev funnen död på snön i skogen.”
Hagars hälsotillstånd hade undergått en ny förändring. Den förhöjning av hennes livskrafter, som en stund lät tro på hennes vederfående, gav plötsligt vika, och ett tillstånd av stor svaghet inträdde. ”Icke hennes sår, men hennes själ fräter på hennes liv”, sade doktor Werner. Det var nu tystare inom sjukrummet. Serena allena rörde sig där, stilla vårdande kropp och själ. Lugnare var även nu den sjuka, under det hon helt och hållet hängav sig till sin trogna, milda vårdarinna.
Mot fönsterna till sjukrummet slog den isiga skuren, och stormen skakade grenarna av trädet, som stod utanför. Men inne brann en lampa, stilla och klar, och en mild kvinnoröst läste dessa ord:
”Jag vill stå upp och gå till min fader och säga till honom: ’fader, jag haver syndat i himmelen och för dig. Jag är icke nu värd att kallas din son.’ Och så stod han upp och kom till sin fader. Och då han ännu långt ifrån var, såg honom hans fader och begynte varkunna sig över honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom.”
”Välsignade, välsignade ord!” utropade här en matt stämma från sängen. ”Och om jag gick hem, likt den förlorade sonen — månne jag bleve så emottagen? Stor, stor är min skuld.”
”Men Guds nåd är dock större!” svarade Serena. ”Den förlorade sonen hade ju förspillt hela sitt arv; men när han vände om med ånger, blev han mottagen i kärlek.”
”Nåväl!” sade den sjuka med det brinnande hjärtat, ”också jag vill vända om. Till min jordiske fader kunde jag ej gå. Han skulle för mig blott ha förbannelser. Jag vill stå upp och gå till min himmelske Fader!”
5:te skuggbilden.
”Kärlek intet mått vet av,
ingen gräns och ingen grav.”
St. Schüts.
Det var natt och månen sken klar. Jorden låg begjuten av dess strålar, så vänlig och lugn. Borta var nu snölindan, och en uppståndelsevind väckte den slumrande till vårens liv.
Vi vilja följa himlalampans strålar in i Hagars sjukrum och betrakta de gestalter, som belysas av dem.
De falla starkt på en profil, som har varit skön. Nu äro dragen hårda och vassa, så, som lidelse och smärta bruka tillhugga dem med deras skarpa mejslar. Blicken, som vanligen rullade vilt, var nu lugnare. Det var ett förklarat uttryck i det tärda anletet, och händerna voro sammanknäppta som till bön. Hagar satt uppe i sängen.
Bredvid henne och stödjande henne står en ung flicka. Törhända göra månens strålar att hon ser så snövit ut, där hon står lik en lilja begjuten av ljus. Törhända även är det lidande, som sugit den röda färgen från hennes kinder. Det har dock icke mäktat borttaga det lugna behaget i hennes väsen, ej förvandla den fina, nästan barnlika rundningen av hennes anlete, hals och armar. Hon är mjuk, mjuk som godheten och intager som den. Hennes blick är klar, mild, man kunde säga — helig.
”Luta er bättre mot mig" viskar hon till Hagar.
Det är Serena.
I skuggan, och mörkare än den, står Bruno med den dunkelt flammande blicken orörligt fästad på dessa två. Hans bröst häver sig långsamt, men starkt. Tankar kämpa där inom.
På litet avstånd från sängen, i en mild grå dager, sitta två åldriga gestalter, stilla, bleka, vålnadslika.
Sex veckor ha gått förbi sedan aftonen, då Hagar bar våldsam hand på sitt eget liv. Såsom en slocknande flamma ömsom uppblossar och sjunker, så hade hon länge svävat emellan liv och död. Men de senare dagarnas plågor blevo stora och hon kände sitt mål hastigt nalkas. Det var natt, då hon, vaknande ur en lång sanslöshet, begärde att tala vid Serenas morföräldrar, men då de kommo, var hon länge ej i stånd att tala. Stödd vid Serenas trogna bröst, omfattad av hennes armar, återhämtade hon småningom någon kraft; på hennes bön nalkades de gamla. I korta, men starka uttryck tackade Hagar dem för den vård, de skänkt henne, och bad dem förlåta all den oro, hon förorsakat dem. ”Nu”, tillade hon, ”nu skall jag ej mer oroa någon på jorden — nu går jag min sista dom till mötes. Men innan jag går, låt mig offra till sanningen; låt mig bota något av vad jag brutit! Hören en döendes bekännelse och sätten tro till mina sista ord! Jag har intet att förebrå Bruno. Själv har jag skapat mitt öde. I min faders hus älskade vi varandra och lovade varandra äktenskap. Jag var den, som bröt mot löftet — mina utsvävningar och brott väckte hans avsky. Jag ville neddraga honom — han flydde mig. Då förföljde jag honom, och min dom blev, att, ehuru av honom föraktad, förkastad, dock vara tvungen att älska honom, att icke kunna andas utom i den eld, som förtärde mig. Kärleken till honom blev mitt straff. Den har böjt, men bättrat min själ. Bruno tålte mig nära sig — tålte stormvinden, som kringbrusade hans liv med aldrig vilande oro. Det gav mig kraft att leva, ja, att hoppas ännu återvinna det hjärta, som jag förlorat. Därför följde jag honom till det land — i vars jord jag snart skall vila. Bruno fäste sig vid Serena, och nu ville han skilja mig vid sig. Han tillbjöd mig rika gåvor och bad mig återvända till mitt fädernesland. Det låg icke blott önskan, det låg befallning i hans krossande ord. Jag låtsade samtycka, men beslöt att dö. Vilda voro mina känslor. Kall var vinterkvällen, då jag ville göra slut på mitt liv — Bruno var hos sin fästmö, jag allena i mörka skogen — kall var vinterkvällen, och därför var väl mitt blod så stelt, min hand så domnad — den ville ej lyda. — Då beslöt jag att se honom och henne — jag sprang — jag såg honom och henne — då gjorde svartsjukan min hjärna vild; — det övriga veten I! Ännu en gång förlåten, ännu en gång hören dessa ord: jag har intet att förebrå Bruno — men mycket att bedja honom förlåta mig! Han förtjänar er dotterdotter, och i de okända rymder, dit min ande går, skall jag välsigna honom och henne. Om I förlåten mig, så räcken mig edra händer, att jag må trycka dem till mina läppar. Om I förlåten mig, då sägen mig, att I icke viljen hindra den förbindelse, som mitt brott hotade att lösa! Given den ångrande, den döende denna sista tröst!”
Hagar tystnade. De gamla tu räckte sina händer och talade till henne försoningens ord. Därpå, då Hagar tycktes vara mycket matt, avlägsnade de sig sakta.
Hagar överväldigades av en ögonblicklig vanmakt, men vaknade snart därur, vände sina slocknande ögon till Serena och sade:
”Och nu låt mig tacka dig, du rena, du klara källa, i vilken Guds himmel speglar sig! För mina bittra ord gav du mig goda igen; för det lidande, jag tillfogade dig, har du lindrat och förljuvat mitt. Vederkvickande drycker har du närmat till mina läppar, och barmhärtighetens olja har du gjutit i mitt hjärtas sår. Du har förklarat för mig kärlekens heliga lära — du har gjort, att nu milda känslor härska i min själ, att vid dödens port jag ännu kan hoppas… Serena, Bruno, given mig edra händer, på det jag, som ville åtskilja dem, nu må förena dem, på det jag må uttala en välsignelse över dem innan mina läppar tystna för evigt!”
Stilla gråtande gav Serena sin hand, men Bruno stod orörlig.
”Han vill icke!” utropade Hagar med smärta, ”han fruktar den välsignelse, som mina läppar skulle uttala, han avskyr mig in i döden!…”
”Det är icke så, Hagar!” sade Bruno milt, i det han sakta lade sin hand på hennes våldsamt arbetande bröst: ”hav frid med mig, såsom jag har det med dig. — Du har varit mig kär, och i denna stund är du det ännu.”
”Hav evigt tack för dessa ord!” upprepade eldigt Hagar; ”o, säg dem ännu en gång; säg att du har förlåtit mig!”
”Vem är jag, att jag skulle förlåta dig?” sade Bruno dystert, ”vad rätt har väl jag att synas bättre än du? Båda ha vi felat, båda stå vi inför den eviges öga, lika behövande av förlåtelse — av nåd!”
”Nej, icke lika!” utbrast Hagar; ”var det icke jag, som förförde din eldiga, obetänksamma ungdom till gärningar, i vilka ditt hjärta hade ingen del? Var det icke jag, som lik en orm slingrade sig kring ditt levnadsträd och göt gift i dess saft? Du var det, som väckte inom mig en mänsklig gnista: — vad som fäste mig vid dig för evigt, var icke din skönhet, din djärvhet, det var flamman av ett högre liv, som åter och åter ljungade fram ur ditt väsens åsknatt. — Fåfängt ville man till aska förbränna din kraft; lik Fœnix steg du upp ur bålet, skakade askan från dina vingar och trängtade mot ljuset — så flög du från mig — och jag blev kvar i stoftet; men nu — det blir så mörkt — nu dör jag nöjd, ty jag vet min död är god för dig; — hör ännu en bön! — i parken på Ramm är en grotta — jag har ofta vilat där — den är sval och stilla — där låt mig bli begraven! Och hör — en likkista står i ditt hus; dess träd har sugit luften i det hem där du andas — lägg mig i den. Ah! din hand gör mig gott: — låt den vila där, tills hjärtat stannat! Farväl Bruno! Jag sjunker i det tysta, i det mörka, och med mig — det förflutna! Var lugn — bliv lycklig med din unga maka! Med mig är allt — — slut!”
Hagar tystnade. Hennes händer lossnade från Brunos; hennes bröst blev stilla, och livets stora skuggbild — döden, svepte över hennes ansikte den slöja, som ingen människa upplyfter. Hon andades ej mer.
Månens strålar bleknade. Påskmorgonens första gryning spridde i rummet sitt ovissa ljus, och dess rödaktiga skimmer svävade över den förbleknade. Högtidlig tystnad rådde länge kring henne.
”Död!” utbrast slutligen Bruno dovt, under det han lutande sig över Hagar, tycktes bestormad av ångestfulla känslor, ”död — därför att hon älskade mig! Vem blev lycklig av att älska mig? Vem gav jag glädje? Min mors liv har jag förmörkat — här ligger min ungdoms trolovade — — och I, olyckliga offer, vilkas liv jag förspillt, även I uppstigen för att anklaga mig…! rätt så! I bleka skuggor, kommen och ställen er emellan mig och henne, som skulle bli min maka — ty jag är icke värd henne! Jag vill ej bedraga henne — ej med en lögn stjäla mig in i hennes hjärta och förgifta hennes himmel — nej, ingen skall älska mig — ingen skall följa mig — utom denna olycksande, som går med mig genom livet. Jag trodde, att Serena skulle förjaga den. — Ack! denna änglablick förtrycker mig och störtar mig ännu djupare… min rövade himmel bleve min förbannelse — nej, jag vill fly — fly — jag vill…” En konvulsivisk rörelse genombävade Bruno, och det stirrande ögat visade att han icke mera var i sitt våld.
”Bruno! Bruno!” ropade Serena med ömhet och smärta, i det hon nalkades honom.
”Bort!” sade han hårt och vilt, ”bort! min kärlek bär olycka med sig — kom icke din vinge vid avgrupdsbranden — fly — fly!”
”Bruno!” sade Serena, i det hon, oaktat hans hotande åtbörder, gick honom närmare och lade sina armar kring hans hals, ”tala icke så vilt! Vad god, var stilla. Du är sjuk, Bruno; kom, lugna dig; — sätt dig här vid min sida — luta dig mot mig — se på mig, min Bruno! Jag är ju din Serena, din maka, som älskar dig så högt, som skall följa dig i lust och nöd.”
Spänningen i Brunos väsen gav efter, hans blick blev mildare, han andades lättare: ”tala, änglastämma, tala!” sade han.
”Du har vakat för mycket; du har tröttat dig”, fortfor Serena ömt och smekande, ”nu skall du vila en stund. Jag skall vaka över dig medan du sover, och sedan skola vi gå ut tillsammans och se solen — den sköna vårsolen, som ger liv och glädje åt allt. Det blir en skön dag, min Bruno!”
Serenas barnsligt ljuva ord och ömhetsbetygelser besvuro demonen i Brunos själ. Han sansade sig och tycktes vakna ur en plågsam dröm. Med en blick av outsäglig kärlek och outsäglig smärta såg han på Serena. ”O!” sade han med tårfyllda ögon, ”aldrig tjusade mer ljuvlig Davids harpa den rasande anden till ro! Men Serena! säg mig, vad har jag sagt? vad har jag gjort? — och säg, vad har du tänkt därvid?”
”Du var sjuk, Bruno; men Gudskelov, nu är du åter bra och allt är gott!”
”Nej, med mig är icke allt gott, Serena — ty vet, att det vansinne, du nu varit vittne till, är ingen främmande gäst hos mig. Under dagens verksamhet, i nattens stillhet överraskar den mig och blir min herre, till dess jag åter blir herre över den; ser du! i den stund min mor lade förbannelsen på mitt huvud — i denna stund brast något därinom, som ej har helnat sedan — vilda gärningar och minnen ha sörjt därför. O! länge redan har jag längtat att ligga vid dina fötter med min fruktansvärda hemlighet — men styrka har felat mig, styrka, att kanske för evigt… Dock nu är stunden kommen! Vänd bort din rena blick, Serena.”
Bruno tecknade nu i hastiga, men starka drag sina första förvillelser. ”Min brors manliga godhet”, tillade han, ”ryckte mig från min farliga och förkastliga väg. En stund trodde jag mig begynna ett nytt, ett bättre liv. Kanske hade jag gjort det, om icke följderna av mina första utsvävningar dragit mig ned. Jag hade tidigt och i hemlighet varit spelare; jag hade förfört därtill en ung man av mina kamrater. Jag blev orsaken till hans olycka. Det var för att rädda honom, som jag ånyo tillgrep förbjudna medel. Min stöld blev upptäckt — upptäckt av min mor. Hon ville straffa mig — strängt — för strängt törhända — dock nej! Jag förtjänade det. Men jag ville ej underkasta mig; våld möttes med våld — jag trotsade min mor, och hon — förbannade mig!
Brunos röst skälvde vid dessa ord. Han drog efter andan och fortfor:
”Jag rymde samma natt, med furier i min själ — de ha ej lämnat mig sedan. Jag flydde mitt hem och mitt fädernesland. Jag lade hav emellan dem och mig. Jag gick i främmande krigstjänst, skördade sår och någon ära. Efter krigets slut kom jag i förbindelser, som fängslade mitt hjärta och förvillade de begrepp om rätt och gott, som jag ännu hade kvar från modershemmet. Belastad av min mors förbannelse och med otyglade passioner rasande i mitt bröst, sökte jag att tillfredsställa dem och att glömma det förflutna, glömma, att jag hade ett hem, ett fädernesland, en mor; glömma, att jag var förbannad — ack! det var iskänslan i mitt liv, som allt blindare drev mig in i avgrundens eld. Ro hade jag ej. Verka och hämna och härska ville jag. De människor som vid denna tid omgåvo mig, vinningslystnad, ja, själva faran, som var förknippad med företaget, drevo mig till — vad jag evigt skall ångra. Jag blev — människohandlare — själasäljare! Jag ryckte Afrikas barn ur deras hyddor, ryckte våldsamt makar från makar, mödrar från deras barn, och förde dem som slavar till Portugals kolonier. Människor — mina bröder — sålde jag för guld. De personer, som då hade fått makt över min själ, hade föreställt mig dessa olyckliga såsom utan allt människovärde, ja, underlägsna själva de oskäliga djuren. En förfärlig händelse öppnade mina förblindade ögon; — låt mig tiga med den nu;… jag kunde ej säga den med lugn. Allt nog: från denna stund övergav jag mitt blodiga hantverk. Ånyo ombytte jag namn och land.
”Förgäta och njuta voro nu mer än någonsin de eggande sporrarna i mitt liv. Vid Pharaobordet försökte jag min lycka, och lyckan gynnade mig. En afton vann jag en betydlig summa av en ganska ung man. Guld blixtrade kring mig och förbländade mina ögon; men den askgrå förtvivlan, som färgade min motspelares ansikte i den stund han lämnade rummet, återkallade mig till sansning. Kanske hade han en mor, som… jag sprang ut efter honom. Jag ville återlämna honom allt vad han förlorat. Jag sprang ut på den mörka gatan, ropade den olyckliges namn (som jag händelsevis kände). En blixt och en knall helt nära svarade på mina rop. Stycken av den olyckliges hjärna flögo till mina fötter. Han hade skjutit sig. Han var enda sonen till en medellös änka.
Jag övergav pharaobordet. Jag sökte gottgöra något av det onda jag vållat. Jag sökte lindra bördorna av den människoklass, mot vilken jag förbrutit mig. Men vad är spelarens välgörenhet? Den är lik rövarens allmosa — en blodpenning. Ingen försoning kan den hämta till hans hjärta. Jag kände det. Då sökte jag kärlek. Kärlek tyckte jag skulle låta mig glömma allt och njuta allt. Jag kastade mig, jag sjönk i kärlekens — nej, heliga eld, förlåt! icke i dina, nej! i lustans armar sjönk mitt liv. Jag trodde mig älska; jag blev bedragen; jag bedrog, tumlade om från förvillelse till förvillelse… Men som böljan flyr för Tantals läppar, så flydde njutning och ro för mig. Under femton års tid har jag väl haft ögonblick av vild glädje, men ingen timma, till vilken jag ville säga: ’stanna!’ ingen dag, som jag ville bedja: ’kom igen!’ En oändlig tomhet, som ingenting tycktes kunna giva fyllnad, en förtärande törst efter något — jag visste icke vad — fanns i min själ. Ibland — i lugnare stunder, ja, väl även i dem av vildaste njutning — bröt in i min själ en syn, vars tjusning och vars kval för mitt hjärta jag icke kan beskriva. Allt vad mina barnaår hade oskyldigt och skönt, allt vad min första ungdom hade av glänsande liv och lycksalighet, allt vad jag stundom drömt om himmelen och dess frid, tycktes i dessa stunder sammansmälta i en enda bild; och denna bild — bar dina drag, Serena! Då föddes i min själ outsäglig längtan och — förtvivlan.
Ännu en gång ryckte jag mig upp ur ett vekligt och rusigt liv. I en vidsträckt och ordnad verksamhet sökte jag att använda mitt liv, som tryckte mig. Jag försökte mig i stora handelsspekulationer. Jag hade framgång; jag blev rik, ack! jag förblev dock fattig, och mitt i överflödet svälte min själ. Vid denna tid förde mig mina resor till England. Jag hörde Canning, då han inför ett ädelt folks representanter talade för negerhandelns avskaffande, för frihet och människoväl. Jag såg på hans panna glansen av en odödlig skönhet. För första gången begrep jag människovärde, människoadel, och — uselheten av mitt förra liv. O, Serena! då sörjde jag över förspillda dagar och krafter! Dock, jag var ung ännu; ännu kunde jag begynna… vad? En förbannad, en son, förbannad av sin mor — vad gott kan han begynna, som har välsignelse av höjden? Jag var förbannad! Det var eldsmärket, som brände min hjässa, den sten, som låg över mitt liv och fördömde det till evigt mörker. Vilken ängel kunde avvälta stenen? O! det var lång tid, som min själ kämpade i dov förtvivlan; ty min mor är den enda människa, för vilken jag fruktat. Ofta sedan min barndom hade våra själar brottats, men hon hade vunnit, hon hade slagit min. Slagit är ordet, slagit med förbannelsen. Bitterhet växte i hjärtat, men långa år gingo fram och kärleken kom åter och växte över bitterheten. Tanken på en försoning med henne blev den enda tanken i min själ. Denna försoning blev villkoret för ett nytt, ett bättre liv. Utan den var mig hela världen intet. Hopp hade jag ej, dock, jag måste våga, om jag skulle leva. Så mäktigt hade dessa känslor fattat mitt hela väsen, att jag fysiskt försvagades. Vid blotta ordet ’moder’ kunde jag gråta som ett barn.
Jag återkom. Jag återsåg mitt fädernehem. Jag såg även dig, Serena! Mitt barndomsparadis, min himlasyn, min längtans verklighet, mitt livs, mitt väsens förklaring — det såg jag allt med dig. Undra icke, att jag längtansfullt utsträckte mina armar för att rycka dig till mig; undra icke, att då jag såg modersfamnen sluten, jag ännu genom dig sökte erövra livets och kärlekens salighet — sökte vinna en ängel för min sjuka själ! Det gick i denna stund en dom över mig. Det var fråga om mer än liv och död. Det var fråga om själens försoning eller eviga förbannelse. Det låg ett åskmoln över mitt hjärta och min hjärna — jag såg, jag kände intet klart. Då frestade jag dig, Serena. Du stod emot, och jag trodde jag älskade dig mindre. Jag bedrog mig. Du hade endast gått djupare in i min själ. Du hade gjort dig ett med dess goda genius. Men det kände jag icke då. Min själ var mörk.
En vild förtvivlans stund gick över och — jag blev försonad med min mor; jag vilade mitt huvud mot hennes bröst; jag hörde henne välsigna mig! Allsmäktige, nåderike Gud! — skulle du uppväga denna stund med hundraåriga lidanden, så skulle jag dock såsom nu upplyfta mina händer och tacka dig, tacka dig för denna stund! Ord kunna ej säga dess makt. Den har räddat mig timligt och evigt.
Vad skall jag säga dig mer Serena? Försonad med min mor, älskande henne högre än någonsin, kände jag dock, efter de första stundernas himlasalighet, i mitt hjärta ingen ro. Dig, dig skulle jag vinna, du skulle bli min maka, om jag skulle få frid på jorden. Jag sökte vinna dig på den väg du själv anvisat mig. Jag visades bort. Det var icke sårad stolthet, Serena, som gjorde att jag en tid förviste mig från ditt hem. Nej, men jag gick in i mig själv, och jag försökte att försaka dig. Fåfängt! En onämnbar, oemotståndlig makt drog mig till dig. Det var emellan oss ett band, som jag tyckte vara knutet av Gud Fader själv. Du blev min. O, stund av förtjusning, av gudasalighet! Du var min, och förnyat var livet, förglömt allt det förflutna, försonat, förklarat allt! Ack! blott för ett ögonblick! Snart reste sig åter furierna i min själ, minnets straffande gudinnor: och din tillgivenhet, Serena, din rena blick de blevo för mig aggande förebråelser. Jag var icke värdig dig, Serena — med var dag erkände jag det mer; — och dubbelt ovärdig, då jag ville rycka dig in i ett liv, vars mörker du ej kände. Ty fåfängt skulle jag vilja dåra mig — aldrig skall jag bli lugn, aldrig skall rena hjärtans sällhet bo i mitt bröst. Det skedda kan icke göras ogjort. Det är händelser i mitt liv, som jag aldrig skall glömma, minnen, som skola förfölja mig till graven. Det finnes mörka spår, vilda känslor i min själ, som även din änglagodhet, din klarhet ej skola förmå utplåna; — ånger över det förflutna skall förfölja mig även vid ditt bröst…! O, Serena! Din oskyldiga hand borde ej läggas i en, fläckad av många brott; du den rena, den välsignade, skulle ej förenas med den, över vilken samhällets förbannelse hemligen vilar; åtminstone skulle du ej ägna din ungdom, din skönhet, din kvinnliga dygd åt en — bedragare! Detta har blivit mig klart, i denna sista tid. Det har blivit mig klart, att om jag missbrukade ditt förtroende, om jag gjorde dig olycklig — och lycklig blir aldrig mina dagars och mina nätters deltagarinna — då först vore jag evigt förkastlig. Länge plågade mig dessa tankar. Hagars brott och din dygd, din seger över mig och över henne, ha drivit dem till mognad. Jag älskar dig nu så högt och heligt, Serena, som jag en gång älskade dig vilt och egoistiskt, och därför har jag avslöjat min själ för dig, såsom inför dess evige skapare. Ännu Serena, ännu har icke altaret förenat oss; — ännu kan du skilja mig från dig, och ren inför världen, som du är det i din egen själ, draga dig tillbaka. Du är fri i denna stund. Om du än förskjuter mig, skall ingen förebråelse, ingen klagan från mina läppar smärta dig. Om än du vänder dig bort ifrån mig, så vill jag vörda och älska dig, och gå fram min ensliga, ödsliga väg — så gott jag det kan. Du har talat om vänskap, om bror och syster. Förlåt om jag sönderriver denna illusion av ett änglarent hjärta. Det kan icke bli så emellan oss. Gud skapade själarna av olika art. I min låga flammor, dem du ej känner. Allt nog, jag måste äga dig eller fly dig. Men om jag måste fly dig, Serena — skall jag dock bära din bild i mitt bröst. Den skall göra mig till en bättre människa. Jag är icke ensam — jag har en mor. För henne vill jag leva, om även själv utan lust, utan glädje. Dock — låt mig tillägga ännu ett ord. Jag har hoppats, o, Serena, du enda, som jag sannfärdigt älskat!… Vid din hand, vid ditt änglahjärta har jag ofta hoppats kunna begynna ett nytt liv. Jag tyckte de bättre fröna i min själ skulle under din vård gå upp, och… vem kan säga allt vad hjärtat anar — och vem mäter kärlekens kraft? Vem sätter en gräns för den Allgodes nåd? Med dig, med dig syntes mig vägen öppen till försoning och ett bättre liv… ja, med dig! Utan dig… dock jag har sagt nog. Allt vet du nu, Serena — fäll domen över mig! Jag böjer mitt huvud inför dig — och vill kyssa din älskade hand, evad den ger mig döden eller livet.”
När serafen Eloa (så säger Messiadens ädle sångare) vid Frälsarens sida nedsteg till helvetet och såg mörkret och eländet där — då slocknade hans klara blick i skymningar. En känsla lik Eloas hade bemäktigat sig Serena under Brunos bekännelse — en obeskrivlig tyngd hade lagt sig på hennes hjärta och hämmade dess slag — men den lyftes bort, den försvann; — såsom den friska vinden bortblåser töcknen, såsom stjärnan klarnar i den mörknande natten, såsom morgonrodnaden uppgår och upplyser och förklarar allt, så uppgick inom Serenas hjärta den eviga kärleken, stark, mäktig, ljuv och segrande. Det blev i hennes själ ljusare, friare, visare än någonsin; — där var ingen tvekan, ingen oro mer, och då Bruno slutat att tala, lutade hon sig till honom med stilla kärlekstårar och sade:
”Jag går med dig, Bruno. O! min vän, min make, det kan icke bliva annorlunda. Tillsammans låt oss vandra på jorden, tillsammans en gång knäböja vid Allförbarmarns tron.”
Stum slöt Bruno henne till sitt bröst.
Ljus bröt in. En sång uppsteg ljuv och högtidlig och omslöt de förenade med melodiska vågor. Det var hymnen, som från templet höjdes till firande av den uppståndne.
”Skuggbilderna” äro till ända och med dem mitt
värv. Hjärtligt gärna ville jag nu återlämna pennan i
fru Werners hand, men liksom vore hon litet stött att
jag fallit henne i talet, inträffar just vid denna tid,
nämligen strax efter Hagars död, en betydlig lucka i
hennes brevväxling, vars verkliga orsak jag ej kan
angiva och som jag finner mig ur stånd att fylla. Du
måste därför giva dig tillfreds, värde läsare, och —
om du så behagar — övergå till