Gustavianernas poesi/De små på landet
| ← Källan |
|
Björndansen → |
DE SMÅ PÅ LANDET.
Raska barn på blomsterfält,
anblick af hvad mest är sällt!
med förtjusning vid ert nöje,
vid ert oskuldsfulla löje
skådas af en känslig vis
lifvets korta paradis.
Runda kinder, mod och märg,
trefligt hull och liflig färg,
luft och frihet, berg och backar,
frisk aptit och nötta klackar,
ingen skymt af konstens tvång,
lust och lekar, fröjd och språng.
Spring du, lilla täcka grupp;
snart en bok med ris och tupp
skall i stugans kvalm dig stänga!
Sök din frihetstid förlänga,
barndomsglädjen lifligt känn …
aldrig återkommer den.
Gosse, bygg ditt skepp af flarn,
tumla, skalkas, glada barn!
Ledsnan, den där fula häxan,
kommer tids nog fram med läxan.
Snart din skrifbok bunden är,
början gjord till världsbesvär.
Hoppa, flicka, yr och späd,
lammets hals med blomster kläd,
fröjda dig vid dockans nipper!
Mamma snart en märkduk klipper:
redan vid din första fåll
glädjen flytt på längre håll.
Sälla, korta barndomstid,
stund af menlöshet och frid,
än i åldern öm för minnet,
sorgligt ljuft du tjusar sinnet,
när min tanke återgår
till din evigt flydda vår!
(1798.)