Gustavianernas poesi/Källan
| ← Slottet och kojan |
|
De små på landet → |
KÄLLAN.
Genom dalens stilla famn
denna källa tyst sig bryter.
Bortskymd hennes bölja flyter,
obemärkt och utan namn.
Men då vid dess lugna flod
vandrarn trött af möda dignar,
glad han hennes skatt välsignar
för sitt vederkveckta mod.
Måtte himlen höra mig:
må dess fadersgodhet gifva,
att mitt lif en bild må blifva,
lugna källa, utaf dig!
Vare ärelystnans lott
att i höga loftal blänka …
min att likar bistånd skänka,
lefva glömd och göra godt!
(1795.)