Gustavianernas poesi/Till konungen (Svensksund)

Till konungen

TILL KONUNGEN.

EFTER SJÖSLAGET VID SVENSKSUND 1790.

Den mildaste monark, som jordens rundel bär,
har till den visaste bland undersåter skrifvit:
“Sen L — förlofvad är,
han mig och sångmön öfvergifvit;
men sen han fått sitt pris en gång af Hymens hand
och njutit i de giftas land
sin välkomst efter vanligheten,
så får väl som förut den lycklige poeten
en stund af öfrig tid att minnas mig ibland.”

[ 114 ]

Ja. På de massors tyngd, som af ert snille röras,
på dessa segrars glans, som hedra ert befäl,
på dessa flottors flykt, som drabbas och förstöras,
och dessa farors hot, som slutas — alltid väl,
Ers majestät bör tro, och tror med stora skäl,
att det ogörliga ändå till slut kan göras.
Men glömma er, min kung, det enda kan ej ske.
Så långt kan ödet själf ej tingens lag förbyta.
Nej, intet folk skall däraf skryta,
och intet tidehvarf exempel däraf ge.
Den lager, Cæsar gick att bryta,
ännu på Latiens grus vi ofördunklad se,
i trots af tidens natt och af barbarerne,
som delt och härjat jordens yta.
En prins förgätas kan, som slås, — ej en, som slår,
som vet i segerns glans att krigets motgång vända.
Den Gustaf glömma kan, se, honom bör det hända
att glömma åskan, då hon går,
och dagen, då dess lågor blända!
Katrina denna stund, kanhända, ville det.
Med all förtjänstens rätt till tronens majestät,
af hundra lagrar höljd, och värd att flera bära,
hon utan delning njöt monarkers högsta ära,
hon vore ensam stor förutan er ännu,
regenters, krigares och stiftares exempel;
men Gustaf kom i minnets tempel,
och sade höfligt: “plats, min fru!”