Högadals prostgård/Del II/Kapitel 22
| ← Tjuguförsta kapitlet |
|
Tjugutredje kapitlet → |
Tjuguandra kapitlet.
Sina föräldrars enda barn, hade Gertrud, lekande och lycklig, liksom på rosor dansat genom barndomens och den första ungdomens lustgård. Skön till kropp och själ, hade endast kärlek mött henne. Föräldrar, lärare, vänner, alla hade älskat henne; och hon, med ett hjerta så varmt och kärleksfullt, att det velat omfamna hela verlden, mottog denna allmänna hyllning, som blomman solstrålarne. Hon log och utvecklades i deras lifgifvande värme, som just tycktes vara hennes lifsluft, hennes rätta element. Hennes bildning var sann och djupare, än en blott åskådare skulle hafva tilltrott en natur, hvars grundton tycktes vara skämt och glädje. Musik och poesi, dessa himlasyskon, utgjorde hennes älsklingssällskap. De voro liksom införlifvade med hennes själ; men hon älskade dem i alla deras olika omskiftningar. Från den glada dansmusiken till den djupa koralen, från Schillers Don Carlos till de små glada tillfällighetsrimmen, allt förstod, allt älskade hon; och hvilket hon för ögonblicket hörde, tycktes mest förtjusa henne — Hon ryckte till sig hvarje skönt närvarande, — för att öfva sitt hjerta i den sällhet, hvaraf det kände sig genombäfvadt. Det var icke underligt, om föräldrarne högt älskade ett sådant barn, i synnerhet när hon var deras enda.
— Hon är mig både son och dotter, — sade ofta fadern, genomträngd och förvånad öfver Gertruds klara omdömen, eller lifvad af hennes lekande skämt, hänryckt af hennes härliga sång.
— O, hvad skall störa hennes frid, hvad skall borttaga hennes glädje? — frågade modern ofta, då hon såg henne ljuf och lekande som en Eva innan syndafallet.
Professorns enda slägting var hans hustrus syster, fru Hertzner, enka efter en professor i Heidelberg. Hennes ende son, fyra år äldre än Gertrud, var den, åt hvilken Gertruds föräldrar en dag önskade att få lemna henne, Denna önskan delades innerligt af hans mor. Dock yttrade ingen något härom till de båda kusinerna; de visste, att den känsla, som de önskade skulle förena dem, måste vara fri, och de hoppades, att en högre magt skulle bestämma deröfver.
En del af sommaren tillbringade de båda systrarne hos hvar andra. Richard och Gertrud trifdes väl till sammans, ehuru endast en fri syskonkärlek tycktes förena dem — dock var detta endast fallet med Gertrud — fastän Richard på djupet af sin själ gömde den känsla, som han hoppades en gång lycklig och besvarad skulle för dess dyra föremål få framstå i all sin värme — sitt djup.
— Det blir väl annat en gång, hoppas jag — sade fru Hertzner, hvilken med modersögats klarhet trängt till djupet af sin sons hjerta, och åt sin syster förtrott den upptäckt hon der gjort, — och du säger ju, att Gertrud icke är så gerna med någon som med Richard.
Det var sant; Gertrud såg ingen så gerna som sin kusin. Något ömmare blef det likväl ej, men så länge ingen var henne dyrbarare, kunde man ju hoppas allt.
Gertrud var nitton år, och Richard hade varit borta i tio månader, då Axel ankom till Lausanne. Gertrud hade ännu endast sett lifvets leende; men nu, när en mörk dimma lade sig deröfver, nu tyckte hon sig först ge dess skönaste strålglans. Från första ögonblicket hon såg Axel, träffade kärleken i hennes själ. Axel älskade henne ej, men tärningen var kastad. Faderns ömma föreställningar, moderns fina anspelningar på kusinen, vissheten, att Axel älskade en annan, intet hjelpte. Hennes frid, hennes lycka var bruten. Fadern, den arme fadern, hade gjort hvad kanske ingen far gjort, han hade förtrott Axel, på hvars heder han fullt litade, sitt enda barns hemlighet.
Axel hade med upprigtighet och tacksamhet belönat detta ömma förtroende, och de hade skilts åt som vänner.
Efter Axels afresa intog ett djupt svårmod Gertruds själ. Hon sjöng icke, hon log icke mera; hon hade ingen tanke för något, som omgaf henne. De arma föräldrarnes sorg var nu lika djup som deras glädje förut varit det; och när de sågo, att hennes smärta med hvarje dag tycktes tilltaga, började de frukta, att icke en gång tiden skulle hafva läkemedel för hennes hjerta, att denna djupa melankoli skulle öfvergå i grubbleri och kanske slutligen i vansinne. Inom professorns slägt fans ett dylikt exempel.
En djup sorg drager oss ofta från en annan eller gör henne åtminstone mindre farlig för oss. Gertruds mor insjuknade häftigt, och inom en vecka var hon död.
Nu kände den arma Gertrud, att hon syndat, då hon tyckt, att ingenting mera kunde djupt intränga i hennes själ. Hon kände med en nästan förtvifiad smärta sin förlust; men sedan hon kunde öfvertänka gitt tillstånd, fann hon, att himlen genom fiera sorger likasom försonar oss med dem. Hade hon, innan hon älskat Axel, förlorat den kära modern, skulle, så tyckte hon, hennes hjerta hafva brustit, och hade icke denna djupa sorg återkallat henne till lifvet, skulle hennes kärlek beröfvat henne förståndet, åtminstone gjort henne död för hela lifvet. Nu var hon det enda, som återstod den arme fadern. Denna tanke, ehuru sorglig, återgaf Gertrud kraft och hon var åter det ömma, kärleksfulla, ehuru förkrossade barnet.
Fru Hertzner, redan på väg till Lausanne, ankom dit tvenne dagar efter den enda, kära systerns död. Hon kom för att gråta med de bedröfvade.
— Min arma Gertrud, med henne är det mest synd! — sade den gode fadern åt sin svägerska, under det att hans eget hjerta var nära att förblöda: och det var på en gång skönt och rörande att se, huru far och dotter endast tycktes lefva för att trösta hvar andra.
Nu föll det professorn in, att Gertrud skulle följa med fru Hertzner till Heidelberg. Han hade altid älskat och värderat sin svägerska mycket för den systerliga likhet hon egde med hans hustru. Hon var nu den enda, som till någon del kunde ersätta Gertrud hennes moderliga förlust.
Det var en helt annan ort, andra föremål, och det var Richards hem, ty deråt började professorn åter tänka; allt detta skulle välgörande verka på Gertrud; och oaktadt den ömma dotterns böner och föreställningar att slippa öfvergifva sin far, så blef han fast i sin föresats och lofvade att, då hans trägna sysselsättningar tilläto det, sjelf afhemta henne.
Samma dag som fru Hertzner, åtföljd af Gertrud, anlände till Heidelberg, hade Axel den olyckliga duellen med Brenner. Ryktet derom spred sig kring staden, och slutligen hann det äfven till fru Hertzners öra. Ehuru oredligt och förblandadt det egentliga förhållandet än var, egde det dock tillräckligt sanning för att rysligt skaka och upplysa Gertrud. — Det är han, det är han! — utbrast hon och sjönk vanmägtig i mosterns armar, hvilken hade all möda att så mycket lugna henne, att hon kunde få reda på orsaken till detta Gertruds besynnerliga uppförande, emedan hon så väl på utropet, som på den stumma förtviflan, hvilken åtföljde det, fann, att det måste hafva en annan orsak, än blotta medlidandet med den främmande ynglingens olycka, ehuru djupt hon än sjelf kände sig genomträngd deraf.
Det dröjde icke länge innan den arma flickan upptäckte för henne allt, sitt lidande, sin kärlek till den svenske ynglingen. Att det var han, derom var hon öfvertygad; ty hon kände hans upptäckt af Brenners nedrighet, hvarom han blifvit underrättad i hennes fars hus. Hon förstod väl icke, huru han, som hon nu trodde befinna sig i Italien kunde vara i Heidelberg; men ändå, det kunde icke vara någon annan.
Fru Hertzner, som hvarken hört omtalas Axels eller Gertruds kärlek (ty professorn, som trott den nästan öfvervunnen, hade med flit förtegat meddelandet häraf) kände ett svärd genomgå sin själ, och ändå kunde aldrig en mor ömmare delat Gertruds smärta, hvars rörande qval utträngde eller tystade hvarje annan känsla i den goda mosterns hjerta.
De upplysningar, hvilka fru Hertzner så fort som möjligt skaffade sig, bekräftade Gertruds sorgliga aning. Det var Axel, som illa sårad och döende låg på det stojande värdshuset, omgifven af buller och kalla, ointresserade menniskor.
Fru Hertzner gret nästan lika mycket som Gertrud vid den sorgliga föreställningen om den arme ynglingens belägenhet; och då Gertrud med ett: — O, min moders syster! — kastade sig i hennes armar, då tryckte den goda mostern henne ömt mot sitt hjerta, och med ett: — Jag skall gifva honom hem och vård, — besvarade hon den ömma bönen.
Gertrud nedkastade sig för hennes fötter, badande hennes händer och knän med tårar och kyssar; och några dagar derefter såg hon, fastän sjelf osedd, den svage, käre patienten inbäras i det rum, hon åt honom tillredt.
Det var således Gertrud, som Axel egentligen hade att tacka för all ömhet och vård, ja, kanske till och med för lifvet. Att aldrig Axel skulle hafva aning härom, var, näst kärleken till honom, den känsla, som mest uppfylde hennes själ. Osedd, ohörd, vakade den ömma flickan utanför hans rum; och det var endast någon gång, under slummerns eller yrselns stunder, som hon, genom den lilla tapetdörren bakom sjukskärmen andelätt smög sig till hans läger, som hennes darrande hand vågade svalka de feberglödande tiningarne, som hon, på en gång så salig och så djupt bedröfvad, fick beskåda de kära, ehuru tärda anletsdragen, som hon fick knäböja vid hans hufvudgärd och der bedja innerligt, bedja för honom. Något klarnande ögonblick hade säkert från dessa stunder, lik en luftig uppenbarelse, visat honom Gertruds bild, efter han så ofta nämnde hennes namn.
O, hvem kunde räkna eller genomtränga alla de djupa, outsägliga känslor, som denna tid kämpade inom Gertruds bröst? — »Du kan icke ersätta mig Alma; derför gå bort, Gertrud!» — Gertrud hörde det och bad i sin själs innersta: — Måtte han få lefva, måtte Alma blifva hans!
Under hans tillfrisknande ville fru Hertzner låta honom veta sin slägtskap med professorn, den hon haft all möjlig möda att dölja, ville, att Gertrud icke längre skulle gömma sig, utan att hon nu skulle utgöra hans sällskap, hans förströelse, — blott för att göra hans tillfrisknande angenämt, — som hon sade, ehuru en djupare afsigt säkert gömde sig bakom denna förevändning; men i detta fall var Gertrud obeveklig. Hon ville icke förbinda, icke ingifva medlidande till den, som ej kunde älska henne. Han, ehuru ädel, skulle ändå icke fatta oegennyttan af hennes kärlek; han skulle förblanda den med den vanliga efterhängsenhet, som sträfvar att vinna sitt mål. De omsorger, dem han hittills trott vara menniskokärlekens, välviljans, och hvilka så fröjdat och ljuft förbundit hans själ, skulle blott plåga, såra, förödmjuka honom, då han i dem endast skulle se beräkningens mask; och den goda fru Hertzner, hvars moderliga huldhet syntes honom så stor, så ovärderlig, skulle icke hon nedsjunka till de vanliga menniskor, som bakom den ömmaste menniskokärlek gömma en afsigt, ett mål, och som således förvandla denna sköna känsla till egoism? Gertrud var i följd deraf obeveklig. Hon kände dock svårigheten att för Axel lefva dold och ovetande, sedan han började att vandra omkring i huset och trädgården; och derföre bad hon och erhöll tillåtelse att resa ut på landet, några mil utom staden, till en af fru Hertzners vänner.
Fru Hertzner, som insåg grannlagenheten och det rätta i Gertruds handlingssätt, ehuru hennes kärlek för henne förledt henne att föreslå ett annat, gillade henne slutligen i allt; och Gertrud afreste, med den gemensamma öfverenskommelsen att, en dag innan Axels afresa, få återvända till staden, för att ännu en gång, ehuru äfven då osedd, få återse honom och i hjertat hviska honom sitt sista farväl.
Gertrud återkom, och vi veta om denna dag mer, än den stackars flickan sjelf anar, mer än vi vilja hon skulle ana; men hvad hon vet mera än vi, det är den smärta, som nästan öfverväldigande bestormade hennes själ i det ögonblick hon mötte Axels blick och med ett sönderslitande: Det är förbi! — med de sammanknäppta händerna hårdt tryckta mot det darrande hjertat, under strömmande tårar sjönk i den kärleksrika mosterns armar.