Höstsång i Skärgården
| ← Skridskosång |
|
Den utestängde äkta mannen → |
Höstsång i Skärgården.
Förgäfves i rymden jag forskar
Att se utaf solen en flik:
Farväl, J svartryggade torskar,
Aborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljufva,
Och öde stå himmel och sjö.
Si så ja! nu kommer det snö,
Galoscher och snufva.
Ja, hösten han larmar och gormar,
Så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar,
Och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren,
Och måsen på Rom-resa far —
Ja, inte en broms får bli qvar
I öde naturen.
Märkvärdigt, att slikt får passera:
Ett väder för varg och för räf!
Hvad gör man med sol-hatt nu mera,
Och byxor af bolstervars-väf?
Förmörkad är himmelska polen,
Af dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
Tog månan och solen.
Man kan väl ej annat begripa,
Än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
Och sveper min nattrock kring land.
Likgodt! låt det storma och yra,
Jag mår ju som perla i gull:
Jag värmer min lilla kastrull,
Och stämmer min lyra.
