Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/Norrskenets dotter
| ← DÄR VÄGEN DELAR SIG |
|
VID REGNBÅGENS FOT → |
»Ni — lätting, tror jag det heter — ni lätting vilja ha mig till hustru? Icke bra. Aldrig, nej aldrig lat man bli min make.»
På detta sätt uttalade Joy Molineau sin mening till Jack Harrington, så som hon också hade gjort det — fastän mera flytande och på hans eget tungomål — till Louis Savoy föregående kväll.
»Hör på, Joy...»
»Nej, nej — varför skulle jag lyssna till lat mans tal? Det var mycket illa att ni bara gå och hänga, göra besök i min hydda och göra ingenting mer. Huru vara möjligt för er skaffa föda åt familj? Varför inte ni ha guldstoft? Andra män ha sådant i överflöd.»
»Men jag arbetar strängt, Joy. Det går inte en enda dag då jag inte är ute på färdvägar eller gör undersökningar. Jag har nyss kommit hem. Mina hundar ä’ trötta. Andra män ha tur och finna massor av guld; men jag har ingen tur.»
»Å! Men när mannen, som ha indianska till hustru — han heta Mc Cormack — när han upptäcka Klondyke, ni icke gå dit. Andra män gå; andra män rika nu.»
»Ni vet, att jag då var ute och vaskade vid Tanana» invände Harrington, »och jag visste ingenting om Eldorado eller Bonanza förrän det var för sent.»
»Detta vara annan sak. Men ni ändå vara — vad ni säga — vilse.»
»Vad?»
»Vilse. I — ja — i mörkret. Det aldrig vara för sent. Finns en mycket rik mina därborta vid det som vara Eldorado. En man taga inmutning och sedan gå därifrån, och ingen annan man veta vad han bli av. Mannen, honom som mutat in lotten, aldrig komma igen. Sextio dagar förgå utan att någon man låta inregistrera sig för inmutningen. Då andra män — massor av andra män — vad ni kalla ’kasta sig över’ samma inmutning. De rusa i kapp — o så fort, så hastigt som vinden, för att den som komma först skola bli inregistrerad. Och honom bli mycket rik. Honom kunna skaffa föda åt familj.»
Harrington sade ingenting om den förnämsta orsaken till sitt intresse för det han nu hade hört.
»När är tiden ute?» frågade han. »Vad är det för inmutning?»
»Så jag säga till Louis Savoy i går afton», fortfor hon utan att höra på honom. »Och jag tänka att honom bli den som vinner.»
»Må hin ta Louis Savoy!»
»Louis Savoy tala med mig i min hydda i går afton. Och honom säga: ’Jag vara kraftig man, Joy. Jag ha goda hundar. Jag ha god tur. Jag bli den som vinner. Och ni kanske då vilja ha mig till man?’ Och jag svara honom och säga...»
»Nå, vad svarade ni?» »Jag säga: ’Om Louis Savoy bli den som vinner, då honom få mig till hustru.»
»Och om han inte vinner?»
»Då honom, Louis Savoy, inte heller bli vad ni kalla mina barns far.»
»Och om jag vinner?»
»Ni vinna? Hahaha! Al—drig!»
Hur nedstämmande Joy Molineaus skratt än var, så var det ändå vackert att höra. Och Harrington blev icke ond över hennes gäckeri. Han var så van vid det. Och för resten var han inte den ende. Hon hade för vana att plåga alla sina tillbedjare. Och bedårande var hon just nu där hon satt med halvöppna läppar och med färgen på sina kinder förhöjd genom köldens skarpa kyssar, medan hennes ögon lyste av den lockelse, som är den mäktigaste av alla, och som uteslutande finns i kvinnoögon. Hennes slädhundar trängdes omkring henne i raggiga massor, och deras anförare, Vargkäft, lade smeksamt sin långa nos i hennes knä.
»Om jag vinner?» upprepade Harrington enträget. Hon flyttade sin blick från hunden till friaren och sedan tillbaka igen.
»Vad säga du, Vargkäft? Om honom visa sig vara stark man och bli inregistrerad — vilja vi då bli hans hustru? Nå? Vad säga du?»
Vargkäft spetsade öronen och morrade åt Harrington.
»Det var mycket kallt!» tillade hon plötsligt med äkta kvinnlig brist på sammanhang. Varpå hon reste sig upp och drog åt sig tömmarna.
Hennes beundrare såg på med slö uppsyn. Hon hade hållit honom i ovisshet från första gången de träffades, och han hade så småningom lagt tålamod till sina övriga dygder.
»Hej! Vargkäft!» skrek hon och hoppade upp på släden, då den plötsligt satte sig i gång. »Hej! Framåt!»
Harrington såg efter henne, medan hon svängde av nedåt vägen till Forty Mile. Då hon kom till den plats där vägen delade sig och gick över floden till Fort Cudahy höll hon in hundarna och vände sig om.
»O, mister Lätting!» ropade hon tillbaka, »Vargkäft säga ja — om ni vinner!»
Men på ett eller annat sätt, så som det brukar gå
i dylika fall, kom detta ut, och hela Forty Mile, som
redan förut hade spekulerat i Joy Molineaus val mellan
hennes bägge senaste friare, började nu hålla vad
om vem som skulle segra i den blivande kapplöpningen.
Lägret delade sig i två partier, och på vardera
hållet gjorde man alla tänkbara ansträngningar
för att få se sin favorit avgå med seger. Där blev
en vild ävlan efter att skaffa de bästa hundar som
funnos att få — ty framför allt var det en nödvändig
sak att ha goda hundar, om man ville lyckas.
Och segern skulle ha mycket att betyda för den som
vann. Förutom lyckan att få en hustru, vars like
icke stod att finna, gällde det också en guldfyndighet,
som var värd minst en million.
På hösten, då det kom underrättelse om Mc Cormacks upptäckt vid Bonanza, hade hela Lower Country — däri inbegripet såväl Circle City som Forty Mile — givit sig av uppåt Yukon; åtminstone alla de som icke i likhet med Jack Harrington och Louis Savoy voro ute och vaskade västerut. Älgbeten och vattendrag inmutades om vartannat och utan åtskillnad och händelsevis också ett av de minst lovande vattendragen, nämligen Eldorado. Olaf Nelson gjorde en inmutning på femhundra fot, skickade vederbörligen in sin anmälan och försvann. På den tiden var närmaste registreringsbyrå polisstationen vid Fort Cudahy, tvärs över floden från Forty Mile; men när så ryktet spreds, att Eldorado Creek var en riktig skattkammare, gjorde man plötsligt den upptäckten, att Olaf Nelson hade underlåtit att resa nedåt Yukon för att låta inregistrera sin tillhörighet. Man kastade snikna blickar på det herrelösa området, där man visste att tusen sinom tusen dollars lågo och väntade på skovel och sköljlåda. Men ingen vågade röra det, ty det fanns en lag som stadgade, att sextio dagar fingo förgå mellan inmutningen och inregistreringen, och under den tiden skulle området ligga i orubbat skick. Hela trakten hade emellertid reda på att Olaf Nelson var försvunnen, och tjogtals män beredde sig på en rusning dit och på den därmed följande kapplöpningen till Fort Cudahy.
Men i Forty Mile var de tävlandes antal begränsat. Eftersom lägret ägnade hela sin energi åt att förhjälpa antingen Jack Harrington eller Louis Savoy till den allra yppersta utrustning, var ingen nog oförnuftig att våga sig in i striden på egen hand. Det var hundra mil att färdas från inmutningen till registreringsbyrån, och man gjorde anstalter för att de bägge medtävlarna skulle få tre hundombyten stationerade utmed vägen. Det sista ombytet skulle naturligtvis vara det avgörande, och för dessa tjugufem mil bemödade sig bägge partierna att anskaffa de allra kraftigaste djur. Så häftig var striden om dessa, och så höga summor bjödos från bägge hållen, att priset på hundar sprang upp till en höjd, som aldrig förut hade förekommit i landets annaler. Och denna ävlan efter hundar riktade den allmänna uppmärksamheten skarpare än någonsin på Joy Molineau. Det var ju inte bara det, att hon var orsaken till det hela, utan hon ägde också den präktigaste slädhund, som fanns mellan Chilkoot och Behrings hav. Som ledare för ett spann hade Vargkäft icke sin like. Den som hade honom till spannledare den sista sträckan måste nödvändigt gå som segrare ur kampen. Det kunde icke finnas något tvivel om det. Men det lilla samhället hade en medfödd känsla för det passande, och ingen besvärade Joy med någon begäran att få använda hennes hund. På bägge hållen tröstade man sig med, att om den ene icke fick dra nytta av honom, så fick icke heller den andre det.
Eftersom mannen emellertid — både som individ och i allmänhet — har blivit så danad, att han går genom livet i en välsignad blindhet för kvinnosläktets slughet, voro männen vid Forty Mile totalt okunniga om vad som fanns på djupet hos Joy Molineau. Efteråt erkände de, att de aldrig hade vederbörligt uppskattat denna mörkögda dotter av Nordlandet, vars far hade handlat med pälsskinn där i landet, innan de hade haft någon tanke på att bege sig dit, och som själv första gången öppnat sina ögon vid norrskenets blixtrande ljus. Nej, hennes säregna födelseort hade icke gjort henne till mindre kvinna än hennes medsystrar, och icke heller hade den inverkat menligt på hennes kvinnliga förståelse av männen. De visste, att hon lekte med dem, men de förstodo icke den vishet, det djup och den smidighet, som låg i hennes lek. De sågo icke mer av hennes kort än det hon visade dem, och ända in i det sista var hela Forty Mile slaget med en behaglig blindhet. Det var icke förrän hon slog ut sin sista trumf, som man kom underfund med hur spelet stod.
Redan i början av veckan hade lägret brådt med att få Jack Harrington och Louis Savoy i väg. De bägge männen hade slugt nog tagit en grundlig tid på sig för resan, ty det var deras avsikt att komma till Olaf Nelsons inmutning några dagar före den fastslagna tidens förlopp, så att de kunde få vila sig och ej behövde anstränga sina hundar i början. Under vägen funno de, att männen i Dawson redan hade planterat ut reservspann utmed vägen, och det märktes tydligt, att man icke hade sparat några kostnader — det var ju också millioner det gällde.
Ett par dagar efter de bägge medtävlarnas avfärd började Forty Mile skicka upp sina reservhundar — först till sjuttiofemmilsstationen, så till femtiomils- och sist till tjugufemmilsplatsen. Hundarna, som voro avsedda för den sista sträckan, voro alldeles ypperliga och så jämngoda, att lägret en hel timme diskuterade deras ömsesidiga förtjänster i femtio graders köld, innan de slutligen fingo ge sig av. I sista ögonblicket kom Joy Molineau ditkörande i vild fart med sin släde. Hon tog Lon Mc Fane avsides — han som skulle ta hand om Harringtons spann — och de första orden hade knappt gått över hennes läppar, förrän han sänkte sin underkäk så plötsligt och så eftertryckligt, att det måste förebåda märkliga ting. Så tog han Vargkäft ifrån Joy Molineaus släde, satte honom i spetsen för Harringtons spann och körde ut på vägen till Yukon.
»Stackars Louis Savoy!» sades det man och man emellan. Men med trotsigt blixtrande ögon körde Joy Molineau tillbaka till sin fars hydda. —
Det var svart midnatt vid Olav Nelsons inmutning,
Några hundra pälsklädda män hade föredragit en rask
tur i sextio graders köld framför de lockelser som bekväma kojer i varma hyddor kunde erbjuda. Tjogtals av dem hade sitt märke färdigt att sätta upp och
sina hundar till hands. En trupp av kapten Constantins ridande polis hade blivit ditbeordrad för att
övervaka, att allt skulle gå ärligt till. Det hade tillkännagivits, att ingen fick slå ned en påle i marken
förrän den sista sekunden av dagen tillhörde det förflutna. I Nordlandet äro dylika påbud lika mäktiga
som Jehovas — polismännens vapen träffa lika snabbt
och verksamt som blixten. Det var klart och kallt.
Norrskenet flammade i färgrik prakt på himlen. Kallt
glimmande rosiga vågor böljande över zenith, medan
breda gnistrande strålar av grönaktigt vitt plånade
ut stjärnorna eller en titans hand reste väldiga valvbågar över polen. Och vid detta storslagna skådespel tjöto varghundarna så som deras förfäder hade
gjort före dem i urminnes tider.
En polistjänsteman i björnpäls steg på ett ostentativt sätt fram till fronten med klocka i handen. Män rusade in bland hundarna, körde upp dem, redde ut tömmarna och drogo dem åt sig. Andra gingo fram till gränsmärket, grepo kraftiga tag i pålar och höllo sitt eget märke till reds. De hade så ofta gått omkring gränserna till denna inmutning, att de nu skulle ha kunnat göra det med förbundna ögon. Polistjänstemannen höjde sin hand. De väntande kastade av sig sina överflödiga pälsverk och filtar, rättade på sina bälten och stirrade på honom med spänd uppmärksamhet.
»Giv akt!»
Sextio par händer drogos ur vantarna, och lika många par mockasiner trycktes hårdt mot snön.
»Nu!»
De störtade tvärs över det vidsträckta området och rundt om dess fyra sidor, satte upp märken i alla hörn och rusade sedan nedåt midten, där de bägge centralpålarna skulle placeras. Därefter sprungo de ner till slädarna på det tillfrusna vattendraget. Där blev ett larm och ett myller. Slädar stötte ihop med varandra och hundspann trasslade in sig med varandra, morrande, gläfsande och med rest ragg. Den smala ån var till trängsel fullpackad med denna kämpande massa. Slag med såväl snärtar som tjockändar av de väldiga hundpiskorna regnade opartiskt över både människor och djur. Och för att röran skulle bli än värre hade var och en av dem som deltogo i striden en flock kamrater, som ville hjälpa dem till rätta. Men så småningom lyckades den ena släden efter den andra arbeta sig lös och gled ur sikte i mörkret från de höga stränderna.
Jack Harrington hade förutsett detta oväsen, och han väntade vid sin släde tills tumultet hade lagt sig. Louis Savoy visste, att hans rival var mera bevandrad än han i konsten att köra hundar, och därför följde han exemplet och väntade, även han. Det bråkiga sällskapet hade redan kommit utom hörhåll, då de begåvo sig i väg, och de hade rest väl sina tio mil eller så nedåt Bonanza, innan de hunno upp de andra, där de färdades framåt i en enda tätt packad rad. Nu hördes där ej något oväsen, och det fanns icke heller någon utsikt att kunna köra om varandra här. Slädarna höllo sexton tum mellan medarna, och vägen var aderton tum bred. Men vägen var så hårdt tilltrampad genom trafik, att den liknade en ränna med fotshöga kanter. Och på ömse sidor sträckte sig stora vidder av mjuk snö. Om någon körde in på dem för att komma förbi de övriga, skulle hans hundar nödgas vada ända upp till buken i snön och skrida framåt med snigelns långsamhet. Därför höllo sig alla de tävlande tätt intill sina slädar och väntade på bättre tillfälle. Ingen förändring i situationen inträffade under de återstående femton milen nedåt Bonanza och Klondyke till Dawson, där Yukon uppnåddes. Här väntade det första hundombytet. Men fast beslutna att köra det första spannet tills det stupade, om så skulle behövas, hade Harrington och Savoy låtit placera sina friska dragare ett par mil bortom de andras. Under den förvirring, som uppstod vid ombytet, körde de förbi halva antalet av de övriga. De hade möjligen trettio före sig, då de körde ut på Yrkons breda yta. Här skulle kraftprovet ske. När floden frös på hösten, hade en milslång sträcka öppet vatten lämnats mellan två väldiga isbäddar. Denna sträcka hade först nyligen frusit till, ty det var stark ström, och nu var den så jämn, hård och hal som golvet i en danssal. I samma ögonblick som glanskisen uppnåddes, reste sig Harrington på knä, tog på vinst och förlust tömmarna i ena handen och lät piskan ursinnigt vina över hundarna, medan skräckinjagande svordomar yrde om deras öron. Spannen spredo sig över den glatta ytan, alla ansträngde sina krafter till det yttersta. Men få män i Nordlandet hade förmåga att hetsa sina hundar så som Jack Harrington. Han jagade ursinnigt framåt, och Louis Savoy drev sitt spann till samma förtvivlade fart och följde efter i hack och häl; hans främsta ledare höllo sig tätt bakom Harringtons släde.
Halvvägs ute på glanskisen körde deras reservspann ut från strandbanken. Men Harrington saktade icke farten. Han passade på, då den nya släden svängde helt nära intill hans, och tog ett hopp över till den under ett högljudt skrik, varefter han satte samma fart i de nya hundarna som han hade fått i de andra. Den förre pådrivaren hoppade av. Savoy gjorde på samma sätt med sitt reservspann, och de bägge övergivna spannen veko av åt höger och vänster, stötte ihop med de andra och ställde till stor förvirring. Harrington ökade farten ännu mer; Savoy följde. Då de nalkades glanskisens slut, körde de jämsides med den som förut åkt i spetsen. Och när de gledo in på den smala vägen mellan de mjuka snöfälten, var det de som anförde tåget — och Dawson, som betraktade dem i norrskenets ljus, svor på att det var raskt gjort av dem.
När kölden visar sextio grader under noll, kan man icke länge vara utan eld eller stark kroppsrörelse. såvida man vill behålla livet. Och därför måste nu Harrington och Savoy ta till den gamla plägseden att »åka och springa ömsom». De hoppade av sina slädar med tömmarna i hand och sprungo så bakom slädarna, tills blodet återtog sitt vanliga lopp och den inre kölden var förjagad, varefter de återigen åkte en stund, tills värmen på nytt hade tagit till flykten. Ömsom åkande och springande på detta sätt, tillryggalade de sträckorna mellan andra och tredje hundombytena. Flera gånger, då färden gick över jämn is, hetsade Savoy sina hundar för att komma förbi sin rival, men det lyckades ej. I en lång rad på en sträcka av fem mil bakom dem strävade de övriga att hinna upp dem, ehuru förgäves, ty endast Louis Savoy var den äran förunnad att kunna flyga fram med samma mördande hastighet som Jack Harrington.
Då de svängde in vid sjuttiofemmilsstationen, körde Lon Mc Fane fram med sitt spann. När Harrington såg Vargkäft i spetsen för det, visste han att segern var hans. Intet spann i hela Nordlandet skulle kunna köra förbi honom under de återstående tjugufem milen. Och när Savoy fick se Vargkäft i spetsen för sin medtävlares spann, visste han att han var slagen, och han svor tyst för sig själv så som man vanligen svär över kvinnan. Men han följde fortfarande i hack och häl den andres yrande fart, frestande tur eller otur i det sista. Och under det de jagade framåt, medan dagen började gry i sydost, undrade den ene i glädje och den andre i sorg över vad Joy Molineau hade gjort.
Forty Mile hade i god tid krupit ur sina sovfällar och samlats nära vägkanten. Därifrån kunde de se Yukons övre lopp till dess första krökning flera mil bort. Och därifrån kunde de också se tvärs över floden till Fort Cudahy där guldregistratorn väntade i nervös spänning. Joy Molineau hade emellertid tagit plats på flera famnars avstånd från vägen, och under förevarande omständigheter avstod det övriga Forty Mile från att ställa sig framför henne. Därför låg sträckan klar mellan henne och den smala linje, där vägen gick fram. Eldar voro uppgjorda, och kring dem ingingos vad om guldstoft och hundar. Alla större summor höllos på Vargkäft.
»Nu komma de!» skrek en indiangosse från toppen av en fura.
Uppåt Yukon syntes en mörk fläck mot snön, och den följdes snart av en till. Medan dessa tilltogo i storlek, framträdde flera mörka fläckar, men på ett drygt avstånd från de första, som småningom visade sig vara hundar med slädar, på vilka män lågo framstupa.
»Vargkäft i spetsen», viskade en polislöjtnant till Joy. Hon smålog intresserat.
»Tio mot ett på Harrington!» ropade en matador från Birch Creek och drog fram sin stoftpung.
»Staten väl inte betala er mycke’?» frågade Joy.
Polislöjtnanten skakade på huvudet,
»Ni väl ändå ha något guldstoft — men huru mycke’?» fortsatte hon att fråga.
Han visade henne sin pung. Hon gjorde en snabb beräkning av dess innehåll.
»Kan väl vara — ja, låt säga — två hundra, kanske, vad? Godt. Nu jag ge er vad ni kalla en vink. Ni gå in på vadet!»
Joy log ett outgrundligt leende. Polislöjtnanten betänkte sig. Han såg uppåt vägen. De bägge männen hade rest sig på knä och piskade ursinnigt på sina hundar. Harrington i spetsen.
»Tio mot ett på Harrington!» skrek matadoren från Birch Creek om igen och skakade sin pung midt framför polislöjtnantens ögon.
»Ni gå in på vadet!» kommenderade Joy.
Han lydde; men han ryckte på axlarna till tecken, att han alls icke lyssnade till sitt eget förnuft, utan gav vika för hennes tjusningsförmåga. Joy nickade uppmuntrande åt honom.
Alla ljud dogo bort. Man upphörde till och med att ingå vad ...
Girande, slängande och guppande upp och ned som loggertar för vinden kommo slädarna rusande i vild fart emot dem. Louis Savoy höll fortfarande sin främsta hund tätt efter Jack Harringtons släde, men hans ansikte förrådde, att han ej längre hyste något hopp. Harringtons läppar voro hårdt slutna. Han såg varken åt höger eller vänster. Hans hundar sprungo i ypperlig takt, med fasta steg, och Vargkäft — med sänkt huvud och utan att se upp — anförde spannet på ett sätt som var honom värdigt.
Forty Mile stod i andlös förväntan. Icke ett ljud förutom medarnas knarrande och pisksnärtarnas vinande ...
Då höjde Joy Molineau plötsligt sin klara stämma. »Hej! Hej! Vargkäft! Vargkäft!»
Och Vargkäft hörde henne. Han vek tvärt av från vägen och rusade rakt fram till sin härskarinna. Spannet följde sin ledare, och släden vacklade ett ögonblick på en mede, varefter Harrington kastades ur i snön. Savoy flög förbi som en blixt. Harrington reste sig och såg honom rusa i väg tvärs över floden till registratorn. Och han kunde inte undgå att höra vad som sades i hans närhet.
»Honom sköta sig mycke’ bra», förklarade Joy Molineau för polislöjtnanten. »Honom vad ni kalla sätta fart. Ja, honom sätta fart mycke’ bra.»