Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/Där vägen delar sig

←  KVINNOKÄRLEK

Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke av Jack London Översättare: Mathilda Drangel DÄR VÄGEN DELAR SIG

NORRSKENETS DOTTER  →

DÄR VÄGEN DELAR SIG.

»Måste jag, måste jag då lämna denna stad,
Där nu min allra käraste har myllats i sin grav?»
 Schwabisk folkvisa.

Den som sjöng, en skägglös yngling med glada ögon, lutade sig fram och hällde vatten i en panna med puttrande bönor, sedan rätade han upp sig, drog ett brinnande vedträ ur elden och drev tillbaka hundarna, som omringat matvarulådan och kokkärlen. Han hade blåa ögon och guldgult hår, och det var en fröjd att se hans ungdomliga friskhet.

Nymånen stack upp sin ena dimmiga spets över de tätt packade snöhättade furorna, som omgåvo lägret och skilde det från den övriga världen. Det var så kallt och klart, att stjärnorna tycktes dansa om uppe i rymden med hastiga, pulserande rörelser. I sydost antydde en förtonande grönaktig skiftning den annalkande prakten av flammande norrsken. Strax i förgrunden lågo två män utsträckta på björnhuden, som utgjorde deras läger. Mellan denna björnhud och snön fanns ett sex tum tjockt lager av granris; filtarna voro hoprullade och dragna åt sidan. Till skydd hade männen ett slags skärm bakom sig — ett stycke tältduk, sträckt mellan ett par träd i fyrtiofem graders vinkel. Denna skärm uppfångade den från elden utstålande värmen och återkastade den ned på liggplatsen. En fjärde man satt på en släde, som var dragen nära intill elden; han var sysselsatt med att laga mockasiner. En hög fruset grus och ett primitivt vindspel till höger utvisade var de tre männen dagligen arbetade under ett ängsligt sökande efter guld. Till vänster stodo fyra par snöskor uppresta, utvisande det sätt, varpå vägen skulle fortsättas, då de tre männen lämnat lägrets tilltrampade snö bakom sig.

Den schwabiska folkvisan ljöd underligt melankolisk under Nordlandets kallt glimmande stjärnor, och den hade ingen god inverkan på dessa män, som hade samlats omkring elden efter dagens arbete. Den väckte en tung längtan i deras inre, en plågsam trånad, som var besläktad med hunger, och den drog deras tankar söderut över berg och floder till soliga länder.

»Tyst, för Guds skull, Siegmund!» utbrast en av männen. Han knöt plågad sina händer, men han gömde dem i vecken av björnhuden, på vilken han låg.

»Varför det, Dave Wertz?» frågade Siegmund. »Varför ska jag inte sjunga, när mitt hjärta är gladt?»

»Därför att du alls inte har någon orsak till det, ska jag säga dig. Se dig omkring, pojke, och tänk på den föda vi ha fått nöja oss med under de senaste tolv månaderna — och hur vi ha levat och trälat som kreatur!»

Siegmund, den guldhårige, följde uppmaningen och såg sig omkring — han såg allt vad som omgav dem, och han såg varghundarna med rimfrost i raggen och kamraternas ångande andedräkt. »Varför skulle inte hjärtat kunna vara gladt?» sade han skrattande. »Det är ju bra, alltsammans är bra. Och vad födan beträffar...» Han krökte sin arm och smekte dess svällande muskler. »Och om vi också ha levat och trälat som kreatur — ha vi inte fått lön därför som kungar? Tjugu dollars per panna ger ju guldlagret här, och vi veta, att det är åtta fot tjockt. Det är ett nytt Klondyke — och vi veta det — Jim Hawes där, som ligger bredvid dig, vet det, och han klagar inte. Och Hitchcock? Han syr Mockasiner som en gammal gumma och ser tiden an. Det är bara du som inte kan vänta och arbeta tills våren kommer. Då ska vi alla vara rika, rika som kungar — men du kan inte vänta. Du vill tillbaka till Staterna. Nå, det vill jag också, och jag är ju född där, men nog kan jag vänta, när vaskpannan för varje dag lämnar guld så klart som smöret i kärnan. Men du saknar ett bekvämt liv, och det gnäller du för. Bah! Varför skulle jag inte sjunga:

Om ett år, om ett år, då druvorna bli mogna,
Skall jag inte längre vara borta, jag.
Om min älskling då mig än är trogen,
Ska vi fira gladt vår bröllopsdag.
Om ett år, om ett år, då väntans tid är gången,
Ska för kärlek blott vi leva du och jag.
Om min älskling då mig än är trogen.
Ska vi fira gladt vår bröllopsdag.»

Hundarna reste ragg och morrade och närmade sig elden. Det hördes ett enformigt knarrande och skrapande ljud — någon närmade sig på snöskor. Siegmund avbröt sin sång för att slunga svordomar och eldbränder efter djuren. Så kom en pälsklädd gestalt inom ljuskretsen, och en indianflicka steg ur sina snöskor, kastade tillbaka huvan på sin parka och stod midt ibland dem. Siegmund och de bägge på björnhuden hälsade henne med ett »Hallå, Sipsu!» Men Hitchcock gjorde rum för henne på släden, så att hon kunde sitta bredvid honom.

»Nå hur är det, Sipsu?» frågade han; liksom hon uttryckte han sig på bruten engelska och chinookdialekt. »Är hungern fortfarande mäktig i lägret? Och har er medicinman ännu tagit reda på orsaken, varför villebråd är så sällsynt och det inte finns några älgar i landet?»

»Ja, så är det. Villebråd är sällsynt, och vi bereda oss att äta hundarna. Och medicinmannen har funnit orsaken till det onda, och i morgon skall han anställa offer, så att lägret blir renat.»

»Nå, vad skall han då offra? Något nyfödt barn eller någon stackars gammal skraltig squaw, som är en börda för stammen och som den helst vill vara av med?»

»Nej, det är inte så. Ty nöden var stor, och därför har han valt annorlunda; det utvalda offret är jag, Sipsu, hövdingens dotter.»

»Död och helvete!» Orden stego långsamt upp till Hitchcocks läppar och brusade över dem i en ton så full och djup och med så stort eftertryck, att det vittnade om den största häpnad och bestörtning.

»Och därför stå vi nu där vägen delar sig, ni och jag», forsatte Sipsu lugnt, »och jag har kommit för att vi skulle få se varandra ännu en gång, den sista.»

Hon var född av en primitiv ras, och hennes fäderneärvda åskådning var primitiv, liksom hela hennes tillvaro hade varit; hon betraktade livet med en stoikers orubbliga lugn och ansåg människooffer som en del av naturens ordning. De makter, som rådde över dagsljus och mörker, över vårflod och frost, över trädens knoppande och vissnande, voro vreda och måste blidkas. Detta krävde de på mångahanda sätt — de vållade död genom skeppsbrott, svaga isar eller gråbjörn eller en tärande sjukdom, som överföll en man i hans eget tält, så att han började hosta och väste ut livet ur sina lungor genom näsa och mun. Men dessa makter kunde blidkas genom offer. Det var en naturlig sak. Och medicinmannen var invigd i de vredgade makternas vilja och valde offret utan att begå något misstag. Det var alldeles klart. Och döden kunde komma på många olika sätt, men i grunden var den alltid densamma — en skickelse från de allsmäktiga outrannsakliga högre makterna.

Men Hitchcock var ättling av en mera utvecklad ras. Hans åskådning var mindre krass och utan pietet, och han sade: »Inte så, Sipsu. Du är ung och full av livsglädje. Er medicinman är en dåre, och hans val är förkastligt. Det skall inte ske.»

Hon smålog och svarade: »Livet är oss icke nådigt, jag vet det av många skäl. Först har det gjort den ene av oss vit och den andra röd, och det är illa. Sedan har det korsat våra vägar, och nu skiljer det dem åt igen, och vi kunna ingenting göra. En gång förut, då gudarna vredgades, kommo några av edra bröder till lägret. De voro tre, storväxta och vita män, och de sade också, att offret inte skulle ske. Men de blevo dödade, och offret fullbordades.»

Hitchcock nickade till tecken att han hörde, och han vände sig halvt åt sidan och höjde sin röst. »Hör på, kamrater! De ha några galenskaper för sig därborta i lägret, och de bereda sig till att mörda Sipsu. Vad säger ni om det?»

Wertz såg på Hawes, och Hawes såg på honom tillbaka, men ingendera sade något. Siegmund sänkte sitt huvud och klappade fårhunden, som stod mellan hans knän. Han hade haft Shep med sig upp till norden, då han kom dit, och hade mycket hög tanke om det djuret. Det var nu egentligen så, att en viss ung flicka, som ofta var i hans tankar och vars porträtt han hade i den lilla medaljongen han bar på sitt bröst — för övrigt var det nog också tanken på henne som kom honom att sjunga — hade givit honom hunden och sin välsignelse med på vägen, då de kysste varandra till avsked, innan han begav sig av på sin Nordlandsfärd.

»Vad säger ni om det?» upprepade Hitchcock.

»Det kanske inte är så illa som det låter», svarade Hawes lugnt. »Mycket troligt att det bara är prat av flickan.»

»Det är inte alls fråga om det!» Hitchcock kände sitt blod sjuda hett av förargelse över deras tvekan. »Frågan är om vi ska låta det ske, ifall det förhåller sig så. Vad ska vi göra?»

»Jag kan inte se någon anledning för oss att lägga oss i saken», förklarade Wertz. »Om det är som hon säger, så är det så, och det är alltsammans. Det är skick och sed hos det folket att bära sig åt på det viset. Det är deras religion, och den ha vi inte med att göra. Vad vi ha att göra är att samla guldstoft och sedan ge oss av från detta av Gud övergivna land. Det är inte lämpligt för andra än vilda djur. Och vad ä’ de där mörkhyade satarna annat? För resten vore det fördömt opolitiskt av oss.»

»Det är just vad jag vill säga», instämde Hawes. »Här ä’ vi fyra, trehundra mil från Yukon och från allt vad vita män heter — vad skulle vi kunna företa oss mot ett halvt hundratal indianer? Gräla vi med dem, så måste vi ge oss; slåss vi med dem, så slå de ihjäl oss. För övrigt ha vi funnit ett guldlager, och jag för min del ämnar sannerligen hålla mig till det!»

»Dito, dito», förklarade Wertz.

Hitchcock vände sig nu otåligt till Siegmund, som sakta gnolade:

»Om ett år, om ett år, då druvorna bli mogna,
skall jag inte längre vara borta, jag.»

»Nåja, det är nog på det sättet, att jag håller med de andra», svarade den unge mannen slutligen. »Om tre tjog indianer ha föresatt sig att den här unga flickan skall dö, så lära vi inte kunna hjälpa det. De komma störtande över oss — och så ä’ vi utplånade från jorden. Och vad skulle det göra för nytta? De hade flickan i sina händer i alla fall. Det tjänar till ingenting att kämpa mot folks seder och bruk, om man inte är dem överlägsen i styrka.»

»Men vi ä’ dem överlägsna!» utbrast Hitchcock. »Fyra vita män böra kunna reda sig mot hundra gånger så många röda. Och tänk på flickan!»

Siegmund strök med begrundande min hundens hals. »Det är just det jag gör — jag tänker på min flicka! Hennes ögon ä’ blå som en sommarhimmel och glitterglada som en sommarsjö, och hennes hår är gult som mitt och hon har flätor så tjocka som en grov mansarm. Hon väntar på mig därnere i ett bättre land. Och hon har väntat länge, och nu då jag har lyckan i sikte, skall jag inte kasta bort den.»

»Men jag skulle blygas att se in i en flickas blå ögon och nödgas tänka på att en svartögd flickas blod lådde vid mina händer», förklarade Hitchcock skarpt. Ty han hade en nobel och ridderlig natur och gjorde saker för deras egen skull, utan att stanna för att väga eller mäta »för och emot».

Siegmund skakade på huvudet. »Du kan inte göra mig till en galning, Hitchcock, och inte narra mig att begå galenskaper för din dårskaps skull. Det hela är ju bara en affärsfråga med klara fakta. Jag har inte kommit hit till landet för min hälsas skull, och för resten är det en omöjlighet för oss att röra ett finger för saken. Om det är så som flickan säger, så är det illa för henne, det är allt vad man kan säga. Det är hennes folks skick och sed, och att det just skulle hända nu, då vi finnas i närheten, det... Men de ha gjort på samma sätt i tusen sinom tusen år, och de skola göra det i alla kommande tider. För övrigt äro de inte av samma ras som vi. Inte flickan heller. Nej, jag håller med Wertz och Hawes, och...»

Hundarna morrade ilsket och kommo närmare, och Siegmund tystnade och lyssnade till det knastrande ljudet av många snöskor. Den ene indianen efter den andre trädde inom ljuskretsen, högväxt och barsk, pälsklädd och tyst — deras skuggor dansade groteskt över snön. En av dem, stammens medicinman, talade med många strupljud till Sipsu. Hans ansikte var översmetat med lysande färger i stora klickar, och över skuldrorna hade han dragit en varghud vars glimmande tänder och grymma käkar grinade ovanför hans huvud. Ingenting vidare sades. Guldgrävarna höllo fred. Sipsu steg upp och satte fötterna i sina snöskor.

»Farväl, min vän», sade hon till Hitchcock.

Men mannen, som hade suttit bredvid henne på släden, gav ej med en min tillkänna att han hade hört vad hon sade, ej heller lyfte han sitt sänkta huvud, då hela skaran tågade därifrån och in i den vita skogen.

I olikhet med många andra män hade han aldrig — hur lätt han än hade att lämpa sig efter rådande förhållanden — haft någon tanke på att ingå förbindelse med en av Nordlandets kvinnor. Hans fördomsfria kosmopolitiska tendenser hade aldrig drivit honom till giftermål med någon av landets döttrar. Om han hade fått lust till det, skulle icke hans levnadsfilosofi ha ställt sig i vägen. Men det hade han helt enkelt icke. Sipsu? Han hade roat sig med att prata med henne vid lägerelden — icke som en man, som känner med sig att han är man och hon kvinna, utan som en man pratar med ett barn, och som en man med hans natur givet måste göra, om icke av något annat skäl, så för att få litet omväxling i en tråkig tillvaro. Det var allt. Men det fanns en viss ridderlig varmblodighet hos honom, trots hans yankeeursprung och hans uppfostran i Nya England, och han var så skapad att de kommersiella synpunkterna i livet ofta föreföllo honom meningslösa och stodo i motsägelse till hans djupare impulser.

Och nu satt han där tyst, med nedlutat huvud, medan en organisk kraft, större än han själv, så stor som hans ras, arbetade inom honom. Wertz och Hawes sneglade emellanåt på honom, och det hade kommit en viss oro över dem. Siegmund kände på samma sätt. Hitchcock var en kraftig natur, och de hade fått erfara detta vid många tillfällen under sitt gemensamma vanskliga liv. Därför stodo de nu ängsliga och undrande inför vad han skulle företaga, då han övergick till handling.

Men hans tystnad blev lång, och elden var så godt som utbrunnen, då Wertz sträckte sig och gäspade och tänkte att nu skulle han gå till sängs. Då reste sig Hitchcock i hela sin längd.

»Må Gud döma edra själar till det djupaste helvete, ni eländiga pultroner! Jag vill inte ha något med er att göra vidare!» Han sade detta ganska lugnt, men det låg kraft i vartenda ord, och tonen var bestämd och avgörande. »Kom nu och gör upp delning oss emellan», fortsatte han, »så som det passar er bäst. Jag rår om en fjärdedel i inmutningarna, det utvisa våra kontrakt. Tjugufem à trettio uns guldstoft finns i påsen, samlat från vaskpannorna. Tag fram vågskålarna. Stoftet dela vi nu. Och du, Siegmund — mät av min fjärdedel av matvarorna och ställ den delen åsido. Fyra av hundarna ä’ mina, och jag behöver fyra till. Jag ger er min andel i bagaget och guldgrävarredskapen för dessa fyra; för mina sex eller sju uns guld kan ni ge mig ammunition. Vad säger ni om det?»

De tre männen drogo sig avsides och överlade. Då de kommo tillbaka, tjänstgjorde Siegmund som talman. »Vi vilja dela ärligt med dig, Hitchcock. Du skall få din fjärdedel i allt, varken mer eller mindre, och sedan kan du ta din del eller låta bli, hur du vill. Men vi behöva hundarna såväl som du, och därför får du dina fyra, men inte mer. Om du inte vill ta din andel i bagage och redskap, så är det din ensak. Vill du ha den, så kan du ta den; och vill du inte, så låt bli.»

»Lagens bokstav», svarade Hitchcock hånfullt. »Må så vara. Jag går in på det. Och skynda på! Jag kan inte tillräckligt fort komma bort från det här lägret och dess ohyra.»

Delningen verkställdes utan vidare kommentarier. Hitchcock lastade sina få tillhörigheter på en av slädarna, kallade till sig sina fyra hundar och spände för. Sin andel av bagage och redskap rörde han icke, däremot kastade han på släden seltyg för ett halvt dussin hundar och utmanade med ögonen sina f. d. kamrater att sätta sig däremot, om de hade lust. Men de ryckte på axlarna och stodo sedan och sågo efter honom, tills han hade försvunnit inåt skogen. — —

En man kröp på magen över snön. På bägge sidor om honom reste sig indianlägrets älghudstält. Här och där tjöt en eländig hund eller morrade och skällde på sin granne. En gång närmade sig en av dem den krypande mannen, men denne låg alldeles orörlig. Hunden kom närmare och vädrade, och han kom ännu närmare, så att hans nos rörde vid det underliga föremålet, som ej hade funnits där innan mörkret sänkte sig. Men då reste sig Hitchcock helt plötsligt — ty det var Hitchcock — och högg med sin nakna hand ett kraftigt tag om djurets raggiga hals. Och hunden kände att greppet hade döden med sig, och när mannen kröp vidare, låg hunden med bruten nacke under stjärnhimlen. På detta sätt kom Hitchcock till hövdingens tält. En lång stund låg han utanför i snön och lyssnade till de innevarandes röster och försökte utröna var Sipsu satt. Det var tydligen många inne i tältet, och deras röster förrådde häftig upphetsning.

Slutligen hörde han flickans röst, och han kröp åt det hållet, så att endast älghuden skilde dem åt. Sedan borrade han sig ner i snön, så att han småningom kunde sticka in huvud och axlar under älghuden. När den varma luften därinnanför slog honom i ansiktet, låg han stilla och väntade med benen och större delen av kroppen utanför. Han kunde icke se någonting, och icke heller vågade han lyfta upp huvudet. På ena sidan om honom låg en packe hudar. Han kunde känna det på lukten, men han kände efter med handen för att vara fullt säker. På andra sidan snuddade hans ansikte emot en pälsdräkt, som tydligen satt på en kropp. Det måste vara Sipsu. Han önskade visserligen att hon skulle tala igen, men han beslöt underkasta sig risken av att ta för givet, att det var hon.

Han hörde hövdingen och medicinmannen tala med högljudda röster, och i ett avlägset hörn höll ett hungrigt barn på att gråta sig till sömns. Hitchcock vände sig på sidan och lyfte försiktigt upp huvudet, så att han nästan vidrörde skinndräkten. Han lyssnade efter andedragen. Det var en kvinnas; han kunde våga ett försök.

Han tryckte sitt huvud sakta men eftertryckligt mot hennes sida och kände att hon spratt till vid beröringen. Och nu väntade han, tills en hand famlande smög sig ned och lades på hans lockiga huvud. I nästa ögonblick vände handen försiktigt hans ansikte uppåt och Sipsus ögon mötte hans.

Hennes självbehärskning var fullkomlig. Liksom händelsevis bytte hon om ställning, stödde armbågen mot packen av pälsskinn och ordnade sin parka, varigenom Hitchcock blev helt och hållet gömd. Vidare lutade hon sig så, att han kunde andas mellan hennes arm och hennes bröst — vilket icke heller kunde märkas av någon — och då hon sänkte sitt huvud, var hennes öra i närheten av hans läppar.

»När det blir läglig tid», viskade han, »skall du gå ut ur tältet och med vinden över snön till grandungen vid kröken nere vid ån. Där finner du mina hundar och min släde rustade till avfärd. I natt bege vi oss ner till Yukon, och eftersom vi måste färdas raskt, skall du gripa de hundar i nackskinnet, som komma i din närhet, och släpa dem till släden i kröken nere vid ån.»

Sipsu skakade avböjande på huvudet; men hennes ögon lyste av glädje, och hon var stolt över att den vite mannen hade bevisat henne en sådan ynnest. Men liksom alla kvinnor av hennes ras var hon född att lyda mannens vilja, och när Hitchcock upprepade: »Gå!» gjorde han det med myndighet, och fastän hon icke gav något svar, visste han, att hans vilja var lag.

»Och tänk inte på seltyg åt hundarna», tillade han, i det han beredde sig att gå därifrån. »Jag skall vänta. Men förspill ingen tid. Dagen börjar redan jaga bort natten, och den dröjer inte kvar för att vara människan till behag.»

En halvtimme därefter, medan han stampade i snön och slog armarna i kors borta vid släden för att hålla sig varm, såg han henne komma med en motsträvig hund vid vardera handen. Då dessa närmade sig, blevo hans egna djur uppretade, och han måste tukta dem med piskskaftet för att få dem lugna. Han hade nalkats lägret mot vinden, och buller var vad han mest fruktade skulle röja honom.

»Spänn dem närmast släden», befallde han, då hon hade selat på de bägge hundarna. »Jag vill ha mina egna främst.»

Men när hon hade gjort det, kastade sig de förflyttade djuren ursinnigt över de främmande inkräktarna. Hitchcock slog dem med bösskolven, men det blev i alla fall ett oväsen, som trängde upp till det i sömn försänkta lägret.

»Nu tänker jag att vi få hundar i överflöd», sade han bistert och lösgjorde en yxa från slädens surrtåg. »Sela på dem jag slänger till dig och se till spännet under tiden.»

Han gick ett litet stycke fram och stannade sedan mellan två furor. Hundarna i lägret störde nattens tystnad med sitt gläfs, och han väntade att de skulle komma. En mörk fläck, som hastigt tilltog i storlek, syntes på den skumma, vita snöytan. Det var flockens anförare, som nalkades med lätta språng och på äkta vargmanér vägledande sina kamrater genom sin sång. Hitchcock stod i skuggan. Då hunden skulle springa förbi, sträckte han ut sin arm och grep honom om frambenen midt i ett hopp och slängde honom på marken. Hitchcock gav honom ett väl beräknat slag nedanför örat och överlämnade honom sedan till Sipsu. Och medan hon selade på, återtog han sin yxa och stod och väntade, tills ett par lysande ögon och ett gap med glimmande vita tänder återigen kom inom räckhåll. Sipsu arbetade raskt. Då hon var färdig med påselningen, grep Hitchcock en ny, dövade honom och slängde honom till henne. Detta upprepade han ytterligare två gånger, och när spannet stod färdigt med tio morrande dragare, ropade han: »Nu är det nog!»

Men just då kom en ung smidig indian, stammens förelöpare, rusande in bland hundarna, knuffade dem åt höger och vänster och försökte komma fram. Med ett slag av bösskolven fällde Hitchcock honom på knä, och han tumlade över åt ena sidan. Sedan kom medicinmannen springande och såg slaget falla.

Hitchcock ropade till Sipsu att sätta i gång. Vid hennes gälla tillrop störtade de vildsinta djuren rakt framåt med släden, som gjorde väldiga hopp och var nära att kasta ur henne. Makterna voro tydligen ogynnsamt stämda mot medicinmannen, ty just i detta ögonblick förde de honom i vägen för det framstörtande spannet. Den främsta hunden trampade på hans snöskor och bragte honom på fall, de nio efterföljande trampade honom under sina fötter. och släden gick över honom. Men han var hastigt uppe igen, och nattens händelser kunde ha fått ett helt annat slut, om icke Sipsu hade slagit bakåt med den långa hundpiskan och träffat honom tvärs över ögonen, så att han blev så godt som blind. Då Hitchcock rusade efter för att hinna upp släden, stötte han ihop med honom, där han med möda trevade sig fram midt på vägen. Och så gick det till, att den primitive teologen kom tillbaka till hövdingens tält med förökad visdom; han hade nämligen lärt känna vad den vite mannens knytnävar förmå. Varför han höll ett långt tal under den rådplägning, som sedan ägde rum, och urladdade sin vrede mot alla vita. —

»Upp med er, latmaskar! Upp med er! Maten blir färdig, innan ni ens hinna få på er om fötterna!»

Dave Wertz kastade av sig björnhuden, satte sig upp och gäspade.

Hawes sträckte på sig, upptäckte en stelhet i sin ena arm och gned den sömnigt. »Undrar just, var Hitchcock gick till kojs i går kväll!» sade han och tog sina mockasiner. De voro alldeles styva av frost, och han gick varsamt fram till elden i bara strumporna för att låta dem tina upp. »Det är då en riktig välsignelse att han är borta», tillade han, »fastän han var en väldigt duktig arbetare.»

»Ja. Men alldeles för despotisk. Det var felet med honom. Synd om Sipsu i alla fall. Jag tänker han var kär i henne.»

»Tror jag inte. Bara en principfråga. Ingenting annat. Han ansåg, att det inte var rätt — och det var det naturligtvis inte heller — men inte fanns det något skäl för oss att lägga oss i det och bli förpassade till en annan värld i förtid.»

»Principer ä’ principer och bra att ha där det är lämpligt, men nog är det bäst att lämna dem hemma, när man far till Alaska. Eller vad?» Wertz hade gått fram till kamraten, och bägge arbetade med att få sina frusna mockasiner uppmjukade. »Tycker ni, att vi skulle ha varit med om det?»

Siegmund skakade på huvudet. Han var ivrigt sysselsatt. En brunfärgad ånga höjde sig ur kaffepannan, och fläsket var färdigt att vända. Han tänkte också på flickan med ögon så glitterglada som sommarsjöar, och han gnolade sakta.

Hans kamrater gjorde småskrattande miner åt varandra och upphörde att prata. Fastän klockan var över sju på morgonen, skulle det dröja ännu tre timmar till dagdräckningen. Norrskenet hade försvunnit från himlen, och lägret var en oas av ljus midt i det djupa mörkret. I denna ljuskrets avtecknade sig de tre männens gestalter mycket skarpt. De andras tystnad gjorde Siegmund djärv, han höjde rösten och började andra versen på den gamla visan.

»Om ett år, om ett år, då druvorna bli mogna...»

I detsamma smattrade en skrällande gevärssalva genom mörkret. Hawes suckade, gjorde ett försök att räta på sig och sjönk ihop. Wertz föll på ena armbågen med hängande huvud. Han kippade efter andan ett par gånger, och en mörk ström forsade ur hans mun. Och Siegmund, den guldhårige — med sången på läpparna — slog upp med armarna och föll framstupa över elden.

Medicinmannens ögon voro mycket mörka och hans lynne tycktes icke vara det bästa, ty han grälade med hövdingen om Wertz’ bössa och tog mer än sin andel ur bönpåsen. Dessutom lade han beslag på björnhuden och gav anledning till knot bland de övriga i stammen. Slutligen försökte han att döda Siegmunds hund, som flickan hade givit den unge mannen vid avskedet; men hunden sprang sin väg och medicinmannen föll i schaktet och vrickade sin axel, då han slog emot hinken. Sedan allt i lägret var skiftat, vände indianerna om hem till sig, och där blev stor fröjd bland kvinnorna. Så kom också en vilsekommen flock älgar strövande över bergsryggen i söder och sköts av stammens jägare, och nu blev medicinmannen hållen ännu högre i ära än förut, och det viskades överallt inom stammen, att gudarna talade genom hans mun.

Men efteråt, när alla hade gått, smög fårhunden tillbaka till det skövlade lägret, och hela natten i ända och en hel dag gav han luft åt sin sorg över den döde. Efter detta försvann han. Men det dröjde icke många år, förrän de infödda jägarna lade märke till en förändring i skogsvargarnas utseende; de hade fått ljusa fläckar och en teckning, som man aldrig förr hade sett hos en varg.