Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/Kvinnokärlek

←  TJURSKALLIGE JAN
Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke
av Jack London
Översättare: Mathilda Drangel

KVINNOKÄRLEK
DÄR VÄGEN DELAR SIG  →


[ 116 ]
KVINNOKÄRLEK.


Ett huvud, som liknade en vargs, med längtansfulla ögon och vitrimmat av frost, stacks in genom tältdörren.

»Schas! Packa dig i väg, din satan!» skreko de innevarande i korus med förebrående ton.

Bettles slog hårdt till hunden med en tenntallrik, och djuret drog sig hastigt tillbaka. Louis Savoy knöt ihop tältflikarna vid ingången, sparkade undan en stekpanna och värmde sina händer. Det var mycket kallt ute. För fyrtioåtta timmar sedan hade sprittermometern sprungit vid sextioåtta grader under noll, och sedan dess hade kölden varit i ständigt tilltagande. Ingen kunde säga när detta skulle ta slut. Och det är föga klokt att under sådana förhållanden våga sig allt för långt från spiseln utan att vara tvungen därtill eller att öka kvantiteten av kall luft, som man måste inandas. Det händer att man gör det, men då händer det också oftast att man förkyler sina lungor. Det framkallar en torr hackhosta, som blir ganska retlig då man steker fläsk. Längre fram på våren eller sommaren måste sedan ett hål brännas i den frusna marken. Och där stoppar man ned en död, som närmast täckes med mossa, och man lämnar honom där med en försäkran, att han skall [ 117 ]oförändrad uppstå igen i sitt frusna tillstånd, när domsbasunen skallar. För dem som äro klena i tron och hysa tvivel i fråga om kroppens uppståndelse på denna ödesdigra dag kan man med skäl rekommendera Klondyke som det lämpligaste land att dö i. Men därav följer ingalunda att det är ett lämpligt land att leva i.

Det var mycket kallt ute, men det var icke heller över sig varmt inne. Det enda som där kunde få namn av något slags möbel var eldstaden, och med den visade männen öppet sin belåtenhet. Halva golvytan var täckt med granris, varpå sovfällarna voro utbredda; allt detta vilade på vinterns snöfall. Det återstående av golvytan bestod av tilltrampad snö och var belamrat med grytor och pannor och vanliga tillbehör till ett arktiskt läger. Kokspiseln var röd och fräsande het, men endast ett par tre fot från den låg ett isblock, lika skarpkantat och torrt som när det först höggs upp från den bottenfrusna viken. Den yttre köldens tryck drev den inre värmen uppåt. Alldeles ovanför spiseln, där röret gick ut genom taket, syntes en liten cirkel av torr tältduk; sedan — fortfarande med spiselröret till centrum — en cirkel ångande tältduk; därpå en fuktig och smått upptinande ring; och slutligen var det återstående av tältets tak såväl som dess väggar beklädt med halvtumstjock, torr, vit, kristalliserad rimfrost.

»Å! Å! Å!» En ung man, som låg och sov i fällarna, skäggig, tärd och glåmig, jämrade sig högt, och utan att vakna gav han allt högljuddare luft åt sin klagan. Hans kropp lyfte sig till hälften från filtarna och ryckte och skälvde spasmodiskt, som om den ville dra sig undan en bädd av brännande nässlor.

[ 118 ]»Rulla honom!» befallde Bettles. »Han håller på att få kramp.»

Och med skoningslös välvilja blev den unge mannen nypt och rullad och dunkad och bultad av ett halvt dussin villiga kamrater.

»Fördömt!» mumlade han, i det han kastade av sig täcket och satte sig upp. »Jag har varit ute på vägar och stigar i alla väder och härdat mig på alla upptänkliga sätt, och så kommer jag till detta av Gud övergivna land och finner mig vara veklig som en atenare, utan den ringaste mannakraft.» Han linkade fram till elden och rullade en cigarrett. »Å, jag jämrar mig inte. Jag kan ju ta min medicin, mycket riktigt! Men jag skäms riktigt grundligt för mig själv, det är alltsammans. Här är jag nu efter en färd på lumpna trettio mil så ledbruten och stel och styv som en degenererad tevattensherre efter en fem mils promenad på en landsväg. Bah! Det riktigt äcklar mig! Har ni en tändsticka?»

»Lugna er, unge man!» Bettles räckte honom den begärda stickan och blev helt patriarkalisk: »Det är minsann inte lätt i början. Anfäkta och regera! Kommer inte jag ihåg första gången jag var ute på färdvägar! Stel och styv, säger ni? Jag minns, när jag har behövt tio minuter för att få munnen från vattenhålet och komma på fötter igen — medan det knäckte och ryckte i varenda led så jag trodde jag skulle gå åt. Och kramp? Jag har legat så hopsurrad i kramp, att de andra i lägret behövde en halv dag för att reda ut mina intrasslade lemmar. Jag tycker ni står er bra för att vara nykomling, och ni har i alla händelser det rätta gryet. Ett år i dag till [ 119 ]ska ni kunna gå om oss gamla. Och det bästa med er är att ni inte har fått nå’nting med av den där fettbildningen, som har skickat så mången däst man i Abrahams sköte innan den rätta tiden var inne.»

»Fettbildningen?»

»Ja. Lägger sig på stora kroppar. Det är inte de stora karlarna som ha det bäst ute på färdvägar.»

»Det har jag aldrig hört talas om förr.»

»Inte det? Jo, det är ett absolut odisputabelt faktum, och det kan man inte komma ifrån. En stor kropp kan nog vara bra för stora ansträngningar, men utan uthållig styrka är den inte värd nå’nting alls. Och en stor kropp och uthållighet brukar just inte följas åt. Det skall vara en liten senig karl, som kan hålla fast vid något, liksom en utsvulten hund vid ett ben. Nej, för helvete, det kommer inte de stora och tjocka ut med.»

»Ja, det håller nog streck!» inföll Louis Savoy. »För jag känner en man, som är stor och tjock, nästan som en buffel. Och han var ute vid Sulphur Creek i sällskap med en liten karl, som heter Lon Mc Fane. Ni vet nog — den där lilla irländaren med röda håret, han som grinar alltjämt. Och di gick och gick, hela da’n och natten med. Och den store, han blev fasligt trött och till slut la’ han sig oupphörligt i snön. Och den lille, han sparka’ den store så han skrek — ja, så han skrek som en barnunge. Och den lille sparka’ och sparka’ och sparka’, och så småningom, efter en lång tid och lång väg, sparka’ han den store in i min hydda. Och nu för tre dagar se’n kravla’ han sig ut ur mina filtar. Aldrig har jag sett en squaw så tjock som han. Nej, aldrig. Så [ 120 ]han har nog fettbildningen som ni talade om. Det kan ni slå er i backen på.»

»Men tänk på Axel Gunderson», sade Prince. Den storväxte skandinaven och de tragiska händelser, som stodo i samband med hans uppträdande, hade gjort ett djupt intryck på gruvingenjören. »Han som ligger däruppe någonstans.» Han visade med handen mot en obestämd punkt bortåt den hemlighetsfulla östern.

»Den största karl som någonsin har vändt ryggen åt Saltvattnet eller tröttat ut en älg», ifyllde Bettles. »Men han kan anses för det undantag, som bekräftar regeln. Och tänk så på hans Unga — vägde väl knappt hundratio i rent kött, tänker jag. Men hennes uthållighet var lika stor som hans, och hon kunde kanske ha gått ännu längre med honom. För det fanns ingenting på jorden, i jorden eller under jorden, som hon inte skulle ha gjort.»

»Men hon älskade honom», invände ingenjören. »Det var inte bara det. För det...»

»Hör på, bröder», avbröt Sitka Charley, där han satt på matvarulådan, »ni har talat om fettbildningen som lägger sig i storväxta mäns muskler, och ni ha talat om kvinnors uthållighet och kärlek, och ni ha talat väl. Men jag minns saker som hände när landet var ungt och lägereldarna här voro lika långt ifrån varandra som stjärnorna på himlen. Det är från den tiden jag vet något om en storväxt man, om fettbildning och om en kvinna. Den kvinnan var liten till växten, men hennes hjärta var större än hennes mans, och hon hade mod och uthållighet också. Och vi gjorde en ansträngande resa till [ 121 ]vattnet, och kölden var bitter, snön djup och hungern stor. Och kvinnans kärlek var en mäktig kärlek — det är allt vad en man kan säga.»

Han tystnade och hackade loss några stycken från det stora isblocket. Dessa kastade han i vaskpannan, som stod på kokspiseln och vari dricksvattnet tinade upp. Männen flyttade sig närmare elden, och den unge mannen med krampen sökte förgäves en bekvämare ställning för sin styvnade kropp.

»Ser ni, bröder, mitt blod är rödt som Siwashfolkets, men mitt hjärta är vitt. Mina fäders fel har jag att tacka för det ena och mina vänners dygder för det andra. En stor sanning gick upp för mig, medan jag ännu var en gosse. Jag insåg, att jorden var given åt er och ert släkte; att Siwashfolket inte kunde motstå er, utan måste förgås i kölden liksom vildrenen och björnen. Så begav jag mig till värmen och satt ibland er, vid edra eldar — och se, jag blev en av de edra! Jag har sett mycket i mina dagar. Jag har fått lära underliga ting, och jag har slitit ondt på långa resor tillsammans med män av många olika raser. Och av dessa orsaker har jag kommit att väga gärningar efter er måttstock och bedöma människor och tänka tankar. Och därför vet jag, att ni inte missuppfatta det, när jag talar hårda ord om någon av ert släkte. Och när jag talar stolta ord om någon av mina fäders folk, så säga ni inte heller: ’Sitka Charley är en Siwash, hans ögon se inte rätt och det är föga sanning på hans tunga.’ Är det inte så?»

Den omgivande kretsen brummade ett enhälligt medgivande.

[ 122 ]»Kvinnan hette Passuk. Jag köpte henne i ärlig handel av hennes folk, som bodde vid kusten och hade sin stampåle vid övre ändan av en vik av saltvattnet. Mitt hjärta var kallt för kvinnan, och det värmdes inte heller av hennes blickar. Ty hon lyfte knappt sina ögon från marken, och hon var skygg och rädd så som flickor äro, då de kastas i armarna på en främling som de aldrig förut ha sett. Som sagt, det fanns ingen plats i mitt hjärta för henne att smyga sig in i, ty jag hade en långfärd i sinnet och behövde bara någon som skulle ge mina hundar mat och hjälpa mig ro under de långa båtfärderna och sova under samma filt, och så hade jag valt Passuk.

Har jag sagt någonting om, att jag stod i styrelsens tjänst? Varom inte, så kan det vara så godt att ni få veta det. Jag togs ombord på ett krigsskepp med slädar och hundar och konserverad föda, och med mig kom Passuk. Och vi reste norrut till vinterisen vid Behrings hav, och där sattes vi i land — jag och Passuk och hundarna. Jag fick också pengar av styrelsen, därför att jag var i deras tjänst, och jag fick kartor över områden, som ingen människas ögon hade skådat, och jag medförde brev. Dessa brev voro förseglade och omsorgsfullt skyddade mot allt slags väder, och jag skulle lämna dem till valfångstskeppen på Arktiska havet, som lågo infrusna vid den stora Mackenziefloden. Det kan aldrig finnas någon mera flod så stor som denna, förutom vår egen Yukon, alla strömmars moder.

Allt detta hör inte hit, ty vad jag vill berätta handlar inte om valfångstskeppen och inte heller om den isbergsvinter jag tillbragte vid Mackenzie. Efteråt, [ 123 ]på våren, när dagarna förlängdes och det var skare på snön, kommo vi söderut, Passuk och jag, till Yukons land. En mödosam färd, men solen visade den väg, som våra fötter skulle gå. På den tiden var landet alldeles naket, så som jag redan har sagt, och vi strävade uppför strömmen med stake och åror, tills vi kommo till Forty Mile. Det var godt att få se vita ansiken ännu en gång, då vi lade till vid stranden. Och den vintern blev det en hård vinter. Mörkret och kölden kommo över oss, och med dem följde hungersnöd. Kompaniets ombudsman gav var och en fyrtio skålpund mjöl och tjugu skålpund fläsk. Det fanns inga bönor. Och hundarna tjöto ständigt och jämt; och där var insjunkna magar och fårade ansikten, och starka män blevo svaga, och svaga män dogo. Och många ledo av skörbjugg.

Så kommo vi tillsammans i magasinet en kväll, och vid åsynen av de tomma hyllorna kände vi vår egen tomhet så mycket värre. Vi talade med låga röster i skenet från elden, ty ljusen hade blivit undanlagda för deras räkning, som kunde vara vid liv, när våren kom. Vi höllo rådplägning och det blev sagt, att någon måste bege sig till Saltvattnet och berätta för världen om vårt elände. Därvid riktade alla sina ögon på mig, ty det var känt att jag var en duktig resenär. ’Det är sjuhundra mil till Haines Missions, som ligger vid havet’, sade jag, ’och varenda tum av den vägen måste trampas med snöskor. Ge mig edra utvaldaste hundar och det bästa av ert matförråd, och jag skall gå. Och med mig följer Passuk.’

Detta gingo de in på. Men så steg där upp en yankee, Långe Jeff, högbent och med väldiga muskler. [ 124 ]Och stora ord gingo över hans läppar. Också han var en väldig vandrare, sade han, född att bära snöskor och uppfödd med buffelkons mjölk. Han ville följa mig, för den händelse jag skulle stupa under vägen, i vilket fall han skulle frambära budskapet till Haines Missions. Jag var ung på den tiden, och jag kände inte till yankees. Hur skulle jag kunna veta, att hans stora ord voro ett tecken till fettbildning, eller att yankees som utföra stora gärningar inte förråda detta genom ord? Så att vi togo de utvaldaste hundarna och det bästa av matförrådet och begåvo oss i väg — Passuk, Långe Jeff och jag.

»Nå, ni ha alla trampat obanad snö och strävat vid styrstången, och ni äro inte ovana vid sammanpackad flodis, så att jag vill inte tala mycket om vårt arbete utom att vi somliga dagar kunde hinna tio mil och andra dagar trettio, men oftast var det tio. Och det bästa av matförrådet gav oss ingen god näring, därför att vi måste knussla med det från början. De utvaldaste hundarna voro också eländiga, och vi hade svårt att hålla dem på fötter. Vid White River blevo våra slädar två i stället för tre, och då hade vi bara kommit tvåhundra mil. Men vi förlorade ingenting; hundarna som togos ur seltygen blevo till föda för dem som levde kvar.

Icke ett möte med någon människa, icke en rökvirvel inom synhåll förrän vi kommo till Pelly. Där hade jag räknat på att kunna få ny proviant, och där hade jag räknat på att få lämna Långe Jeff, som var jämmerlig och förbi av vägens mödor. Men det väste i kommissionärens lungor, och hans ögon voro klara, men hans förrådshus var nästan tomt, och han visade [ 125 ]oss även missionärens tomma visthus jämte hans grav, varpå väldiga stenar voro uppstaplade för alt hålla hundarna därifrån. Där fanns en flock indianer, men varken barn eller gamla, och det var tydligt att icke många av de övriga skulle leva till våren.

Vi drogo vidare med tomma magar och tunga hjärtan och med ett halvt tusental mil av snö och tystnad mellan oss och Haines Missions vid havet. Mörkrets välde var nu som störst, och vid middagstiden förmådde solen inte höja sig över synranden i söder. Men ismassorna voro mindre och vägen lättare att gå, så att jag drev på hundarna hårdt och var i farten bittida och sent. Det var som jag hade sagt vid Forty Mile, varenda tum av vägen måste trampas med snöskor. Och skorna skavde stora sår på våra fötter, som skorvade sig och rämnade, men aldrig ville läkas. Och med varje dag blevo dessa sår allt plågsammare, så att Långe Jeff slutligen grät som ett barn, då vi klädde oss till uppbrott om mornarna. Jag satte honom till att bana väg för den lätta släden, men han drog av sig snöskorna för bekvämlighets skull. Och därför blev vägen inte jämt tillpackad, utan hans mockasiner gjorde stora hål i snön, där hundarna plumsade i. Djurens revben voro nära att tränga igenom deras hud, så att de hade det inte för bra, och jag talade stränga ord till Långe Jeff, och han lovade och bröt sitt ord. Då slog jag honom med hundpiskan, och efter detta behövde inte hundarna plumsa längre. Han var ett barn, och det kom sig väl av hans strapatser och hans fettbildning.

Men Passuk! Medan Långe Jeff låg vid elden och grät, lagade hon vår mat, och om mornarna hjälpte [ 126 ]hon till att surra fast bagaget på slädarna och om kvällarna att lasta av dem. Och det var hon som räddade hundarna. Ständigt gick hon i spetsen och trampade hårdt till snön med de breda skorna och gjorde vägen lätt. Hon — ja, vad skall jag säga? Jag tog det som en given sak, att hon skulle göra allt detta, och jag tänkte inte vidare på det. Ty mitt sinne var upptaget av annat, och för övrigt var jag ung och visste inte mycket om kvinnan. Det var först då jag kom att se tillbaka på vad som varit som jag förstod det bättre.

Och Långe Jeff blev fullkomligt oduglig. Hundarna hade endast obetydligt med krafter kvar, men han stal sig till att åka på släden, när han höll sig bakom. Passuk sade, att hon skulle ta den ena släden om hand, så att han hade ingenting alls att göra. På mornarna gav jag honom ärligt hans del av födan och lagade att han kom i väg före oss. Sedan bröto Passuk och jag upp lägret, packade bagaget och selade på hundarna. Vid middagstiden, då solen gäckades med oss, brukade vi hinna upp honom, där han gick med frusna tårar på kinderna, och vi körde förbi honom. På kvällarna slogo vi läger, satte hans ärliga andel av födan åt sidan och bredde ut hans fållar. Vi gjorde också upp en väldig eld, så att han skulle se. Och sedan kunde det gå flera timmar, innan han kom inlinkande och satte sig att äta under pustande och jämmer, varefter han lade sig att sova. Han var ändå inte sjuk, den manen. Han hade bara såriga fötter och var trött, och han var matt av hunger. Men Passuk och jag hade såriga fötter och voro trötta och matta av hunger, och vi gjorde allt arbetet och han gjorde [ 127 ]intet. Men han hade nog den där fettbildningen, som vår broder Bettles har talat om. Vi gåvo honom alltid ärligt hans andel av födan.

Så en dag mötte vi två vålnader på väg genom den stora tystnaden. Det var en man och en gosse, och det var av de vita. Isen hade öppnat sig på sjön Le Barge, och där hade nästan hela deras utrustning försvunnit i djupet. De hade var sin filt över axlarna. Om kvällarna gjorde de upp eld och sutto nedhukade invid den tills det blev morgon. De hade litet mjöl. Och det rörde de i varmt vatten och drucko. Mannen visade mig åtta koppar mjöl — det var allt vad de hade, och till det hungrande Pelly hade de tvåhundra mil. De sade också, att en indian kom efter, de hade delat ärligt med honom, sade de, men han förmådde inte hålla jämna steg med dem. Jag trodde aldrig, att de hade delat ärligt med honom, ty eljest hade nog indianen hållit ut. Men jag kunde inte ge dem någon proviant. De försökte stjäla en av våra hundar — den fetaste, som var mycket mager — men jag riktade min pistol emot dem och sade att de skulle gå. Och de vacklade därifrån som druckna genom den stora tystnaden i riktningen mot Pelly.

Jag hade nu bara tre hundar och en släde, och hundarna voro endast ben och skinn. När det finns föga bränsle, brinner elden lågt och hyddan blir kall. Så var det med oss. Vi hade ringa näring och därför ledo vi mera av den skarpa kölden, och våra ansikten svartnade av köld, så att våra egna mödrar inte skulle ha kunnat känna igen oss. Och våra fötter voro mycket såriga. På mornarna, när vi skulle ge oss av, trängde svetten ut på min panna under [ 128 ]ansträngningen att kväva ett jämmerrop, då jag satte foten i snöskorna. Passuk höll sina läppar hårdt slutna och gick i spetsen för att trampa väg. Långe Jeff stortjöt.

Thirthy-Mileflodens lopp var raskt, och strömmen frätte isen underifrån, och där fanns många lufthål och rämnor och mycket öppet vatten. En dag träffade vi på vår man vilande på isen — ty han hade givit sig av i förväg på morgonen, som han brukade — men mellan oss och honom var öppet vatten. Han hade gått omkring det på kantisen, men där var det för smalt för en släde att komma fram. Vi funno emellertid en isbrygga. Passuk var lätt och gick därför först med en lång stake buren på tvären framför sig, i händelse isen skulle brista under hennes fötter. Men hennes skor voro breda och hon kom över. Så kallade hon på hundarna. Men de hade varken stakar eller skor, och isen brast under dem och de rycktes med av strömmen. Jag höll hårdt i släden bakifrån tills linorna brusto och hundarna försvunno under isen. Det fanns inte mycket kött på dem, men jag hade räknat på dem till en veckas uppehälle, och nu voro de borta.

Morgonen därpå delade jag hela vårt förråd av proviant, vilket var ganska litet, i tre delar. Och jag sade till Långe Jeff, att han kunde följa med oss eller icke, vilket han ansåg bäst, ty nu skulle vi fortsätta färden så raskt vi förmådde. Men han hov upp sin röst och grät över sina såriga fötter och sina mödor och sade hårda ord om dåligt kamratskap. Passuks fötter voro såriga och mina fötter voro såriga — värre än hans, ty vi hade haft allt arbetet med hundarna — [ 129 ]och vi sågo efter hur det var. Men Långe Jeff svor på att han hellre skulle dö än han gav sig ut på vandring igen, och så tog Passuk en fäll, och jag tog en panna och en yxa, och vi beredde oss att gå vidare. Men hon såg på hans andel av födan och sade: ’Det är orätt att förspilla god föda på en barnunge. Vore bättre att han dog.’ Jag skakade på huvudet och sade nej — sade att en kamrat ändå alltid är en kamrat. Då talade hon om männen vid Forty Mile — att de voro många och goda män, och att de litade på att jag skulle skaffa dem föda på våren. Men då jag ändå sade nej, ryckte hon hastigt pistolen ur mitt bälte, och — som vår broder Bettles sade för en stund sedan — Långe Jeff skickades till Abrahams sköte innan hans tid egentligen var ute. Jag bannade Passuk för detta; men hon visade ingen sorg och kände visst ingen heller. Och i mitt hjärta kände jag att hon hade rätt.»

Sitka Charley tystnade och kastade isbitar i vaskpannan på spiseln. De övriga voro också tysta; kalla kårar gingo över deras rygg, då de hörde de jämrande tjut, varmed hundarna klagade sin nöd ute i kölden.

»Och dag efter dag träffade vi på sovplatser i snön efter de bägge spökgestalterna — Passuk och jag — och vi visste, att vi till och med skulle vara glada över sådant, innan vi kommo till Saltvattnet. Så träffade vi också på den efterblivne indianen, återigen en spökgestalt som var på väg mot Pelly. De hade inte delat ärligt med honom, mannen och gossen, sade han, och nu hade han inte haft något mjöl på tre dagar. Varje kväll kokade han bitar av sina [ 130 ]mockasiner i en skål åt dem. Det var inte mycket kvar av hans mockasiner. Och han var en kustindian och berättade allt detta för Passuk, som talade hans språk. Han var en främling i Yukons land och visste inte vägen, men hans ansikte var vändt mot Pelly. Hur långt kunde det vara dit? Två sovtider? Tio? Hundra? . . . Det visste han inte, men han var på väg mot Pelly. Att vända om var för långt; han kunde inte annat än fortsätta.

Han bad oss inte om någon föda, ty han kunde se att också vi voro illa däran. Passuk såg på honom och på mig, som om hon tvekade, alldeles som en rapphöna, då hennes ungar äro i nöd. Och jag vände mig till henne och sade: ’Den där mannen har blivit oredligt behandlad. Skall jag ge honom en del av vårt förråd?’ Jag såg, att det plötsligt lyste till i hennes ögon av belåtenhet; men hon såg länge på mannen och på mig, och hon fick ett stramt och hårdt uttryck kring munnen, och hon sade: ’Nej, Saltvattnet är långt borta och döden ligger på lur. Bättre han tar denne främmande man och låter min man Charley gå vidare.’ Och mannen fortsatte sin väg genom den stora tystnaden bortåt Pelly. Men den kvällen grät Passuk. Aldrig förr hade jag sett henne gråta. Och det kunde inte komma sig av röken från elden, ty det var torr ved. Så att jag undrade över hennes bedrövelse och tänkte, att hennes kvinnohjärta hade veknat under vägens mörker och mödor.

Livet är underligt. Mycket har jag tänkt och länge har jag grubblat över det, men med varje dag finner jag det snarare underligare än tvärtom. Varför denna längtan att få leva? Livet är ett hasardspel, [ 131 ]där ingen vinner. Att leva är att arbeta strängt och lida bittert, tills ålderdomen lägger sig tungt över oss och vi röra med våra händer i kall aska efter slocknad eld. Det är hårdt att leva. Med smärta drar barnet sitt första andetag, med smärta utandas den gamle sitt sista, och alla hans dagar ha varit fulla av oro och sorg — och ändå faller han endast motvilligt och med bortvändt huvud i dödens öppnade armar, kämpande emot till det sista. Och döden är mild. Det är bara livet och vad därtill hör, som gör ondt. Men ändå älska vi livet och hata döden. Det är mycket underligt.

Vi talade föga, Passuk och jag, under de dagar som nu följde. Om nätterna lågo vi som döda i snön, och på mornarna vandrade vi vidare som döda. Och allting var dödt. Där fanns inga ripor, inga ekorrar, inga snöharar — ingenting. Floden gled ljudlöst fram under sitt vita täcke. Saven i träden var frusen. Och det blev kallt som nu; nattetid syntes stjärnorna så nära och stora, och de hoppade och dansade. Och om dagarna gäckades vi av vädersolar tills vi sågo många solar och hela luften gnistrade och flammade och snön var som diamantstoft. Och där fanns ingen värme, intet ljud — endast bitter köld och tystnad. Som jag nyss sade, vi gingo som döda, som i en dröm, och vi höllo ingen reda på tiden. Det var bara så att våra ansikten voro vända mot Saltvattnet, och våra själar trängtade efter Saltvattnet, och våra fötter förde oss mot Saltvattnet. Vi vilade vid Tahkena och visste det icke. Våra ögon skådade White Horse, men vi sågo det icke. Våra fötter trampade vadstället vid Canyon, men de kände [ 132 ]det icke. Vi kände ingenting. Och vi föllo ofta under vägen, men vi föllo alltid med våra ansikten vända mot Saltvattnet.

Vår sista proviant tog slut, och vi hade delat ärligt, Passuk och jag, men hon föll oftare och vid Caribou Crossing var det slut med hennes krafter. Och på morgonen lågo vi under vår enda fäll och gjorde ingenting för att fortsätta vandringen. Det var min tanke att stanna där och möta döden hand i hand med Passuk, ty nu hade jag blivit gammal och lärt mig förstå kvinnokärlek. För övrigt var det åttio mil kvar till Haines Mission, och det väldiga Chilcoot — långt ovanför skogsgränsen — reste sin av stormen kringbrusade topp mellan oss och Saltvattnet. Men Passuk talade till mig med låg röst, och jag höll mitt öra intill hennes läppar, för att jag skulle höra. Och nu, då hon icke behövde frukta för min vrede, öppnade hon hela sitt hjärta för mig, och hon talade om sin kärlek och om många ting, som jag inte hade förstått.

Och hon sade: ’Du är min make, Charley, och jag har varit dig en god hustru. Och under hela den tid jag har tändt din eld och kokat din mat och fodrat dina hundar och rott och trampat väg, har jag aldrig klagat. Icke heller har jag sagt att det var varmare i min fars tält, eller att det fanns mera godt om föda vid Chilcat. När du har talat, har jag lyssnat. När du har befallt, har jag varit dig lydig. Är det inte så, Charley?’

Och jag sade: ’Jo det är så.’

Och hon sade: ’När du först kom till Chilcat och knappast såg på mig, utan köpte mig så som en man [ 133 ]köper en hund och log mig med dig bort, var mitt hjärta hårdt mot dig och fullt av bitterhet och fruktan. Men detta är nu längesedan. Ty du har varit vänlig mot mig, Charley, såsom en god man brukar vara mot sin hund. Ditt hjärta var kallt, och där fanns intet rum för mig; men du behandlade mig väl och du var rättvis. Och jag var med dig, då du utförde djärva dåd och ledde stora vågspel, och jag jämförde dig med män av andra stammar, och jag såg dig stå höljd av ära ibland dem, och dina ord voro visa och din tunga ärlig. Och jag blev stolt över dig, och det blev så, att du fyllde hela mitt hjärta och alla mina tankar hörde dig till. Du var för mig som midsommarsolen, vars gyllene väg går i en cirkel, så att hon aldrig gömmer sig för våra ögon. Vart jag vände min blick, såg jag min sol. Men ditt hjärta var alltid lika kallt, Charley, och där fanns intet rum.’

Och jag sade: ’Det är som du säger. Det var kallt, och där fanns intet rum. Men detta tillhör det förgångna. Nu är mitt hjärta likt snön om våren, när solen har kommit tillbaka. Det är stort töväder och isen har brutit upp, och där är sorl av rinnande vatten och där knoppas och grönskar. Och där hörs fågelsång och kuttrande och stort jubel, ty vintern är förgången, Passuk, och jag har lärt mig vad kvinnokärlek är.’

Hon smålog och gav mig ett tecken att dra henne närmare intill mig. Och hon sade: ’Jag är glad.’ Och sedan låg hon stilla en lång stund och andades sakta med huvudet vilande mot mitt bröst. Så viskade hon: ’Vår gemensamma väg slutar här, och jag är trött. Men först skulle jag vilja tala om något [ 134 ]annat. För längesedan, då jag var en ung flicka på Chilcat, lekte jag en gång ensam bland högar av pälsskinn i min fars tält; ty männen voro borta på jakt, och kvinnor och gossar släpade hem villebrådet. Det var på våren, och jag var alldeles ensam. Då kom en stor brun björn, som nyss hade vaknat uthungrad från sin vintersömn, så mager att huden hängde i veck över hans benbyggnad, och han stack in huvudet genom dörröppningen och brummade. Min bror kom i detsamma springande tillbaka med den första släden med kött. Och han tog eldbränder och använde som vapen mot björnen, och hundarna i seltygen framför släden kastade sig också över honom — det blev en häftig strid och ett stort oväsen. De rullade in i elden, pälsskinnen kastades omkring och tältet vältes överända. Men till slut låg björnen död med min brors fingrar mellan sina tänder, och det var märken efter hans klor i min broders ansikte. Lade du märke till att indianen, som vi träffade på vägen från Pelly, var utan tumme på sin ena vante — såg du hans skadade hand, då han värmde den vid elden? Den mannen var min bror. Och jag sade, att han inte skulle få någon föda. Och han drog vidare in i tystnaden utan föda.’

Sådan, mina bröder, var Passuks kärlek — hon dog i snön vid Caribou Crossing. Det var en mäktig kärlek, ty hon förnekade sin bror för dens skull, som hade fört henne på mödosamma vägar till ett dystert slut. Och hennes kärlek var så stor, att hon offrade sig själv. Innan hennes ögon slötos för sista gången, tog hon min hand och förde den under sin skinnjacka intill hennes bröst. Där fann jag en välfylld påse, [ 135 ]och nu förstod jag varför det var slut med hennes krafter. Dag efter dag hade vi delat ärligt ända tills allt var slut, men dag efter dag hade hon endast förtärt hälften av sin andel. Den andra hälften fanns i den välfyllda påsen...

Och hon sade: ’Här slutar vägen för Passuk. Men din väg, Charley, går vidare, över det väldiga Chilcoot och ner till Haines Mission och till havet. Och den sträcker sig ännu mycket längre, belyst av många solvarv, över främmande länder och okända vatten — och den är full av år och mycken heder och stor ära. Den för dig till många kvinnors tält, goda kvinnors — men aldrig skall du mötas av större kärlek än Passuks.’

Och jag visste, att hon talade sant. Men ett vanvett kom över mig, och jag kastade den välfyllda påsen ifrån mig och svor, att även min väg hade nått sitt slut, tills hennes trötta ögon fylldes av tårar och hon sade: ’Bland män har Sitka Charley gått sin väg fram med heder, och hans ord ha varit ärliga och sanna. Glömmer han nu denna heder och talar fåfängliga ord vid Caribou Crossing? Kommer han inte längre ihåg männen vid Forty Mile, som gåvo honom det bästa av sin föda, de utvaldaste av sina hundar? Alltid har Passuk varit stolt över sin make. Må han stiga upp, dra på sig sina snöskor och gå, så att hon måtte få behålla sin stolthet.’

Och då hon hade kallnat i mina armar, steg jag upp och sökte rätt på den välfyllda påsen, och jag drog på mig mina snöskor och stapplade därifrån. Ty det hade kommit en svaghet i mina knän och det gick omkring i mitt huvud och det brusade i mina öron, och det flammade som eld för mina ögon. Jag [ 136 ]genomlevde min förgätna ungdomstid på nytt. Jag salt vid fulla köttgrytor vid fester och höjde min stämma till sång, och jag dansade under sång av män och unga flickor och vid dånet av valrosstrummor. Och Passuk höll min hand i sin och gick vid min sida. Då jag lade mig ned för att sova, var det hon som väckte mig. Då jag stapplade och föll, reste hon mig upp. Då jag förirrade mig in i djup snö, ledde hon mig tillbaka till vägen. Och på detta sätt, likt en man som är berövad sitt förnuft, som ser underliga syner och fått sina tankar lätta av vin, kom jag slutligen fram till Haines Mission vid havet.»

Sitka Charley drog undan skynket för tältöppningen. Det var midt på dagen. I söder, alldeles ovanför det kulna Henderson-berget, syntes en del av den kallt glänsande solskivan, och på bägge sidorna om den flammade vädersolar. Luften var som en spindelväv av glittrande frost. I förgrunden stod en varghund med raggen styv av rimfrost, lyfte sin långa nos mot himlen och uppgav ett klagande tjut.