Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/Tjurskallige Jan

←  MANNEN MED ÄRRET
Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke
av Jack London
Översättare: Mathilda Drangel

TJURSKALLIGE JAN
KVINNOKÄRLEK  →


[ 105 ]
TJURSKALLIGE JAN.

»Ty varken Guds eller människors lag råder norr om femtiotredje graden.»

Jan rullade om, klöste och sparkade omkring sig. Han kämpade med både händer och fötter, och han kämpade ursinnigt och tyst. Två av de tre männen, som hade huggit tag i honom, skreko anvisningar till varandra och försökte få bukt med den kortväxte, lurvige kanaljen, som ej ville låta kuva sig. Den tredje av dem tjöt. Hans finger satt fast mellan Jans tänder.

»Låt bli att bråka längre nu, Jan, och var stilla!» flämtade Röde Bill, i det han tog ett kraftigt tag om Jans nacke. »Varför i all världen kan du inte låta hänga dig stilla och anständigt?»

Men Jan släppte icke sitt bett i den tredjes finger, och han rullade omkring över hela tältet, in bland grytor och pannor.

»Ni är ingen gentleman, sir», förebrådde mr Taylor, som måste följa efter sitt finger och försöka lämpa sina rörelser efter varenda knyck på Jans huvud. »Ni har dödat mr Gordon, en gentleman så redlig och hedervärd som någonsin har färdats fram här efter hundar. Ni är en mördare, sir, och utan all heder.»

»Och du har ingen kamratkänsla heller», inföll [ 106 ]Röde Bill. »För om du det hade, så skulle du låta hänga dig utan att väsnas och bråka på det här sättet. Seså, Jan, var snäll nu och gör oss inte mer bekymmer. Släpp nu bara, så hänger vi dig se’n så smidigt och behändigt som aldrig det — och så är det gjort.»

»Hugg i, alle man!» vrålade sjöman Lawson. »Kör hans huvud i bönpannan och slå, tills han släpper.»

»Men mitt finger, sir», protesterade mr Taylor.

»Så dra dä’n ert finger då! Det är ju i vägen!»

»Jag kan inte, mister Lawson. Det sitter ju fast mellan det asets tänder, och han har nästan bitit tvärs av det.»

»Pass på, go’ vänner!» Just då Lawson gav denna varning, lyfte Jan på sig till hälften, och den kämpande kvartetten vältrade tvärs över tältet i ett kaos av pälsskinn och filtar. Därvid kom en femte person i dagen, en man, som låg orörlig och blödande ur såret efter en kula i nacken.

Allt detta kom sig därav, att ett vanvett hade gripit Jan — det vanvett, som kommer över en man, som har flängt av den råa huden från jordens yta och grävt sig långt in i dess primitiva nakenhet, men så helt plötsligt tycker sig se hemlandets dalar för sina ögon och tror sig känna doften av hö och gräs och blommor och nyplöjd jord. I fem hårda år hade Jan arbetat som en träl. Stuart River, Förty Mile, Circle City, Koyukuk och Kotzebue hade varit föremål för hans fåfänga och ihärdiga grävningsarbete, och nu var det Nome som bar skörden — icke guldsandens och de gyllenröda strändernas Nome, utan 1897 års Nome, innan Anvil City var anlagt eller Eldoradodistriktet organiserat. John Gordon var yankee och borde ha [ 107 ]vetat bättre. Men han fällde det skarpa ordet i en stund, då Jans blodsprängda ögon flammade och hans tänder gnisslade i själskval. Och därför luktade där nu krut i tältet och en man låg där fullkomligt orörlig, medan en annan kämpade för livet som en fångad råtta och vägrade att låta hänga sig på det stilla och anständiga maner, som kamraterna förordade.

»Om ni vill tillåta mig att säga en sak, mister Lawson, innan vi fortsätta, så vore det nog en god idé att försöka bända den här bråkmakarens tänder åtskils. Han vill ju varken bita av fingret eller släppa det, sir. Han har ormens slughet, sir, just precis ormens slughet.»

»Ska försöka med yxan!» förklarade sjömannen. »Ska försöka med yxan.» Han sköt eggen tätt intill mr Taylors finger och försökte bända mot Jans tänder. Jan höll hårdt emot och andades genom näsan, frustande som en ångmaskin. »Håll stadigt i nu, allesammans! Så, nu går det.»

»Å, tack, tack, sir — det var en utomordentlig lättnad.» Och nu slog mr Taylor sina armar omkring offrets vildt sparkande ben.

Men Jan tycktes vara i fullt bärsärkaraseri, blödande, svärjande och med fradga om munnen; de fem froståren tinade plötsligt upp till ett helvete. Han och hans angripare tumlade av och an, flämtade och svettades likt något cyklopartat, mångbent vidunder, som arbetat sig upp ur ett avgrundsdjup. Tranlampan slogs omkull och dränktes i sitt eget fett, medan den skumma middagsdagern med knapp nöd trängde igenom den smutsiga tältduken.

»För Guds skull, Jan, försök att sansa dig!» bad [ 108 ]Röde Bill. »Vi vill ju inte göra dig illa eller mörda dig eller nå’nting i den vägen. Vi vill ju bara hänga dig, det är alltsammans — och för det väsnas och bråkar du så här förskräckligt. Att tänka sig att vi har färdats så länge tillsammans, och så kan du ändå behandla oss på det här viset. Vem skulle ha kunnat tro dig om det, Jan!»

»Nu har han kommit för långt åt styrbords sida. Hugg tag i hans ben, Taylor, och hyva honom rätt.»

»Ska ske, sir. Bäst att ni pressar emot med hela er tyngd, när jag säger till.» Kentuckyern trevade omkring sig i det dystra dunklet. »Nu, sir, pass nu på.»

Det blev nytt oväsen, och en fjärdedels ton människokött vacklade en stund hit och dit och dunsade sedan mot tältets sidovägg. Tältpinnar drogos upp och tågändar lossnade, tältet flög ihop och insvepte de stridande i sina smutsiga veck.

»Du gör det bara svårare för dig på det här sättet», fortsatte Röde Bill, i det han tryckte bägge sina tummar mot en hårbeväxt hals, vars ägare han hade fått under sig, »Du har redan gjort tillräcklig skada, och det kommer att ta en halv dag att få allting i ordning här igen, se’n vi ha hissat upp dig i luften.»

»Jag skulle vara mycket tacksam, om ni ville släppa mig, sir», flämtade Taylor.

Röde Bill släppte grymtande sitt tag, och de bägge männen kröpo ut i det fria. I samma ögonblick sparkade Jan sig fri från sjömannen och tog till flykten utåt snön.

»Hej, ni lata hundar! Buck! Bright! Buss — buss på honom!» skrek Lawson, i det han satte av i snön efter den flyende. Buck och Bright, följda av [ 109 ]de övriga hundarna, rusade förbi honom och hunno snart upp mördaren.

Det fanns intet förnuftigt skäl varför dessa män skulle göra detta — intet skäl för Jan att försöka fly och intet skäl för dem att försöka hindra honom. Åt det ena hållet ingenting annat än snövidder, åt det andra isbelagt vatten. Utan föda och utan skydd mot kölden kunde han omöjligt komma långt. Allt vad de egentligen hade att göra var att vänta tills han vände om till tältet, vilket han oundgängligen måste göra, då hunger och köld ansatte honom. Men de gåvo sig icke tid att tänka. Det var som om en början till vanvett hade gripit dem alla. Dessutom hade blod utgjutits, och nu anfäktades de i sin tur av lusten att döda. »Hämnden är min», säger Herren, men det säger han i tempererade klimat, där solvärmen förlamar människans energi. I Nordlandet har man gjort den upptäckten, att böner nödvändigt måste stödjas av muskelkraft för att göra gagn, och man har vant sig vid att sköta sina saker på egen hand. Gud finns överallt, det har man hört, men halva tiden av året sveper han landet i skugga, så att man ej kan finna honom; och därför famla de i mörker, och man kan icke förvåna sig över att de ofta äro tvivlare och anse, att de tio budorden inte gälla längre.

Jan rusade blindt framåt utan att besinna vart det bar, ty han drevs och behärskades uteslutande av verbet »leva». Att leva! Att få vara till! Buck tog ett vildt språng emot honom, men förfelade sitt mål. Jan slog ursinnigt efter hunden och stapplade. I detsamma högg Bright tag i hans jacka med sina vita betar, och Jan drogs omkull i snön. Att få leva! Att [ 110 ]få vara till! Jan kämpade lika ursinnigt som förut, medelpunkten i en våldsamt slängande massa av män och hundar. Med sin vänstra hand grep han en av varghundarna i nackskinnet, medan han höll armen om Lawsons hals. Varje ryck, som hunden gjorde för att komma lös, var nära att strypa den olycklige sjömannen. Jans högra hand var djupt begravd i de rika lockarna på Röde Bills lurviga huvud, och inunder allt detta låg Taylor hjälplös utan att kunna röra ett finger. Omöjligt att göra sig fri från Jans järngrepp, ty hans vanvett förlänade honom oerhörda krafter. Men så helt plötsligt släppte Jan sina grepp utan någon synbar orsak, rullade om och lade sig helt lugnt på rygg. Hans motståndare drogo sig litet tillbaka, undrande och misstänksamma. Jan gjorde en illfundig grimas.

»Mina vänner», sade han, fortfarande grimaserande, »ni ha uppmanat mig att vara stilla, och nu är jag stilla. Vad är det ni vill mig egentligen?»

»Det var rätt, Jan. Var stilla nu», sade Röde Bill lugnande. »Jag visste nog, att du snart skulle komma till dina sinnen igen. Var bara lugn och stilla, Jan, så ska vi göra’t så smidigt och behändigt som aldrig det.»

»Vad då? Va’ ska ni göra?»

»Hänga dig, förstås. Och du kan då riktigt tacka din lyckliga stjärna, för här finns en som förstår sin sak. Jag har gjort’et förr, ser du, mer än en gång, därnere i staterna, och jag kan göra’t alldeles perfekt.»

»Hänga mig, säger du? Mig?»

»Ja visst.»

»Hahaha! Nä, hör på den, så han pratar [ 111 ]galenskaper! Räck mig din hand, Bill, så ska jag stiga upp och bli hängd.» Han reste sig mödosamt och såg sig omkring. »Godt! hör så han pratar! Hänga mig! Hohoho! Blir ingenting av med det, tänker jag.»

»Men jag tänker att det blir av, jag», förklarade Lawson gäckande, i det han skar itu ett surrtåg och ringlade upp det över armen med olycksbådande noggrannhet. »Det är domaren Lynch som sitter ting i dag.»

»Vänta lite.» Jan drog sig undan den framsträckta rännsnaran. »Jag har nå’nting att fråga och ett stort förslag att göra. Jaså. Kentucky, ni känner till domaren Lynch, ni?»

»Ja, sir. Det är en institution av fria män och gentlemän, en gammal och aktad institution. Magistratspersoner kan ta mutor, sir, men på domaren Lynch kan man alltid lita — han skipar rättvisa utan rättegångskostnader. Jaha, sir, utan rättegångskostnader. Den skrivna lagen kan köpas och säljas, men i det här upplysta landet är rättvisan fri som luften vi andas, stark som whiskyn vi dricka och rask som...»

»Inga vidlyftigheter! Ta reda på vad han vill», avbröt Lawson den andres vältaliga föredrag.

»Nå, Kentucky, svara mig nu på det här: om en man dödar en annan man, säger domaren Lynch då att mannen ska hängas?»

»Ja, sir — om det finns tillräckligt starka bevis.»

»Och i det här fallet finns det tillräckligt starka bevis för att ett helt dussin män skulle kunna bli hängda», inföll Röde Bill.

»Håll munnen, Bill. Jag ska tala med dig sedan. Nu vill jag fråga er om en annan sak, Kentucky. [ 112 ]Om nu domaren Lynch inte hänger mannen, hur blir det då?»

»Om domaren Lynch inte hänger mannen, så går han fri och hans händer ä’ rentvagna från blod. Och än mer, sir — vår upphöjda och ärorika konstitution har sagt, att en man inte kan två gånger sättas i fängelse för ett och samma brott eller anklagas för detsamma.»

»Och se’n kan di inte skjuta honom eller slå honom i huvudet med en klubba eller göra nå’nting alls mera åt honom?»

»Nej, sir.»

»Godt! Ni har hört vad mr Kentucky har sagt, ni andra dumskallar. Nu vill jag tala litet med Bill. Du förstår dig ju på saken, du Bill, och du vill ju hänga mig så raskt och behändigt, va’? Sa’ du inte det?»

»Så sant jag lever, Jan — om du bara låter bli att bråka, så ska du få se att du kan vara riktigt stolt över hur bra det går. För jag är konnässör, ser du.»

»Du har en stor skalle, Bill, och du vet allt ett och annat. Du vet nog också att två och ett gör tre, eller hur?»

Bill nickade.

»Och om du har två saker, så har du därför inte tre, eller hur? Hör nu mycket noga på, så ska jag säga dig nå’nting. Det behövs tre ting för att du ska kunna hänga en man. Godt! Mannen har du, det är jag. Saken nummer två, som du behöver, är ett rep. Lawson har repet. Godt! Och den tredje saken du behöver ha är nå’nting att hala opp repet över. Nå — se dig nu omkring överallt här — var [ 113 ]kan du upptäcka nå’nting att hala repet över? Vad? Kan du säga mig det?»

Nu läto de tre sina blickar mekaniskt glida ut över isen och snön. Det var en enformig yta utan alla kontraster och djärva konturer, flack och ödslig — den tillfrusna sjön, den långsträckta sluttningen till stranden, de låga kullarna i bakgrunden — och över alltsammans ett ändlöst täcke av snö. »Inga träd, ingen brant klippa, inga hyddor, inga telegrafstolpar, ingenting alls», klagade Röde Bill, »ingenting högt eller stort nog för att kunna förhjälpa en man på fem fot att dingla med tårna över marken. Jag uppger den här affären.» Han kastade en längtansfull blick på den del av Jans kroppsbyggnad, som förenade huvud och skuldror. »Jag uppger den», upprepade han i bedrövad ton och vände sig till Lawson. »Du kan så godt slänga ifrån dig repet. Vår Herre har aldrig ämnat det här landet till vistelseort för folk, det är då ett bottenfruset faktum.»

Jan småskrattade triumferande. »Jag tänker jag går med till tältet igen och röker en pipa.»

»Skenbart kan du ha rätt, min käre Bill», sade Lawson, »men en dumbom är du i alla fall, det är också ett bottenfruset faktum. Det behövs att en sjöman lär er saker och ting, era landkrabbor. Har ni aldrig hört talas om en sax? Spärra då upp ögona så får ni se.»

Sjömannen arbetade raskt. Från en hög av bråte på den plats, där de hade dragit upp båten på hösten, drog han fram ett par långa åror, som han band tillsammans i nästan rät vinkel i närheten av årbladen. Där deras andra ända slutade, sparkade han [ 114 ]hål genom snön ända ner till sanden. Vid skärningspunkten fastgjorde han två tjocka rep, och det ena knöt han fast omkring ett tjockt isblock vid stranden. Ändan av det andra repet lämnade han till Röde Bill. »Se här, min käre Bill — hala nu i och dra!»

Och till sin fasa såg Jan en galge resa sig framför dem. »Nej, nej!» skrek han och ryggade tillbaka med höjda knytnävar. »Det går inte! Jag vill inte bli hängd! Kom, era dumskallar! Jag skall klå er allesammans, den ene efter den andre! Jag skall röra opp helvetet! Jag ska göra vad som helst! Och jag vill hellre dö än bli hängd!»

Sjömannen lät de bägge andra brottas med den vanvettige. De rullade om varandra och slängde ursinnigt hit och dit, sparkade och revo upp snö och tundra — deras häftiga strid skrev en tragedi om mänsklig lidelse på naturens vita duk. Då och då stack en hand eller fot, som tillhörde Jan, ut ur den virvlande massan, och den greps då genast av Lawson och bands med rep. Sparkande, klösande och svärjande blev han övervunnen, bunden tum för tum och släpad till den plats, där den obevekliga saxen låg som en jättestor passare på snön. Röde Bill gjorde rännsnaran i ordning och placerade knuten vederbörligen under delinkventens vänstra öra; mr Taylor och Lawson fattade tag i löplinan, färdiga att resa galgen vid hans tillsägelse. Men Bill dröjde ett ögonblick — han betraktade sitt verk med artistiskt välbehag.

»Herr Gott! Se dit — se!»

Den fasa, som låg i Jans röst, förmådde de andra att följa hans uppmaning.

Det kullslagna tältet hade rest sig, och i den [ 115 ]tilltagande skymningen sträckte det spöklikt ut ett par flaxande armar och vacklade och stapplade emot dem. Men i nästa sekund hade John Gordon funnit tältöppningen och kom utkrypande.

»Vad ända in i glödheta...» Hans röst dog bort för ett ögonblick vid åsynen av vad som tilldrog sig därborta. »Håll! Håll! Jag är inte död!» skrek han och rusade fram till de övriga med ursinnig uppsyn.

»Tillåt mig gratulera er till er räddning ur dödens käftar, mr Gordon», sade mr Taylor. »Ni var nära däran, sir, förskräckligt nära däran.»

»Å, gratulera i helsike! Jag kunde ha varit både död och multnad och inte haft något att tacka er för ändå, ni...» Och nu gav John Gordon ifrån sig ett helt ordflöde på engelska, som nästan uteslutande bestod av skarpt förebrående utrop och adjektiv.

»Han bara märkte mig», tillade han, sedan han hade lättat sitt sinne tillräckligt. »Har ni aldrig märkt kreatur, Taylor?»

»Jo, sir, många gånger — därnere i Vår Herres land.»

»Just så. Och precis det var det som hände mig. Kulan gav mig skrapsår bak i nacken. Det bedövade mig, men gjorde ingen skada för resten.» Han vände sig nu till den bundne. »Upp med dig, Jan. Jag tänker klå dig tills du inte kan röra en lem eller tills du ber om ursäkt. Ni andra gå fria.»

»Det tänker jag di inte gör. Hjälp mig lös, så ska ni få se», svarade den tjurskallige Jan, vars vilda sinne ännu var okuvat. »För se’n jag har klått upp er, ska jag ta di andra tjockskallarna, den ena efter den andra, var säker på det!»