Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/Mannen med ärret

←  SIWASHKVINNAN
Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke
av Jack London
Översättare: Mathilda Drangel

MANNEN MED ÄRRET
TJURSKALLIGE JAN  →


[ 87 ]

MANNEN MED ÄRRET.


Jacob Kent hade lidit av snikenhet i hela sitt liv. Det hade i sin tur alstrat en kronisk misstänksamhet hos honom, och hans karaktär och sinnelag hade blivit så förvridna, att han var en ganska obehaglig människa att ha att göra med. Han hade för övrigt också anlag för att gå i sömnen och hade mycket bestämda idéer. Ända från sin barndom hade han arbetat som klädvävare, tills Klondykefebern fick makt med honom och drev honom ur vävstolen. Hans koja stod halvvägs mellan Sixty Mile Post och Stuart River, och de som hade för vana att färdas den vägen till Dawson liknade honom vid en rövarfurste, som satt där i sin borg och fordrade tull av de karavaner, som begagnade sig av hans illa hållna vägar. Och då ett visst mått av rafflande historier behövdes för att skildra denna personlighet, visade de mindre civiliserade vägfararna från Stuart River stor benägenhet att beskriva honom på ett ännu mera primitivt sätt med synnerligen starka adjektiv.

Hyddan var emellertid icke hans; den hade byggts för flera år sedan av ett par guldgrävare, som hade fått ett skogsskifte där på platsen i sin inmutning. De hade alltid visat sig mycket gästvänliga, och även [ 88 ]sedan de lämnat platsen brukade resande, som kände till stället, försöka hinna dit före mörkrets inbrott. Det var mycket bekvämt, emedan det besparade dem både tid och arbete med att slå läger. Och det var så godt som ett oskrivet lagbud, att den som sist lämnade huset lagade att där fanns ett ordentligt fång bränsle för den nästkommandes räkning. Knappt en enda natt förgick utan att minst ett halvt dussin, kanske till och med ett tjogtal män trängde ihop sig i hyddan för att få tak över huvudet. Jacob Kent lade märke till detta, tillägnade sig en nybyggares rättigheter och flyttade in. Därefter måste de trötta resenärerna betala honom en dollar var för privilegiet att få sova på golvet. Jacob Kent vägde själv upp guldstoftet och underlät aldrig att stjäla övervikt. Dessutom lagade han så, att hans kortvariga gäster höggo hans ved och buro in vatten. Detta var rent prejeri, men hans offer voro medgörliga varelser, och de avskydde honom visserligen, men de läto honom ändå frodas i sina synder.

En eftermiddag i april satt han utanför sin dörr — mest av allt lik en rovgirig spindel — njöt av vårsolens värme och höll utkik efter guldsökareflugor. Nedanför hans fötter låg Yukon som ett ishav, begränsat av två stora krökar åt norr och söder och med drygt ett par mil mellan stränderna. Över flodens stelnade yta gick vägen, en smal tilltrampad linje, aderton tum bred och tvåtusen mil lång, och med flera förbannelser utösta över varje fotsbredd än på någon annan väg inom eller utom kristenheten.

Jacob Kent kände sig särskilt godlynt denna eftermiddag. Ett lysande rekord hade slagits [ 89 ]föregående natt, då han sålt sin gästfrihet till icke mindre än tjuguåtta gäster. Det hade visserligen varit ganska obekvämt, och fyra hade snarkat nedanför hans koj hela natten, men den pung, vari han förvarade sitt guldstoft, hade också ganska avsevärdt ökats i vikt. Denna pung med dess glimmande, rödgula innehåll var på samma gång hans tillvaros högsta fröjd och dess största pina. Himmel och helvete dvaldes inom dess smala mynning. Det fanns ju intet säkert förvaringsrum i hans enkla bostad med dess enda rum, och i följd därav plågades han av en ständig fruktan för att bli bestulen. Det skulle ju vara mycket lätt för de skäggiga, ruskiga främlingarna att beröva honom hans skatt. Ofta drömde han att det var så, och han vaknade riden av maran. En utvald samling av rövare hemsökte honom i drömmen, och han lärde sig känna igen dem, isynnerhet den bronshyade anföraren med ärret på högra kinden. Denne var den mest påträngande av hela bandet, och för hans skull hade Jakob i vaket tillstånd inrättat en hel mängd olika gömställen inom och utom hyddan. Sedan han så hade gömt sin skatt på nytt ställe, kunde han åter andas fritt, kanske flera dygn, men endast för att helt plötsligt gripa »mannen med ärret» i kragen, just då han höll på att dra fram pungen. Och då han vaknade midt under den vanliga kampen, steg han genast upp och flyttade pungen till ett nytt och mera sinnrikt förvaringsrum. Det var icke så, att han direkt var ett offer för dessa hjärnspöken, men han trodde på förebud och på tankeöverföring, och han ansåg, att dessa drömda rövare voro en astralbild av verkliga människor, som råkade att just i dessa [ 90 ]ögonblick — var deras köttsliga varelser än befunne sig — hysa planer på att bemäktiga sig hans guld. Och fortfor att pungslå de olyckliga som kommo över hans tröskel, medan samtidigt hans änslan blev allt större med varje uns guldstoft som hamnade i hans pung.

Medan nu Jacob Kent satt där och solade sig, kom han plötsligt på en tanke, som kom honom att rusa upp med fart. Hans livsglädje hade hittils kulminerat i att oupphörligt väga och väga om guldstoftet: men över denna angenäma sysselsättning hade likväl fallit en skugga, som han hittills ej hade förmått skingra. Hans vågskålar voro helt små. De rymde icke mer än ett och ett halvt skålpund — eller aderton uns — hans skatt belöpte sig till ungefär tre och en tredjedels gång denna vikt. Han hade aldrig varit i stånd att väga alltsammans på en gång och ansåg sig därför ha gått miste om en högst uppbygglig syn. Därigenom att detta förnekats honom hade halva glädjen över vad han ägde gått förlorad — ja, han tyckte att det rent av minskade det faktiska i äganderätten, liksom det minskade styrkan i förnimmelsen av densamma. Men det var lösningen av detta problem, som nyss hade blixtrat fram i hans hjärna och bragt honom så plötsligt på fötter. Han spejade uppmärksamt utåt vägen åt bägge hållen. Ingenting syntes till, och så gick han in.

Inom några sekunder hade han röjt av bordet och ställt upp vågskålarna. I den ena lade han stämplade vikter om femton uns och vägde sedan upp dem med guldstoft, varefter han tog bort vikterna och ersatte dem med guldstoft. Där hade han nu precis trettio uns. Så tömde han ihop allt detta på ena sidan och [ 91 ]fyllde åter den tömda skålan med stoft ur pungen — och nu var pungen nästan tömd. Jacob Kent badade i svett och skälvde av förtjusning, han var alldeles överlycklig. Han skakade ut alltsammans ur pungen, ända till sista kornet, så att den sista skålen fick övervikt och sjönk ned till bordet. Jämvikten återställdes emellertid medelst en pennyvikt och fem guldkorns överflyttande till den andra skålen. Och där stod han sedan som fastrotad vid golvet och med huvudet tillbakakastat. Pungen var tom, men viktskålarnas användbarhet hade blivit omätlig. Han kunde väga vilket belopp som helst på dem, från och med minsta guldkorn till och med skålpund på skålpund. Mammon grep med brännheta fingrar om hans hjärta. Solen skred vidare på sin väg mot väster, tills dess strålar föllo in genom den öppna dörren och lyste rakt på vågskålarna med deras gyllne börda. De dyrbara stofthögarna återkastade aftonsolens milda glöd likt de gyllne brösten på en Kleopatra av brons. Tid och rum funnos knappast till längre.

»Å, Gud bevare mig — för det där kan ni allt köpa åtskilligt med tuggtobak — eller va’?»

Jacob Kent vände sig häftigt om och sträckte på samma gång ut handen efter dubbelbössan, som stod nära till hands. Men då hans blick föll på inkräktarens ansikte, ryggade han förfärad tillbaka. Det var mannen med ärret!

Den främmande såg nyfiket på honom.

»Å, det är ingen fara», sade han med en lugnande åtbörd. »Ni ska inte tro, att jag vill varken er eller ert usla guld något ondt. — Ni är i alla fall en [ 92 ]underlig kurre, ni», tillade han betänksamt, då han såg hur svetten rann nedåt Kents ansikte och hur hans knän skälvde.

»Varför klarar ni inte strupen och säger nå’nting?» fortfor han, då den andre kämpade efter luft. »Har käften gått ur led på er? Eller vad står på?»

»V-v-var har ni fått det?» lyckades Kent slutligen få fram, i det han med skälvande finger pekade på det hemska ärret, som fårade den andres kind.

»En skeppskamrat märkte mig en gång ombord med en märlspik, som han tappade uppifrån bovenbramseglet. Och eftersom ni nu har fått käftamentet i ordning igen, så skulle jag just vilja veta vad mitt ärr kan röra er? Jag skulle vilja veta det, jag — vad angår det er? Gud sig förbarme, gör det er något ondt kanske? Eller är det inte tillräckligt vackert för att falla er i smaken? Jag skulle just vilja veta det.»

»Nej, nej», svarade Kent och sjönk ned på en stol med ett matt grin. »Jag undrade bara...»

»Har ni nå’nsin sett maken?» fortfor den andre barskt.

»Nej.»

»Och är det inte en prydnad kanske?»

»Jo.» Kent nickade erkännande, angelägen att försätta sin underlige gäst i godt humör, men fullkomligt oberedd på det häftiga utbrott, som skulle framkallas genom hans bemödande att visa sig artig.

»Ni sabla usla, eländiga, skrävlande son av en däcksvabb! Vad tusan menar ni med att säga, att det gemenaste märke, som nå’nsin har vanställt en [ 93 ]människas ansikte, är en prydnad? Vad menar ni med det, ni...»

Varpå den eldfängde sjömannen vräkte ur sig en massa yankee-svordomar och blandade gudar och djävlar, släktregister och människor, metaforer och vilddjur om varandra med så ursinnig talförhet, att Kent kände sig alldeles förlamad. Han ryggade tillbaka och lyfte upp armarna som för att avvärja fysiskt våld. Han var så uppskakad, att den andre stannade midt i sin glänsande vältalighet och brast i ett skallande skratt.

»Solen har gjort vägen bottenlös», sade mannen med ärret mellan ett par ljudliga skrattsalvor, »och jag vill bara hoppas, att ni ordentligt uppskattar tillfället att få vara tillsammans med en så’n man som jag. Laga att ni får ångan upp i eran spisel därborta. Jag går nu och selar av mina hundar och ger dem mat. Spar inte på veden, min gubbe — för det finns mycket mer av den sorten där den där är tagen, och ni har nog tid att sköta yxan. Ta också upp ett ämbar vatten, medan ni är i farten. Och raska på bara, för annars ska jag, sablar i mej sätta fötter under er.»

Detta var ju någonting oerhört. Jakob Kent göra upp eld, hugga ved, hämta vatten — göra grovsysslor åt en gäst! Men när Jim Cardegee reste från Dawson, hade han huvudet fullt av historier om denne beryktade Shylocks orättfärdigheter, och under hela vägen hade de talrika offren för Kents snikenhet spädt på summan av hans förbrytelser. Och så hade Jim Cardegee med sjömannens vanliga fallenhet för skämt genast vid sitt inträde i hyddan beslutat att skruva ned sin värds övermod ett pinnhål eller två. [ 94 ]Att han hade lyckats över all förväntan kunde han icke undgå alt märka, fastän han svävade i okunnighet angående den roll, som hans ärr hade spelat därvidlag. Men ehuru han icke begrep anledningen, såg han den förskräckelse det framkallade, och han beslöt att begagna sig av den lika samvetslöst som en modern affärsman begagnar sig av en handelsvara, som har slagit igenom.

»Kors bevare mig, vad ni är för en präktig värd», sade han beundrande och med huvudet på sned medan Kent sysslade vid spiseln. »Aldrig skulle ni ha brytt er om att fara till Klondyke, inte. Ni är ju som klippt och skuren till värdshusvärd. Nog har jag ofta hört dem tala om er, både uppåt och nedåt floden, men inte hade jag ändå en aning om att ni var så förbaskat händig och duktig.»

Jacob Kent kände en brinnande längtan efter att få pröva sin dubbelbössa på honom, men den trollmakt som ärret utövade var för stark. Detta var ju den verklige »mannen med ärret» — han, som så ofta hade bestulit honom i drömmen. Det var en inkarnation av den varelse, vars astralform hade framträdt i hans drömmar — den man, som så ofta hade hyst planer på hans skatt. Och därav följde naturligtvis — det kunde icke vara annorlunda — att mannen med ärret nu hade kommit i köttslig skepnad för att bestjäla honom. Det där ärret! Han kunde lika litet ta ögonen från det som han kunde hindra sitt hjärta från att slå. Hur han än bemödade sig, drogos de tillbaka till denna enda punkt lika oemotståndligt som magnetnålen mot polen.

»Har ni ondt av’et kanske?» dundrade Jim [ 95 ]Cardegee plötsligt, då han såg upp från sina filtar, som han höll på att breda ut, och mötte den andres förhäxade blick. »Det faller mig just in, att det kan vara lämpligt för er att reva segel, släcka lyset och gå till kojs, när jag ser hur förbi ni ser ut. Nå, kila på med det nu, eran svabb, om ni inte vill att jag ska hjälpa er med tjänliga medel!»

Kent var så nervös, att han måste blåsa tre gånger på lampan, innan den slocknade, och han kröp in mellan sina filtar utan att ens ta av sig mockasinerna. Sjömannen snarkade snart av hjärtans lust i sin hårda bädd på golvet, men Kent låg och stirrare ut i mörkret med ena handen på bössan och fast besluten att inte sova en blund på hela natten. Han hade icke haft rådrum att få gömma undan sina fem skålpund guld; det låg i ammunitionslådan vid huvudgärden i hans koj. Men oaktat alla sina föresatser slumrade han slutligen in med guldstoftet hårdt tyngande på sinnet. Hade han nu icke oförvarandes fallit i sömn under ett sådant sinnestillstånd, så hade somnambulismens dämon icke blivit ditlockad — och Jim Cardegee hade icke sysslat med vaskpanna dagen efteråt.

Elden i spiseln kämpade förgäves för sin tillvaro och slocknade slutligen; frosten trängde in genom de mossfyllda springorna mellan väggstockarna och kylde av luften i hyddan. Hundarna utanför upphörde med sitt tjut, kröpo ihop i snön och drömde om paradis, fulla med torkad lax, där pådrivare och med dem besläktade varelser icke funnos till. Inne i hyddan låg sjömannen orörlig som en stock, då däremot hans värd kastade sig oroligt av och an, ett offer för besynnerliga fantasier. Strax före midnatt kastade han plötsligt [ 96 ]av sig filtarna och steg upp. Det var märkvärdigt att han kunde göra vad han gjorde utan att tända ljus. Kanske var det för mörkrets skull han höll sina ögon slutna, eller också var det kanske av fruktan för att han eljest skulle se det förskräckliga ärret på gästens kind. Det var i alla händelser ett faktum, att han, utan att se någonting, öppnade sin ammunitionslåda, tömde en väldig laddning i mynningen på sin bössa utan att spilla ett enda grand, drev ned den med dubbla stötar av laddstaken, lade sedan allting på sin plats och gick till sängs igen.

Just som daggryningen vidrörde pergamentfönstret med sina stålgråa fingrar, vaknade Jacob Kent. Han reste sig på armbågen, öppnade ögonen och tittade i ammunitionslådan. Vad han där såg eller vad han icke såg, utövade en rätt egendomlig verkan på honom, i betraktande av hans nervösa temperament. Han såg på den sovande mannen på golvet, lade sakta på locket igen och återtog sin liggande ställning. Ett märkvärdigt lugn vilade över hans ansikte. Icke en muskel rörde sig. Icke den ringaste skymt av sinnesrörelse eller förvirring. Han låg där en lång stund och tänkte, och när han steg upp och började stöka omkring, skedde det på ett lugnt och sansat sätt, utan buller och utan brådska.

En väldig trälapp hade händelsevis blivit indriven i pålen, som tjänade till stöd för ryggåsen, rakt ovanför Jim Cardegees huvud. Jacob Kent slängde helt varligt ett halvtumstjockt hamprep över tappen och drog ner bägge ändarna. Den ena av dem knöt han om sin midja, i den andra gjorde han en rännsnara. Sedan spände han hanen på sin bössa och lade [ 97 ]vapnet inom räckhåll bredvid en massa remmar av älghud. Med ytterlig viljeansträngning uthärdade han åsynen av ärret, trädde snaran över den sovandes huvud och drog till den genom att själv tynga på sin ända av repet, medan han på samma gång fattade bössan och riktade dess mynning mot Jim.

Jim Cardegee vaknade nära att kvävas och stirrade förbluffad på de bägge stålpiporna.

»Var är det?» frågade Kent och lättade litet på repet.

»Å, ni förbannade — uff...»

Kent tyngde på repet igen, och den andre kämpade efter luft.

»Ni djäkla usl... Uff...»

»Var är det?» upprepade Kent.

»Vad?» frågade Cardegee, så snart han kunde dra andan.

»Guldstoftet.»

»Vad för guldstoft?» frågade den förbluffade sjömannen.

»Det vet ni nog — mitt.»

»Har inte sett skymten av’et. Vad tar ni mig för? En kassakista kanske? Och vad skulle jag ha kunnat göra me’t, det vill jag fråga?»

»Kanske ni vet’et, och kanske ni inte vet’et, men i alla fall kommer jag att krama er strupe tills ni vet. Och om ni rör ett finger, så skjuter jag er.»

»Herre du store!» stönade Cardegee, då repet åter drogs till.

Kent släppte efter ett ögonblick, och då sjömannen i detsamma gjorde en knyck med nacken som om det skedde på grund av trycket, lyckades han lossa på [ 98 ]snaran en smula och rubba den så, att trycket kom midt under hakan.

»Nåå?» frågade Kent i väntan på en bekännelse.

Men Cardegee gjorde en grimas. »Gå på med hängningen, ni förbannade gamla grytslickare!»

Och nu gick det som sjömannen hade väntat — sorgespelet förvandlades till en fars. Cardegee var den tyngste av de bägge männen, och hur Kent än kastade sig bakåt och nedåt, förmådde han icke få upp honom i luften. Hur han ryckte och stretade, nådde sjömannens fötter likväl alltid golvet och buro en del av hans tyngd. Det övriga vilade på repet under hakan. Då nu Kent omöjligt kunde få upp honom från golvet, grep han tag i repet och beslöt sig för att långsamt strypa honom eller tvinga honom att bekänna vad han hade gjort med guldet. Men mannen med ärret ville inte låta strypa sig. Fem, tio, femton minuter gingo under fåfänga bemödanden, och när den tiden var förbi, släppte Kent i förtvivlan ner sin fånge.

»Nåja», sade han, i det han torkade av sig svetten, »vill ni inte hänga, så ska ni bli skjuten. Somliga ä’ inte skapade för att hängas, när allt kommer omkring.»

»Jo, det ä’ ett vackert spektakel ni ämnar ställa till härinne.» Cardegee ville vinna tid. »Hör på nu, så ska jag säga er vad vi ska göra — vi ska slå våra kloka huvud ihop och resonera lite med varandra. Ni tycks ha förlorat en del guldstoft. Och ni säger att jag vet var det finns, och jag säger att jag vet’et inte. Låt oss nu noga besinna den saken, innan vi handla...»

[ 99 ]»Herre du store!» inföll Kent, spefullt härmande den andres utrop. »Handlingen sköter jag nog på egen hand, och ni har ingenting annat att göra än att ge akt och hålla er stilla. Gör ni någonting mer, så är ni genast dödens!»

»Hå — men för min mors skull...»

»Gud hjälpe henne, om hon håller något vidare på er! Åhå! Vad tar ni er för?» Han hejdade en misstänkt åtbörd av den andre genom att trycka den kalla bössmynningen hårdt mot hans panna. »Ligg stilla bara! Om ni rör på ett enda hårstrå, så skjuter jag.»

Det blev egentligen ett besvärligt arbete, eftersom han ständigt måste ha fingret i närheten av trycket på bössan, men Kent var vävare, och inom några minuter hade han sjömannen bunden till händer och fötter. Sedan släpade han ut honom och lade honom utanför kojan, där han kunde hålla utkik utåt floden och se solen nå sin middagshöjd.

»Nu får ni tid på er till klockan tolv, men då...»

»Nå, vad blir det då?»

»Då skickar jag er åt helsike. Men om ni bekänner, så behåller jag er tills nästa trupp ridande polis drar förbi.»

»Nå, så Gud förbarme sig, är inte det en vacker historia! Här är jag, oskyldig som ett lamm — och där är ni, utan allt förnuft och rim och reson — och så överfaller ni mig i sömnen och vill skicka mig in i helvetets eld. Ni förbannade gamla rövare! Ni...»

Jim Cardegee lät ånyo sina otidigheter flöda, och han överträffade till och med sig själv. Jacob Kent hämtade ut en stol åt sig, för att han skulle få njuta [ 100 ]av det hela i all bekvämlighet. Sedan sjömannen hade uttömt hela sitt ordförråd med alla dess kombinationer, tystnade han och började fundera av alla krafter, medan hans ögon ihärdigt följde solens gång, där den steg uppåt från öster med rent otillbörlig hastighet. Hans hundar trängdes omkring honom, undrande över att de icke för längesedan hade fått seltygen på sig. Hans hjälplöshet oroade dem. De hade en förnimmelse av att någonting var på tok, fastän de icke visste vad, och de trängdes omkring honom, tjutande av medkänsla.

»Bort med er, indianpack!» skrek han och försökte sparka till dem genom att vrida och slingra sig som en mask, och nu gjorde han den upptäckten, att han måste ligga alldeles invid randen av en sluttning. Så snart hundarna hade skingrats, började han fundera över vad denna sluttning kunde betyda, som han kände fanns där, men icke kunde se. Det dröjde icke länge förrän han kom till en riktig slutsats. Det ligger i sakens natur att människan är lat, tänkte han. Man gör inte mer än man behöver. Om en man bygger en hydda, måste han täcka taket med jord. Och naturligtvis bär han inte jorden längre än det är absolut nödvändigt. Därför låg Jim Cardegee nu utan tvivel vid randen av den grop, varur jorden hade hämtats till taket på Jacob Kents hydda. Och han kom på den tanken, att om han på lämpligt sätt drog nytta av vad han nu hade utfunderat, så skulle det möjligen förskaffa honom någon tidsutdräkt. Han började nu ägna sin uppmärksamhet åt älghudsremmarna, med vilka han var bunden. Hans händer voro bakbundna, och då han tryckte dem mot snön, [ 101 ]blevo de vita. Remmarna, som voro skurna av ogarvad hud, skulle kunna sträckas, om de blevo fuktiga, det visste han, och utan någon synbar ansträngning bemödade han sig att sträcka dem allt mer och mer.

Han stirrade med giriga ögon utåt vägen, och då en mörk fläck ett ögonblick visade sig bortåt Sixty Mile mot den vita bakgrunden av en ismassa, kastade han en ängslig blick på solen. Den hade icke långt kvar till zenit. Då och då uppfångade han en skymt av den mörka fläcken, som än rörde sig över iskullarna och än försvann i sänkningarna mellan dem, men han vågade icke tillåta sig mer än de mest flyktiga ögonkast, för att icke väcka sin fiendes misstankar. En gång, då Jacob Kent steg upp och uppmärksamt spejade utåt isen, kände sig Jim Cardegee helt förskräckt, men den annalkande släden hade just då kommit in på ett stycke väg, som gick parallellt med en ismassa, och var undanskymd av den, tills faran var över.

»Jag ska laga att ni blir hängd för det här», hotade Cardegee. Han ville vända den andres uppmärksamhet till sig. »Och ni ska få ruttna i helvetet — det är en säker sak.»

»Hör nu — tror ni på gengångare?» utbrast han efter ett litet uppehåll. Då Kent ryckte till, kände han sig inne på säker mark och fortsatte: »Jag ska säga er, att ett spöke har rättighet att hemsöka en man, som inte gör på pricken vad han har sagt — och därför kan ni omöjligt ge mig respass, förrän åtta glas — ja, det vill säga, klockan tolv — eller hur? För om ni det gör, kan ni vara säker på att jag ska gå igen och krama er. Hör ni? En enda [ 102 ]minut eller bara en sekund för snart, så går jag igen — ja, så Gud hjälpe mig, gör jag inte det!»

Jacob Kent såg tvivlande ut, men sade ingenting.

»Hurudan klocka har ni? Vad är er longitud? Hur vet ni att ni på pricken vet eran tid ?» envisades Cardegee i den fåfänga förhoppningen att kunna lura sin bödel på några minuter. »Är det baracktid ni har, eller är det kompaniets? För om ni gör’et innan klockan slår, så spökar jag. Kom ihåg, att jag har varnat er. Jag spökar. Och om ni inte har nå’n tidvisare, hur kan ni då veta vad tiden lider? Det skulle jag just vilja veta — hur kan ni veta det?»

»Ja ska nog passa tiden rätt», svarade Kent. »Har en solvisare här.»

»Duger inte. Kan skilja på trettitvå grader.»

»Märkena gjorda.»

»På vad sätt? Efter kompass?»

»Nej, efter nordstjärnan.»

»Är det säkert det?»

»Alldeles säkert.»

Cardegee stönade och stal sig till en blick utåt vägen. Släden kom just uppför en backe på endast en mils avstånd, och hundarna voro i fullt lopp med lätta språng.

»Hur långt har skuggan fram till märket?»

Kent gick fram till den primitiva tidvisaren och betraktade den noga. »Tre streck», förkunnade han efter noggrann undersökning.

»Hör nu — vill ni ropa ut ’åtta glas’, innan ni trycker av skottet, säg?»

Kent samtyckte, och de tystnade. Remmarna omkring Cardegees handleder hade långsamt tågnat, [ 103 ]och han hade börjat arbeta på att kränga dem av sig.

»Hur nära är skuggan nu?»

»Ett streck.»

Cardegee vred litet på sig, för att förvissa sig om, att han skulle rulla ner i rätta ögonblicket, och i detsamma fick han det första varvet av remmarna lossat.

»Hur nära?»

»Ett halvt streck.» Kent fick nu höra det knarrande ljudet av medarna och tittade utåt vägen. Den som körde låg framstupa på släden och hundarna rusade framåt raka vägen till hyddan. Kent vände sig hastigt om och lade bössan till kinden.

»Det är inte åtta glas än!» invände Cardegee. »Kom ihåg, att jag går igen!»

Jacob Kent tvekade. Han stod bredvid solvisaren, kanske tio steg från sitt offer. Mannen på släden måste ha märkt, att någonting ovanligt var på färde, ty han hade rest sig på knäna och piskade häftigt på sina hundar.

Skuggan kröp intill märket. Kent siktade.

»Giv akt!» kommenderade han högtidligt. »Åtta gl...»

Men en bråkdel av en sekund för tidigt rullade Cardegee baklänges ner i gropen. Kent hejdade sitt finger på trycket och rusade dit fram. Pang! Bössan smällde av midt i ansiktet på sjömannen, då han kom på fötter. Men ingen rök kom ur gevärets mynning; i stället flammade en låga ut från sidan av pipan nära kolven, och Jacob Kent föll raklång till marken. Hundarna kommo rusande uppför backen och drogo släden efter sig över hans kropp, och den som åkte [ 104 ]hoppade av just då Jim Cardegee hade frigjort sina händer och lyfte sig på dem upp ur gropen.

»Jim!» Den nykomne kände igen honom. »Vad står på?»

»Vad som står på? Å, ingenting alls! Jag har bara händelsevis så’na här små roligheter för mig för min hälsas skull... Vad som står på, din djäkla idiot? Vad som står på? Hjälp mig loss, annars ska jag lära dig, jag! Raska på, om du inte vill att jag ska svabba däcket med dej!»

»Uff!» utbrast han, sedan den andre hade börjat skära av remmarna med sin slidkniv. »Vad som står på? Jag skulle just vilja veta det, jag. Tala om för mig, du, vad som står på, är du snäll! Nå?»

Kent var stendöd, då de vände honom om. Bössan, en tung gammal mynningsladdare, låg helt nära liket. Stål och trä hade skilt sig åt. Nära den övre ändan av högra pipan gapade en flera tum lång rämna med utåtvikta kanter. Sjömannen lyfte undrande upp vapnet. En glittrande massa gult stoft rann ut genom rämnan. Och nu började saken klarna för Jim Cardegee.

»Kors för sjutton hakar!» utbrast han, »det var också en historia! Här är ju det förbannade guldet! Gud straffe mig, och dig också, Charley, om du inte genast springer in efter en vaskpanna!»