Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke/Siwashkvinnan

←  VAD MAN MÅSTE MINNAS

Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke av Jack London Översättare: Mathilda Drangel SIWASHKVINNAN

MANNEN MED ÄRRET  →

SIWASHKVINNAN.

»Om jag vore man...»

Hennes ord voro icke så skarpa i och för sig, men det tillintetgörande förakt, som lyste ur hennes svarta ögon, gick icke förlorat för de bägge männen i tältet.

Tommy, den engelske sjömannen, vred sig, men den ridderlige gamle Dick Humphries, fiskare från Cornwall och f. d. amerikansk laxkapitalist, strålade emot henne lika välvilligt som någonsin. Han hade givit kvinnorna ett alltför stort rum i sitt råbarkade hjärta för att kunna harmas på dem, när de voro surmulna, sade han, eller när deras begränsade synvidd hindrade dem från att kunna betrakta en sak från alla sidor. Och därför sade de nu ingenting, dessa bägge män, som för tre dagar sedan hade tagit den halvt förfrusna kvinnan in i sitt tält och värmt upp henne och givit henne föda och räddat hennes bagage ur de indianska bärarnas händer. Detta sista hade tvingat dem att ge ut en hel massa dollars, för att nu icke tala om att de måste bruka våld — Dick Humphries nödgades hela tiden stå med bössan vid ögat, medan Tommy delade ut pengarna bland dem efter sin egen uppskattning av deras arbete. Det hela hade ju varit en småsak i och för sig, men det betydde mycket för en kvinna, som stod förtvivlat ensam i den lika förtvivlade rusningen till Klondyke 1897. Männen voro i allmänhet upptagna av egna trängande angelägenheter, och de sågo med ogillande, att kvinnor på egen hand trotsade den arktiska vinterns svårigheter.

»Om jag vore man, så vet jag nog vad jag skulle göra», återtog Molly, hon med de blixtrande ögonen, och gav därigenom uttryck åt fem amerikanskfödda generationers nedärvda morskhet.

Under den tystnad som nu följde satte Tommy in en långpanna med skorpor i Yukonspiseln och lade på mera bränsle. Hans solgarvade hud hade fått en rödaktig skiftning, och då han lutade sig ner, var hans nacke skarlakansröd. Dick körde oupphörligt en trekantig segelnål genom en samling trasiga spännremmar och lät på intet vis sin godmodighet störas av det oväder, som hotade att bryta löst inom det skamfilade tältet.

»Nå — och om ni vore man?» frågade han med rösten vibrerande av vänlighet. Den trekantiga nålen fastnade i det fuktiga lädret, och han lät arbetet vila ett ögonblick.

»Då skulle jag också vara en man. Jag skulle spänna bördor på min rygg och ge mig av med dem. Jag skulle inte ligga i läger här, då Yukon kan frysa till vilken dag som helst och bagaget inte ens är transporterat halvvägs den sträcka som det måste bäras. Och ni — ni ä’ män, och ni sitta här med händerna i kors och ä’ rädda för en smula blåst och regn! Det vill jag då säga er rent ut, att det är helt annat gry i våra yankees. De skulle ge sig i väg till Dawson, om de så skulle nödgas gå genom helvetets eld. Och ni, ni... Jag önskar bara att jag vore man.»

»Jag är glad över att ni inte är det, kära barn.» Dick Humphries snurrade tråden om nålen och drog sedan igenom den med ett par behändiga vridningar och en knyck.

En häftig vindstöt gav tältet en bredhändt kindpust i förbifarten, och det med isbark blandade regnet smattrade med ursinnig ilska mot den tunna tältduken. Röken, som hejdades i sina bemödanden att tränga uppåt, slog i stället ut genom eldstadens lucka och förde med sig en skarp lukt av färsk granved.

»Du gode Gud! Varför kan inte en kvinna lyssna till förnuftsskäl?» Tommy dök upp med huvudet ur röken och såg på flickan med svidande och rinnande ögon.

»Och varför kan inte en man visa mannamod?»

Tommy rusade upp med en svordom, som skulle ha förfärat en mindre oförskräckt kvinna. Han ryckte upp de starka revknutarna, så att tältdörren öppnade sig.

Alla tre tittade ut. Det var ingen uppmuntrande syn. Några genomblötta tält utgjorde den bedrövliga förgrunden, och därifrån sluttade den överströmmade marken nedåt en hålväg, som en bergfors fyllde med sitt fradgande vatten. Här och där stodo dvärggranar, som rotat sig i den grunda, uppslammade jorden och vittnade om skogens närhet. Där bakom, på den motsatta sluttningen, syntes genom drivande regn de obestämda konturerna av en glaciär, som reste sig där i spöklik vithet. Just då de tre tittade ut, störtade ett skred från dess massiva framsida ner i dalen och träffade någon yta med underjordisk ihålighet, så att det uppstod ett dån, som överröstade stormens tjut. Molly ryggade ofrivilligt tillbaka.

»Se hit, kvinna! Se med uppspärrade ögon! Tre mil i stormen till Crater Lake — över två glaciärer — över klippor, slippriga av rimfrost — vadande ända upp till knäna i brusande strömdrag! Se, säger jag, ni yankeekvinna. Se! Där har ni edra landsmän!» Tommy pekade med lidelsefullt skälvande hand bortåt de sviktande tälten. "Det är yankees, varenda en. Och ä’ de på väg kanske? Finns där en enda av kvinna född, som har spänt bördor på sin rygg? Och ni vill lära oss män vad vi ha att göra? Se, säger jag!»

Ett nytt fruktansvärdt skred störtade ner från glaciären. Blåsten piskade in genom tältöppningen och kom tältets sidor att svälla ut, så att det vaggade som en stor, fastgjord ballong. Röken virvlade omkring dem och isbarken piskade dem i ansiktet och på händerna. Tommy drog hastigt igen dörrskynket och vände om till sitt tårutpressande arbete vid spiseln. Dick Humphries slängde de lagade remmarna i en vrå och tände sin pipa. Molly var tystad för ögonblicket.

»Mina kläder!» utbrast hon plötsligt nästan halvgråtande — det kvinnliga elementet fick nu övertaget hos henne. »De ligga alldeles ovanpå i förrådshuset, och där bli de naturligtvis förstörda! Totalt förstörda!»

»Så, så», sade Dick, då det sista jämrande ordet hade gått över hennes läppar. »Var inte ledsen för det, lilla vän. Jag är gammal nog att vara er farbror, och jag har en dotter som är äldre än ni, och jag skall rigga upp er, när vi komma till Dawson, om det så skall kosta min sista dollar.»

»När vi komma till Dawson!» Hennes ton uttryckte på nytt det djupaste förakt. »Å, ni komma allt att multna under vägen, ni drunkna i en dypöl — ni, — ni, britter där!»

Med detta sista i explosiv häftighet uttalade ord hade hon nått höjden av sina smädelser. Om det inte ruskade upp de där karlarna, vad skulle då kunna göra det? Tommy blev återigen eldröd i nacken, men han bet ihop tänderna och teg. Dicks ögon blevo ännu mildare än förut. Han hade en fördel framför Tommy, ty han hade en gång i tiden haft en vit hustru.

Fem amerikanskfödda generationers blod kan under vissa omständigheter vara ett rätt besvärligt arv, och bland dessa omständigheter kan man räkna den att vara inhyst hos medlemmar av sin närmast befryndade nation. De bägge männen voro britter. Till lands och sjöss hade hennes förfäder och deras ättlingar slagit dem och deras. Och till lands och sjöss skulle de fortfara att göra så. Traditionerna inom hennes ras kämpade för gammal hävd. Hon var ju endast en nutidskvinna, men hela det mäktiga förflutna sjöd inom henne. Det var icke allenast Molly Travis som satte på sig gummistövlar, guttaperkarock och spännremmar; det var också tiotusen hädangångna varelsers skugghänder som drogo så hårdt till alla spännen och hjälpte till att göra uttrycket kring hennes fast sammanpressade läppar och i hennes ögon så beslutsamt. Hon, Molly Travis, hade för avsikt att skämma ut dessa britter, och de otaliga skuggorna ville hävda den gemensamma rasens övertag.

De bägge männen gjorde ingenting för att hindra henne. En gång föreslog Dick att hon skulle ta hans oljekläder, därför att hennes regnrock inte var stort bättre än papper i en sådan storm. Men hon fnös ut sin egenvilja så eftertryckligt, att han ägnade sig uteslutande åt sin pipa, tills hon knöt ihop tältflikarna utanför och plaskade i väg utåt den översvämmade marken.

»Tror du hon gör’et?» Dicks uppsyn stod i strid med hans likgiltiga ton.

»Gör’et? Om hon kan hålla sig uppe för stormen tills hon kommer till förrådshuset, så kan du lita på att hon blir splitter galen av köld och elände. Gör’et? Lamslagen och virrig, det är vad hon blir. Du vet hur det är, Dick, för du har gått i storm omkring Cap Horn. Du vet vad det vill säga att ligga ute på ett märssegelsrå i så’nt här väder och kämpa med isbark och snö och frusen segelduk, tills man är färdig att släppa alltsammans och börja gråta som en barnunge. Hämta kläder? Hon ska inte se om det är kjolar eller vaskpanna eller tekittel hon har framför sig.»

»Det kanske var orätt att låta henne gå då?»

»Visst inte. Gud hjälpe mig, Dick, hade hon inte gjort det här tältet till ett litet helvete för oss under hela den återstående delen av färden, om vi inte hade låtit henne gå. Felet är det, att hon har fått för mycket kurage. Men det här ska väl skruva ner det en smula.»

»Ja, hon är alldeles för morsk», medgav Dick. »Men duktig är hon i alla fall. Förbaskat galet av henne att ge sig ut på en så’n här färd, men jag tycker ändå mycket bättre om henne än om den där sortens kvinnor, som ständigt se ut som ’ta-mig-på- armen-och-bär-mig’! Hon är av samma gry som våra mödrar, Tommy, så du får väl ha överseende med hennes morskhet. Behövs en duktig kvinna för att föda en duktig man. Ingen suger mannamod från ett modersbröst som tillhör en pjåskig kvinna. En ko kan aldrig föda en tiger.»

»Och när de ä’ oresonliga, ska vi bara ha fördrag med dem, eller vad?»

»Det vore nog bäst. En skarp slidkniv skär djupare sår än en slö — men det är inte något skäl för att man skulle hacka bort eggen på den.»

»Det kan du nog ha rätt i, men blir det fråga om kvinnfolk, så tror jag nog att jag vill ha en som är litet mindre vass.»

»Vad kan du veta om det?» frågade Dick.

»Något ändå.» Tommy sträckte sig efter ett par av Mollys våta strumpor och slätade ut dem över sina knän, för att de skulle torka.

Dick såg på honom med retlig min och gick sedan och grävde i hennes nattsäck, varur han fiskade upp åtskilliga fuktiga klädespersedlar, som han bredde ut till torkning i hettan från spiseln.

»Vill minnas du har sagt, att du aldrig har varit gift?» sade han.

»Har jag? Nå, det har jag då inte heller — det vill säga — jo, så sannerligen har jag inte det! Och det med en så präktig kvinna, som någonsin har lagat mat åt en man.»

»Släppte moringarna och drev ut?» Dick gjorde en åtbörd som skulle symbolisera oändliga vidder.

»Ja... I barnsbörd», tillade Tommy efter ett par ögonblicks tystnad.

Bönorna kokade för häftigt på det främre spiselhålet, och han måste flytta pannan på en lugnare plats. Sedan såg han efter sina skorpor, prövade dem med en trästicka och ställde dem åt sidan, sedan han hade täckt över dem med en fuktig handduk. Som det anstod en karl av hans sort lade Dick band på sitt livliga intresse och väntade tyst.

»Helt annan kvinna det än Molly. Av Siwashstam, ser du.»

Dick nickade till tecken att han förstod.

»Inte så stolt och viljekraftig, men trofast i lust och nöd. Skötte åran så bra som någon och svälte lika tåligt som Job. Gick i fören, då den oftare var under än över vattnet, och tog in seglet så raskt som en karl. Var med på en guldsökningstur en gång uppåt Teslinhållet, förbi Surprise Lake och Little Yellow-Head. Födan tog slut, och vi åto hundarna. Hundarna togo slut, och vi åto seltyg, mockasiner och pälsskinn. Men aldrig en klagan, aldrig en enda min som sa’ ’tag-mig-på-armen-och-bär-mig’. Innan vi begåvo oss av hade hon sagt, att jag borde se mig om efter mera proviant, men när vi sedan voro utan, sa’ hon inte: ’vad-var-det-jag-sa?’ en enda gång. ’Det gör detsamma, Tommy', sa' hon dag efter dag, fastän hon var så klen att hon knappt kunde lyfta en snösko och hennes fötter voro flådda av ansträngning. ’Det gör ingenting alls. Jag vill hellre torka ihop av hunger och vara din, Tommy, än jag ville ha potlach varenda dag och vara hövdingen Georges klooch.’ George var hövding för Chilcatfolket, ser du, och han ville fasligt gärna ha henne.

Stora dagar det där. Var nog en duktig pojke, när jag kom till kusten. Smet ifrån en valfångare, Pole Star, i Unalaska och strävade mig ner till Sitka med en utterjägare. Där slog jag mig ihop med Lycko-Jack — känner du honom?»

»Hade uppsyn över mina fällor därnere i Columbia», svarade Dick. »Ganska vildsint krabat, eller hur? Och varmt hjärta för whisky och för kvinnor?»

»Just han. Handlade tillsammans med honom i ett par säsonger — hooch och filtar och mera sådant. Se’n skaffade jag mig egen slup, och för att inte gå i vägen för honom, gav jag mig av nedåt Juneauhållet. Det var där jag träffade på Killisnoo — för korthetens skull kallade jag henne Tilly. Råkade henne vid en indiansk danstillställning nere vid stranden. Hövdingen George hade för året avslutat sina affärer med Sticksfolket på andra sidan passen, och han hade kommit ner från Dyea med halva sin stam. Myllrade av siwasher vid dansen, och jag var den ende vite. Ingen kände mig, utom ett par av de unga männen, som jag hade träffat bortåt Sitkahållet, men jag hade hört mycket talas om dem av Lycko-Jack.

Allesammans talade Chinookspråket, men hade ingen aning om att jag kunde babbla det bättre än de flesta — i synnerhet ett par flickor, som hade kommit från Haines Missions uppåt Lynn Canal. Det var ett par smånätta töser, behagliga att se på, och det var nära att jag hade slagit mig ut för dem. Men de voro så pigga till humöret som ett par nyfångade torskar — alldeles för skarpa i eggen, förstår du. Eftersom jag var nykomling, började de göra narr av mig utan att veta, att jag begrep vartenda ord de sade.

Jag låtsade om ingenting och började dansa med Tilly, och ju längre vi dansade, desto varmare blev vi om hjärtat. ’Han ser sig visst om efter en flicka’, sa’ den ena av missionsflickorna, och den andra knyckte på huvudet och svarade: ’Det sitter nog åt att han får någon, när flickorna se sig om efter gossar.’ Alla de unga karlarna och kvinnorna, som stodo omkring, började nu att flina och fnittra och upprepa vad som sagts. ’Det är en vacker gosse’, sa’ den första. Jag vill inte neka för att jag var len i hyn och såg pojkaktig ut, men jag hade varit en karl som andra i mången god dag, så att det retade mig. ’Dansar med hövdingens flicka’, fnittrade den andra, ’jag tänker att han, George, ger honom ett slag med flata åran och skickar honom dit han hör.’ Hövdingen hade förut sett dyster ut hela tiden, men nu skrattade han och slog sig på knäna. Han var en rå krabat och kunde nog ha begagnat åran.

’Vad är det där för flickor?’ frågade jag Tilly, medan vi svängde om i dansen. Och så snart hon hade sagt deras namn, kom jag ihåg allt vad jag hade hört om dem av Lycko-Jack. Hela deras krönika i minsta detalj — många saker, som inte ens deras egna anförvanter kände till. Men jag höll mig tyst och fortfor att slå mig ut för Tilly, medan de bägge flickorna allt emellanåt slängde ut skarpa ord och alla de andra skrattade. ’Vänta litet, Tommy’, sade jag till mig själv, ’vänta litet.’

Och jag väntade tills laget var färdigt att bryta upp, och jag såg, att George hade skaffat sig en åra för att ha till hands för min räkning. Alla beredde sig på krakel efter dansen. Men jag gick in midt i högen, så obesvärad som aldrig det. Missionsflickorna slängde åt mig något kvickt, och hur ond jag än var, måste jag bita mig i läppen för att inte skratta. Så vände jag mig plötsligt emot dem.

’Ha ni slutat nu?’ frågade jag på deras språk. Du skulle ha sett deras min, när de hörde mig tala Chinookspråket. Och nu öppnade jag min vältalighets slussar. Jag talade om allt vad jag visste om dem själva och om hela deras släkt — om deras fäder och mödrar och systrar och bröder — talade om allting om varenda en. Vartenda dåligt streck de hade gjort sig skyldiga till, varenda knipa de hade befunnit sig i, varenda skamfläck de hade ådragit sig. Skamfilade dem utan fruktan och utan barmhärtighet. Alle man samlades omkring oss. Aldrig hade de hört en vit man så slängd i deras rotvälska som jag. Allesammans skrattade utom de bägge missionsflickorna. Hövdingen George glömde till och med bort åran, eller åtminstone hade han fått för stor respekt för mig för att komma sig för med att använda den.

Och flickorna! ’Var tyst, Tommy!’ ropade de och tårarna strömmade utför deras kinder. ’Å, var så snäll och var tyst. Vi ska vara så snälla. Det är alldeles säkert, Tommy, det kan ni lita på.’ Men jag kände dem nu och skonade inte en enda öm punkt hos dem. Och jag höll inte upp, förrän de föllo på sina bara knän och tiggde och bad att jag skulle vara tyst. Jag sneglade på hövdingen George, men han tycktes inte veta, om han skulle våga sig på mig eller inte, så att han bara skrattade bort alltsammans.

Så var det. Och när jag skildes från Tilly den kvällen, gav jag henne mitt ord på att jag skulle komma igen om en vecka eller så, och jag sa’ att jag då ville träffa henne. De ä’ just inte tjockhudade, hennes släkte, när det gäller att visa tycke eller motvilja, och hon såg så förnöjd ut, den redliga själen. Ja, hon var en präktig flicka, och jag undrar visst inte på att hövdingen var förtjust i henne.

Allt gick bra för mig. Tog vinden från hans segel vid första kryssning. Ville helst ta henne ombord och segla nedåt Wrangehållet, tills värsta stormen hade rasat över och George hade lugnat sig, men jag skulle inte få henne så lätt. Hon bodde hos en farbror — hennes beskyddare, så godt det nu gick för sig — och han höll på att stryka med i lungsot eller någon annan sorts långsam sjukdom. Var än bättre och än sämre, och hon ville inte överge honom förrän det blev slut. Gick upp till dem strax innan jag skulle resa för att se efter hur länge det kunde dröja. Men den gamle kanaljen hade lovat henne åt hövdingen, och när han fick se mig, blev han så arg, att han fick ett anfall av lungblödning.

’Kom och tag mig, Tommy’, sade hon, när vi togo avsked av varandra nere vid stranden. ’Ja, så snart du ger mig bud’, svarade jag. Och jag kysste henne på vitmansmanér och på älskaremanér, tills hon skalv som ett asplöv, och jag var så utom mig, att jag nära på hade lust att gå upp och hjälpa farbrodern över gränsen till en annan värld.

Nå, jag gav mig åt Wrangelhållet, förbi S:t Marys och ända till Drottning Charlottas land, och jag handlade och fraktade whisky och använde min slup på alla tänkbara sätt. Så kom vintern, sträng och bister, och jag var tillbaka vid Juneau, när budet kom. ’Kom’, sa’ budbäraren hon hade skickat, ’Killisnoo säger: Kom nu!’ — ’Vad står på?’ frågade jag. ’Hövdingen George’, svarade han. ’Potlach. Han göra Killisnoo till sin klooch.’

Ja, det var bistert vinterväder. Nordanstormen tjöt, saltvattnet frös till is så snart det slog upp på däck, och den gamla slupen och jag strävade framåt på det viset de hundra milen till Dyea. Hade en öbo från Douglass till båtkarl, då jag gav mig av, men då vi va’ halvvägs, spolades han överbord. Kryssade av och an på platsen tre gånger, men såg aldrig en skymt av honom.»

»Blev säkert genast stel av köld», avbröt Dick, i det han hängde upp en av Mollys kjolar på tork, »och då sjönk han, förstås, som en blyklump.»

»Tänker det. Nå, jag avslutade sedan färden ensam, men jag var halvdöd när jag kom till Dyea en mörk kväll. Tidvattnet var gynnsamt och jag styrde slupen rakt på strandbanken utmed floden. Kunde inte gå en tum längre, för sötvattnet var hårdt fruset. Fall och block va’ så fulla av is, att jag varken vågade ta ner storsegel eller klyvare. Först slog jag upp en kutting av lasten, och sedan lät jag allt vara som det var, färdigt att skjuta ut, varefter jag svepte en filt om mig och styrde kurs över slätten bort till lägret. Kan man tänka sig, där var stort gästabud. Alla från Chilcat hade kommit i samlad trupp — med hundar, småbarn och kanoter — för att nu inte tala om ’Hundöronen’ och dem från Little Salmons och Missions. Där hade samlats drygt ett halvt tusental infödingar för att fira Tillys bröllop, och där fanns inte en vit man på tjugu mils avstånd.

Ingen tog vidare notis om mig, för jag hade svept filten om huvudet, så att mitt ansikte var dolt, och jag vadade upp ända till knäna bland hundar och ungar, tills jag kom ända fram till förgrunden. Festen försiggick på en stor öppen plats mellan träden; där brann väldiga eldar, och snön var tilltrampad av mockasiner så att den var hård som cement. Närmast mig stod Tilly, prydd med pärlor och scharlakanstyg, och midt emot henne stodo hövdingen och hans förnämligaste män. Shamanen hade de stora medicinmännen ur de andra stammarna till hjälp, och jag ryste ända in i märgen åt allt det sattyg de förehade. Jag överraskade mig själv med att undra, vad folket i Liverpool skulle säga, om de kunde se mig i den stunden; och jag tänkte på den ljushåriga Gossie, vars bror jag klådde upp efter min första resa, därför att han inte tyckte om att en sjöman slog sig ut för hans syster. Och med Gossie i mina tankar såg jag på Tilly. Det är allt en underlig gammal värld, tänkte jag, för man kommer nog in på vägar, som ens mor aldrig kunde drömma om, när hon hade en vid sitt bröst.

Ja, så var det. Och när larmet var som värst, när valrosshudarna dunkade och prästerna sjöngo, sade jag till Tilly: ’Är du färdig?’ Du gode Gud! Inte en sprittning i hennes kropp, inte ett ögonkast åt mitt håll, inte en enda rörelse. ’Jag visste du skulle komma’, svarade hon långsamt och lugnt som ett stilla vårflöde. ’Var?!’ — ’Vid den höga strandbanken strax invid isranden’, viskade jag. ’Ge dig av när jag säger till.’

Har jag sagt att där fanns varghundar i massa? De voro verkligen otaliga. Här och där — överallt såg man dem — tama vargar och ingenting annat. När ätten blir för fåtalig, para de sig med sina vilda anförvanter i skogarna, och de ä’ vilda slagskämpar. Alldeles framför tåspetsen på min mockasin låg ett av dessa stora odjur och tätt bakom hälen ett annat. Jag grep hastigt om den främstes svans, så att det knäckte till i den, och när hans käkar slogos ihop där min hand skulle ha funnits, hade jag huggit den andre i nackskinnet och slängde honom rakt i gapet på kamraten. ’Nu!’ ropade jag till Tilly.

Du vet hur dessa hundar slåss. Inom ett par ögonblick hade minst ett hundratal rusat ihop hals över huvud, morrade, beto, revo och sleto i varandra. Barn och kvinnor tumlade om varandra, hela lägret råkade i det vildaste kaos. Tilly hade givit sig av och jag följde efter. Men då jag kom ut ur röran och såg mig om över axeln, fick den onde makt med mig, och jag kastade av mig filten och vände tillbaka igen.

Man hade nu piskat hundarna ifrån varandra och människovimlet höll på att reda ut sig. Ingen var på sin rätta plats, och därför lade de inte märke till att Tilly var borta. ’Hallå!’ sade jag och fattade hövdingens hand. ’Må röken från din potlach ofta höja sig mot skyn, och må Sticks bringa dig många pälsskinn i vår!’

Gud förbarme sig, Dick, vad han var belåten att se mig där! Nu var det ju han som flöt ovanpå och firade bröllop med Tilly. Kunde ordentligt brösta sig inför mig. Talet att jag var ivrig att få henne hade spridt sig över alla lägren, och min därvaro gjorde honom stolt i hågen. Alla kände igen mig, nu då jag hade kastat av mig filten, och alla började fnittra och fnysa. Det var ju rasande roligt, och jag gjorde det ännu roligare genom att låtsa mig vara okunnig om vad som var på färde.

’Vad står nu på?’ frågade jag. ’Vem är det som firar bröllop här?'

’Hövdingen George’, svarade shamanen och gjorde en djup bugning för denne.

’Trodde att han hade två klooches förut.’

’Men han ta fler — ha tre.’ En ny bugning för hövdingen

’Jaså!’ Jag vände mig bort, som om det inte intresserade mig alls. Men det hjälpte inte, ty nu började alla skrika med en mun: ’Killisnoo! Killisnoo!’

’Killisnoo — nå, vad är det med henne?’ frågade jag.

’Killisnoo klooch åt hövdingen George’, babblade de, ’Killisnoo klooch.’

Jag ryckte till och såg på hövdingen George. Han nickade och kråmade sig.

’Hon kommer inte att bli din klooch’, förklarade jag högtidligt. ’Hon blir aldrig din klooch’, upprepade jag, medan han blev alldeles svart i ansiktet och började famla efter sin jaktkniv.

’Se hit!’ skrek jag och intog en imponerande ställning. ’Stort trolleri. Pass på, ska ni få se.’ Jag drog av mina vantar, kavlade upp ärmarna och gjorde åtskilligt hokuspokus i luften.

’Killisnoo!’ ropade jag. ’Killisnoo! Killisnoo!’

Jag skulle alltså trolla, och de började bli rädda. Alla höllo ögonen fästade på mig; ingen hade tid att upptäcka att inte Tilly var där. Så ropade jag Killisnoo om igen tre gånger och väntade litet, ropade sedan tre gånger till. Alltsammans bara för att göra saken mystisk och för att de skulle bli nervösa. Hövdingen George kunde inte alls förstå vad jag förehade, och han ville att det skulle sättas stopp för mina galenskaper. Men shamanerna sade att man skulle vänta och att de nog skulle ha ögonen öppna och hålla efter mig, eller någonting i den vägen. Och för resten var han en vidskeplig krake och, som jag tror, en smula rädd för den vite mannens trollkunnighet.

Så ropade jag: ’Killisnoo!’ så långdraget och sjungande som vargens tjut — och alla kvinnorna skälvde och alla männen hade fått en allvarlig uppsyn.

’Se!’ Jag tog ett språng framåt och vinkade åt en hop squaws — du vet, att det går lättare att lura kvinnor än män. ’Se!’ Jag lyfte mitt finger och pekade uppåt luften, som om jag visade på en flygande fågel. Uppåt — uppåt — rakt över mitt huvud låtsade jag följa den med ögonen, tills den försvann uppe i skyn.

’Killisnoo’, sade jag och såg på hövdingen George, varefter jag åter pekade uppåt. ’Killisnoo.’

Och Gud hjälpe mig, Dick, gjorde inte min humbug åsyftad verkan. Minst halva antalet av dem såg Tilly försvinna uppe i luften. De hade druckit min whisky i Juneau och sett ändå märkvärdigare syner, det vill jag våga. Varför skulle jag inte kunna göra sådant, jag, som sålde onda andar i korkade flaskor? Somliga av kvinnorna skreko. Alla viskade med varandra. Jag lade armarna i kors över bröstet och höll mitt huvud högt, och de drogo sig längre bort ifrån mig. Nu var det dags för mig att gå. ’Grip honom!’ skrek George. Tre eller fyra närmade sig, men jag snurrade hastigt rundt och gjorde ett par hokuspokus och pekade uppåt, som om jag ämnade skicka dem samma väg som Tilly. Röra mig? Nej, inte för allt i världen. Hövdingen höll tal till dem, men han kunde inte förmå dem att lyfta en fot. Så försökte han ta mig själv — men jag upprepade mina konster, och han blev lika rädd han som de andra.

’Må dina shamaner göra lika stora underverk som det jag gjort i kväll’, sade jag. ’Må de kalla Killisnoo tillbaka ner ur skyn, dit jag har skickat henne!’ Men prästerna visste nog, hur långt deras makt sträckte sig. ’Må dina klooches föda dig söner så många som laxens yngel’, tillade jag, i det jag vände mig om för att gå, ’och må din totempåle länge stå upprätt i landet och röken från ditt läger aldrig upphöra att stiga mot höjden.’

Men om de kräken hade sett mig ta höga språng för att komma till slupen, så snart jag kom ur sikte för dem, skulle de ha trott, att min trolldom hade verkat på mig själv. Tilly hade under tiden hållit sig varm genom att hacka bort is, och vi lade genast ut. Du må tro att det gick undan med stormen tjutande efter oss och stelnade brottsjöar sopande över båtkanten i varje minut. Med allting skamfilat höllo vi ut på detta sätt halva natten — jag vid styret och Tilly hackande bort is — tills jag satte slupen i land vid Porcupine Island och vi förtöjde vid stranden. Våra filtar voro genomvåta och Tilly lät tändstickorna torka vid sitt bröst.

Så jag tänker, att jag känner till kvinnorna, Dick. I sju år levde vi som man och hustru, seglade tillsammans i godt väder och hårdt väder. Men så dog hon, midt i vintern, dog i barnsbörd, däruppe vid Chilcat Station. Hon höll min hand till det sista, medan isen växte inne på dörren och lade sig i ett tjockt lager över fönstret. Utanför vargtjut och för övrigt den ljudlösa tystnaden; innanför döden och tystnaden. Du har inte hört den där tystnaden ännu, Dick, och Gud give att du inte måtte behöva höra den, medan du sitter vid en dödsbädd. Höra den? Ja, just det — tills man tycker att andedräkten tjuter som en mistlur och hjärtat dunkar och dånar och och slår som en bränning mot stranden...

Hon var en Siwash, Dick, men en sådan kvinna! Vit, så vit, Dick, vit och klar alltigenom. Då det led mot slutet, sade hon: ’Behåll min fjäderbolster, Tommy, behåll den alltid.’ Jag lovade det. Och så slog hon upp sina ögon, fulla av smärta. ’Jag har varit dig en bra hustru, Tommy, och därför vill jag, att du skall lova — du skall lova...’ — orden tycktes knappast kunna tränga över hennes läppar — ’att när du gifter dig, skall du ta en vit kvinna till hustru. Ingen Siwash mera, Tommy. Jag vet. Finns fullt med vita kvinnor nu nere vid Juneau. Å, jag vet. Ditt folk kallar dig ’squaw-man’, din stams kvinnor vända huvudet åt sidan, när de möta dig på gatan, och du kan inte gå till deras hus som andra män. Varför? Din hustru är en Siwash. Ar det inte så? Och det är inte bra. Därför dör jag. Ge mig ditt löfte. Kyss mig till tecken att du lovar.’

Jag kysste henne och hon slumrade in, viskande: ’Det är bra.’ I de allra sista ögonblicken, då jag höll mitt öra intill hennes läppar, vaknade hon upp ännu en gång. ’Kom ihåg dina löften, Tommy, kom ihåg!’ Och så dog hon i barnsbörd däruppe vid Chilcat Station.»

Tältet krängde över och plattade nästan till sig för stormen. Dick stoppade sin pipa på nytt, medan Tommy lagade te och satte det åt sidan på spiseln till Mollys återkomst.

Och hon med de blixtrande ögonen och med yankeeblodet i ådrorna? Förblindad av isregn och storm, vacklande, fallande, krypande på händer och knän, storknande av blåsten, som trängde in i hennes strupe, var hon på återväg till tältet. Den stora packen, som var fastspänd på hennes skuldror, anfölls av stormen med fullt raseri. Hon fingrade matt på de hopknutna dörrskynkena, men det var Tommy och Dick som löste dem och kastade dem åt sidan. Så gjorde hon en sista kraftansträngning, stapplade in och föll utmattad till golvet.

Tommy spände upp remmarna och tog ifrån henne packen. Då han lyfte upp den, hördes ett skrammel av kittlar och pannor. Dick, som höll på att hälla whisky i en mugg, upphörde med detta, medan han blinkade åt kamraten på andra sidan om henne. Tommy blinkade tillbaka. Hans läppar formade ordet: »Kläder!» men Dick skakade förebrående på huvudet.

»Se här, lilla vän», sade han, sedan hon hade druckit whiskyn och kryat till sig en smula. »Här har ni några torra persedlar. Kryp nu i dem. Vi ska gå ut och göra tältet fast litet bättre. Och sedan kan ni ropa på oss, så komma vi in och få middag. Sjung bara ut när ni blir färdig.»

»Gud hjälpe mig, Dick, hoppas jag inte, att det här skall ha slipat eggen av henne för resten av resan», flämtade Tommy, medan de hukade sig ned i lä om tältet.

»Men den eggen är i alla fall det bästa hos henne», svarade Dick, i det han försökte skydda sitt huvud mot en skur isbark, som kom drivande omkring ett av tältets hörn. »Det är samma slags gry som hos dig och mig, Tommy — det gry som fanns hos våra mödrar.»