←  Kap. 7
Hans nåds testamente
av Hjalmar Bergman

Per och Blenda
Kap. 9  →


[ 104 ]

VIII.
Per och Blenda.

Per tillbragte eftermiddagen i trädgården och växthuset. Sara kom och höll honom sällskap några minuter — men Per var odräglig. Efter Sara kom domprostinnan. Hennes nåd hade hört: att Per satt i växthuset och var odräglig. Nå, odräglig hade han då varit under hela middagen, fåordig och dum. Icke ett ord hade han — till exempel — sagt åt lilla Blenda, som suttit där blyg och tårögd.

Nej, nu måste verkligen domprostinnan säga honom ett allvarsord. Och mätt och tung men trotsande mödor och besvär vandrade hennes nåd genom hela parken, genom hela trädgården ända bort till växthuset.

Växthusmötet blev kort, livligt och icke utan resultat. Men resultatet blev icke det av domprostinnan åsyftade. Per beslöt lämna Rogershus följande morgon. Han skulle resa till Uppsala för att »ta examen». Visserligen hade han ju ännu någon månad på sig, innan terminen började — ja, det där förstod icke mor. Han måste dit nu genast av åtskilliga orsaker, som han ju icke behövde specificera.

— Har du väntat i tio långa år med din examen, så måtte du kunna vänta tio dagar till!

Nej, omöjligt, absolut omöjligt!

Nå, domprostinnan visste av erfarenhet, att då Per ville ta examen stod han icke att hindra. Man fick ju icke heller giva sig ens skenet av att vilja motarbeta en så god strävan. Ty det kunde icke förnekas, att Pers examen låtit vänta på sig oskäligt [ 105 ]länge. Hans begåvning och hans flit voro visserligen erkännansvärda, men han var så ombytlig eller rättare och vackrare sagt: hans intressen voro så skiftande, så allt omfattande. Men nu skulle han koncentrera sig!

Domprostinnan kände igen symtomet: så snart Per av någon anledning bragts ur jämvikten, kände han ett behov av att koncentrera sig. — Konstaterat alltså: han var bragt ur jämvikten.

Hennes nåd uppgav striden — för ögonblicket.

— Ja, så res då med Gud, kära Per!

Per tog farväl av hans nåd, som icke gjorde något försök att kvarhålla honom. Tvärtom, onkel såg nästan ovänligt glad ut. —

Nå, det kunde göra honom detsamma. Huvudsaken var, att han kom lös från Rogershus, kom bort från skådeplatsen för sin ridderliga bedrift! Gud sig förbarme, att en gammal människa ska vilja göra sig så löjlig, illfänas, skrämma livet ur en liten flicka bara för att visa henne en ridderlig uppmärksamhet.

Fy fan! svor han över sin kappsäck, vars innehåll han körde ihop med knutna nävar.

Nej, att gå här som ett åtlöje både för flickan —

Det knackade.

Blenda steg in. Hon var mycket förlägen, och Per var mycket förlägen. Vad vill du? höll han på att fråga, men lyckades förvandla orden till ett otydligt frågande läte.

— Jag hörde, att Per ska resa i morgon. Och jag tänkte, jag skulle säga adjö.

— Jag hade naturligtvis tänkt säga adjö i morgon. — Men det var mycket snällt av Blenda! —

— Kan jag inte hjälpa Per med något?

— Tack, packningen är klar. Den är inte stor, som Blenda ser.

[ 106 ]— Nej.

Det var icke stort mer att säga om den saken.

— Och Jakob har gett sig ut på jakt? Var snäll och hälsa honom från mig. Jag skulle ha velat lyckönska — men det får väl bli en annan gång. — Ja, jag vet ju inte, hur pass officiell saken är — om jag får gratulera Blenda?

— Varför skulle Per gratulera mig?

— Nå, det får väl också vara till en annan gång, skyndade han sig att säga. För resten — vi träffas nog inte så snart igen, åtminstone icke på Rogershus. Onkel formligen sken av belåtenhet, då han gav mig respass — —

Ja, om jag nu hade bror Rogers förmåga, tänkte Per, så skulle jag säga så många lustigheter om min kära morbror, att Blenda skulle kikna av skratt. Enda sättet att icke göra sig löjlig är att göra sig löjlig över andra. —

— Kanske vi ska gå in i biblioteket? Mor vill väl, att jag håller henne sällskap i kväll.

— Hennes nåd har gått in till sig.

— Jaså. Nå, vi kan ju — —

— Ja. Men först ville jag så gärna tacka Per —

— Varför?

— Jo, jag fick ju aldrig tacka — då i går kväll —

— Säg mig, Blenda — vem sa’ dig, att jag ska resa i morgon? Var det mor? — Jaså. Är det hon, som sagt dig, att du borde gå hit och tacka mig?

— Nej — ja, hon sa’ det. Men jag hade gjort det ändå.

— Det är under alla förhållanden absolut överflödigt.

Och det sa han — ilsket, som om han velat bitas!

— Då så, sa’ Blenda och drog sig mot dörren. Det var ju icke värt, att hon stod här längre. Det tycktes [ 107 ]vara hennes lott att förarga alla människor. Allesamman voro de ovänliga mot henne.

— Hör nu, Blenda — vänta litet! Jag vill bara säga, att jag själv mycket väl inser, hur löjligt jag bar mig åt. Jag skrek ju och förde väsen som en tölp i stället för att — att ha handlat på ett helt annat sätt. Och jag förstår mycket väl, att det skulle vara plågsamt för Blenda att komma mitt upp i ett dylikt. — Ja, det förstår jag alltsamman rätt väl utan att vare sig mor eller Sara behöver påpeka det. Blenda kan hälsa dem det.

— Tyckte — tyckte Per också att det bara var löjligt, det de sade om mor.

— Det är inte fråga om den saken. Men nu kan vi ha talat nog om det här. — Ska vi inte gå in i biblioteket?

— Nej! — Jag ska gå och lägga mig.

— Jaså. Ja, god natt då, Blenda. Och adjö, ifall vi inte skulle träffas mer. — Och lycka till!

Och han räckte fram handen.

Men där han nu stod med sin stora näve klumpigt framräckt, med klippande ögon, rodnande dum — ja, han föreföll henne så dum. Han förlorade fullständigt respekten. Och till på köpet skulle han komma fram med detta lycka till, varmed gårdsfolket förargat henne dagen lång. Sannerligen, man kunde mista tålamodet för mindre. Och så kände hon, att hon höll på att komma i gråttagen.

— Nå, Blenda? han blinkade ännu dummare. Så pass vänner ha vi väl ändå blivit, att jag kan få önska er — —

— Ä, dra ni åt skogen med ert lycka till!

Där stod han med sin framsträckta hand. —