←  Kap. 6
Hans nåds testamente
av Hjalmar Bergman

Domprostinnan far till kyrkan och inspireras. Tredje skärmytslingen
Kap. 8  →


[ 91 ]

VII.
Domprostinnan far till kyrkan och inspireras. Tredje skärmytslingen.

Domprostinnan hade haft en mycket dålig natt och efter endast några få timmars sömn hade hon nu vaknat till bekymmer, förargelse, huvudvärk, magsyra — —

Hon kunde icke förstå Per. Att vara så — så — grossier! Tellement gros! Att icke kunna finna sig, att icke kunna släta över en liten obehaglighet, att ställa till med en halv skandal för en ren bagatells skull. Och att fara ut i de häftigaste ord mot sin egen mor! — Roger hade bestämt icke haft så orätt i sitt förmodande:

— Han är bestämt verliebt i flickan, Pierre le Grand. Han beter sig ju som den mest melodramatiske primo amoroso!

Å — domprostinnan måste verkligen dra på mun! Det var för löjligt: Pierre le Grand — eller rättare le Gros! — förälskad i en liten snärta, som visst aldrig en gång börjat skolan.

Nå, detta var någonting att pika med! Hennes nåd kände en sann inre tillfredsställelse vid tanken på den förfärliga hämnd hon skulle kunna utkräva. Många små vassa, skämtsamma ord, många små löjen — Per hade ju en sådan stark rädsla för att vara löjlig.

Kär och olyckligt kär — ty flickan var ju redan så gott som förlovad. Pauvre Pierre!

[ 92 ]Domprostinnan suckade andäktigt.

Därpå intog domprostinnan sin frukost i Sara Siedels angenäma och ödmjuka sällskap. Och i samma sällskap for hon till kyrkan för att höra den beskedlige kyrkoherden predika.

Hennes tankar sysslade alltjämt med sonen Per. Och så till vida hade hennes sinne förmildrats, att hon icke längre hade någon tanke på eller åtminstone icke någon vidare stor lust att söka förödmjuka sonen.

»Dömen icke, så varden I icke dömda», talade kyrkoherden från sin höjd. Och just detsamma tänkte den gamla frun i Rogershusbänken. Ty var det nu verkligen så, att Per av en visserligen dåraktig men innerlig och varm böjelse förletts att taga den unga flickans parti gentemot sin bror, ja, mot sin egen mor, så borde man därför döma honom? Och borde man väl förhåna och förlöjliga den allvarliga känslan hos en ung man? Nej, visserligen icke. Och allra minst borde hans mor söka motarbeta sonens djupare känslor — ty ack huru lätt kan icke en sådan desillusion göra ungdomen kall, frivol, styvsint, förhärdad!

Ack ja, ack ja!

Dessutom — flickan var visserligen betydligt yngre än Per, minst en fjorton, femton år, men större ålderdomsskillnad har man sett. Och även om det i fråga om börd och dylikt kunde göras allvarligare invändningar, så — alldeles som den beskedlige kyrkoherden just nu sade: icke till det yttre utan till det inre skolen I se! Ack ja! Hade hon icke själv, Julia Bernhusen de Sars, räckt sin hand åt en ofrälse. Och aldrig, aldrig — eller åtminstone högst sällan hade hon ångrat detta steg.

Nej, från en högre ståndpunkt betraktad, tedde sig en förbindelse mellan Per och Blenda ingalunda orimlig.

[ 93 ]Och ett var då alldeles visst: komme en dylik förbindelse till stånd, ja, då finge bror Rogers »sista vilja» krypa i skrinet. Björner hade ju nämnt något om en klausul. Och för resten så galen kunde han väl ändå icke vara, att han till en fullkomligt oskyld pojke testamenterade sina ägodelar! Blenda kunde naturligtvis under alla förhållanden vara säker på den ojämförligt större delen av kvarlåtenskapen.

Och på så sätt min bästa Lovisa Enberg — —

»Ty utan äro de som vitmenade grifter —» röt kyrkoherden i ett anfall av hög entusiasm.

Domprostinnan tyckte inte om präster, som skrika för mycket. Men annars var det verkligen underbart, hur väl hans ord passade till hennes tankar. Ty var icke Lovisa Enberg en riktig farisétyp? Till det yttre så vänlig, så uppmärksam, så ödmjuk: kära hennes nåd, kära hennes nåd — och så i sitt hjärta så full av skamlig beräkning, av trolös listighet!

»Men Herren skall bringa dina ränker på skam», mumlade domprostinnan en smula patetiskt, i det hon stod upp att sjunga psalmen.

— Vad tycker du egentligen om lilla Blenda? frågade hon Sara Siedel, då de voro på hemväg.

— Å, vet tant, det är en rätt obehaglig flicka — —

— Såå — verkligen? Jag trodde annars att ni kom ganska bra överens, att döma av dina söta miner, kära Sara. — Nå, men tror du, att hon är så fäst vid den unge mannen — Jakob?

— Ja, det antar jag — —

— Antar — kära Sara, hur kan man utan vidare anta något dylikt? Det är precis som Roger: han antar, att de vilja gifta sig med varandra och därpå vill han basera sitt kuriösa testamente. Men nu för tiden vill ungdomen själv ha ett ord med i laget. Och [ 94 ]jag för min del har då icke märkt ens något tycke mellan dem båda — —

— Tant har således icke hört, vad de säger —

— Säger! Vilka? Tjänstefolket kanske? Nej, min bästa Sara, det skulle visserligen icke falla mig in att skänka någon som helst attention åt dylikt skvaller. Du förvånar mig, Sara. — För resten, mig är det ju likgiltigt. Jag vill bara hoppas, att min stackars Per icke måtte ha gripits av någon olycksalig passion. Det skulle verkligen göra mig förtvivlad — —

— Per? Vad säger tant! Per och Blenda? Mais c'est tout à fait incroyable! Hon — en barnunge —

Domprostinnan mönstrade sitt sällskap, högmässominen förflyktigades och efterträddes av ett ganska uppsluppet och ganska elakt litet löje.

— Bredvid dig, söta Sara, förefaller hon verkligen vara rätt barnslig. Men jag tror icke, det minskar möjligheten av en förälskelse å Pers sida. Snarare tvärtom!

— Ja, i så fall beklagar jag Per! Hon är då alldeles ohyggligt kokett!

Domprostinnan smålog skalkaktigt.

— Sara, Sara! Vi ser du grandet i din systers öga?

Hennes nåds lynne, som under den högtidliga mässan förbättrats så väsentligt, fick tyvärr strax efter återkomsten till Rogershus en förfärlig törn. Hon ville tala med Blenda och sände för den skull Sara att uppsöka flickan. Men Sara återvände ensam.

— Kära tant — ja, Blenda kunde jag icke finna. Jag måste genast gå upp till tant för att berätta. Å, vilken förskräcklig nyhet! Och vi som ingenting anade!

[ 95 ]Sara vred sina händer och suckade tungt, det var de enda tecken till djup rörelse, som hon för ögonblicket kunde åstadkomma. På domprostinnan gjorde de emellertid ett tillräckligt obehagligt intryck.

— I går kväll, då vi trodde, att onkel och Abraham Björner spelade bräde — vet tant, vad de gjorde? Onkel undertecknade sitt testamente!

— Vem har sagt det?

— Inspektorn. Han kom ut från kontoret och lämnade mig ett brev. Ja, nu ska tant få höra! Jag kände inte alls igen stilen, varför jag genast bryter brevet: från Abraham Björner!

Hennes nåd ryckte utan vidare till sig brevet. Och läste:

»Bästa Sara!

Tyvärr måste jag bedja er på ett skonsamt sätt meddela domprostinnan, att vad vi fruktade, verkligen inträffat. Baron Roger undertecknade i går afton ett testamente till förmån för Jakob Enberg och Blenda. Förutom testator och undertecknad var herr Enberg själv jämte inspektor Halling och betjänten Vickberg närvarande. Jag begärde att få tillkalla eller åtminstone underrätta hennes nåd, men detta vägrades mig kategoriskt. Jag önskade naturligtvis meddela mig med hennes nåd redan i går afton men hindrades av ett löfte, som friherre de Sars så gott som avtvingat mig. Jag ber eder till vår dyra tant framföra uttryck för min vördnad, mitt varma deltagande och min oföränderliga hängivenhet, och förbliver, min bästa Sara, eder tillgivne frände
Abraham Björner.»

[ 96 ]— Enbergskan har köpt honom. Han har tagit mutor!

— Abraham Björner? Nej, vet tant, det kan jag — —

— Du! — du! — du! Tror du inte, att jag ser, hur falsk du är! Det är du, som har ställt till med allt det här! Det är till dig, de skriver, slöddret, packet — ! Och det är tacken — —

Lena, som av en händelse uppehöll sig i gången utanför gula salen, fick mottaga den flyende, gråtande stackars Sara i sin öppna famn. Fröken Siedel var förbi av skrämsel, och skrämde i sin tur både Lena och hennes kamrater. När därför domprostinnan, utledsen på att vredgas i ensamhet bland döva möbler, började ringa på ett synnerligen häftigt och ihållande sätt, var det ingen, som vågade efterkomma kallelsen. Lena förklarade, att skulle hon in, så skulle hon rida in och det på den största och mest ilskna tjur. Beda, Vilma och Agnes försvunno ur den villrådiga fru Enbergs närhet; köksan var sotig, Vickberg befann sig hos hans nåd. Och Toni vägrade lugnt men bestämt att taga någon som helst befattning med domprostinnan.

Fru Enberg såg sig nödsakad i egen person inhämta hennes nåds önskningar.

Men framför gästrumsdörren stod hans nåd.

Fru Enberg stannade och stod fullkomligt stilla.

Baronen sträckte pekfingret emot henne.

— Nå, så, min söta, vad vill hon?

Fru Enberg neg.

— Hennes nåd har ringt.

— Jaså, ja vi ska själva höra efter, vad hennes nåd önskar. Det är bra, min söta. Adjö, adjö.

Fru Enberg neg på nytt, men rörde sig icke ur fläcken. Hon iakttog, hur hans nåd högst egenhändigt [ 97 ]knackade på dörren; hon hörde hennes nåds otåliga röst: stig då in människa! Och hon såg hans nåd öppna, stiga in och stänga dörren efter sig.

Hans nåd på benen klockan två, ensam, utan Vickberg! Och så han såg ut — så underbart högtidlig och lugn på samma gång!

Fru Enberg vände sig långsamt om. Och då hon hade denna egendomliga syn, detta betydelsefulla möte bakom sig, gick det en rysning från hennes nacke ned över hennes rygg.

Hon sade högt till sig själv:

— Det ena är underligare än det andra. Om en bara tänker på Jakob — fattiga pojken. — Det är precis jämt och lagom så, att man inte begriper ett dugg. Inte ett dugg. Men slutet har en inte sett än.

När domprostinnan i stället för ett mer eller mindre menlöst tjänstehjon såg sin egen högt aktade broder inträda, förminskade detta på intet sätt hennes vrede. Det föreföll henne mer än troligt, att Enbergskan eller någon annan illasinnad varelse hade ditfört hans nåd i lämplig tid för att han skulle få bevittna utbrottet av hennes onda lynne. Nå, det kunde han också gärna få, mer än gärna! Men naturligtvis var det nödvändigt, att till en viss grad visa självbehärskning. Skeppen fingo icke brännas, åtminstone icke alla.

— Bon jour, ma chère soeur! Hur har din sömn varit?

Baron Rogers nyrakade men sträva överläpp kittlade henne obehagligt på kinden. Hon gav honom en rätt kraftig liten knuff men lyckades samtidigt vrida till ett leende.

— Je te remercie, mon cher frère! Men — pour dire la verité — natten har varit obominable!

— Så verkligen? Det gör mig ont — —

[ 98 ]— För all del, Roger, bekymra dig icke om det! Det är ju så naturligt, att en stackars kvinna, vars hela liv varit en enda, en ständig oro, en kedja av missräkningar — —

— Nå, men Julia —

— Ja, jag vill icke uppröra dig, kära bror. Jag hoppas, att du har sovit gott?

— Utmärkt! Ett gott samvete, chère Julie, är en mjuk huvudkudde. — —

— Å, att du verkligen har den erfarenheten, stackars Roger. Jag trodde, din sömn som oftast var god — —

— Hi, hi, hi, fnittrade baronen.

Men han återvann hastigt sitt värdiga allvar.

— Jaha, min söta Julia, jag skulle vilja tala några ord med dig angående en sak av högsta vikt.

Domprostinnan böjde sitt huvud, markerat långsamt. Hon tog plats i soffan, mitt i soffan, och med en handrörelse hänvisade hon till den stora karmstolen.

— Vill du taga plats?

— Tack, joho, ja. Hm. — Ja, kära syster tillåter, att jag går rakt på sak. Det är om testamentet, jag vill tala. Jag hade, som du nog minns, tänkt offentliggöra det i går. Emellertid inställde sig vissa svårigheter — beträffande etiketten, som jag stackars enstöring totalt förbisett. Ja, jag är dig synnerligen tacksam, kära Julia, det skulle ha varit fan så obehagligt — —

— Jag ber — det där ha vi ju talat om.

— Javisst, hm. Jo, sir kära syster, det fanns ju däremot ingenting, som hindrade oss ifrån att underteckna det av häradshövding Björner upprättade dokumentet, vasa? Nå — jaha så skedde — i går [ 99 ]afton. Och jag har ansett det vara min plikt att notifiera kära syster — —

— Verkligen? Din godhet och grannlagenhet överväldigar mig. Jag får således redan i dag veta, vad dina drängar och pigor visste i går kväll — —

— Va säger du för slag? Mina drängar och pigor?

— Jag tar för givet, att din — ja, jag vet inte, vad jag skall kalla den unge mannen, förhållandet er emellan är mig ju fullständigt obekant — emellertid antar jag, att han ögonblickligen underrättade sina föräldrar, som ju höra till dina legohjon. Och dessutom var ju din betjänt och din inspektor vittnen? Som du hör, käre Roger, är jag icke fullständigt okunnig. I trots av den iver med vilken du skyndat underrätta din enda syster om detta viktiga steg, har man lyckats förekomma dig.

— Javisst — det kunde jag tro. Den där fördömde Björner — —

— Du kunde tro? Det är således icke du, som betalat den gode mannen, för att han skulle hålla mig helt och hållet utanför?

— Hi, hi, hi! Tror du han tar mutor? Ja, sir du, det tror jag med. Men det gör alla jurister. Fördöme dem! Minns du den där gamle räven, som far gav femtusen specie — ja, om det nu var specie?

— Roger! Du gör ett ömkligt försök, att blanda bort korten. Är det din mening att underhålla mig med gamla historier?

— Du är så förbålt hetsig, min söta! Men jag är lugn, jag. — Jag har kommit hit för att klargöra mina motiv för dig. Jag vill inte, att du ska tro, att jag i elak avsikt — —

— Det var naturligtvis mycket vänligt av dig att föra mig bakom ljuset?

[ 100 ]— Om inte det, min söta, så var det åtminstone nödvändigt. — Sir du, Julla, det kan icke förnekas, att du har ett obegripligt inflytande på mig. Jag visste gott, att endera måste jag be dig — hm — be att få vara i fred. Eller ock måste jag bevara sekretessen in i det sista och bereda kära syster en surpris. Jag valde det senare alternativet. Ja. — Sir du, du har ingripit i mitt liv många gånger och en gång så pass kännbart — —

— Var det till skada eller till gagn, Roger? Jag förstår, att du syftar på ditt äktenskap — —

Hans nåd lyfte sin käpp. Varför, vartill? Det är omöjligt att säga. Handen sjönk åter, hans nåd började leka med käppen, lät den snurra mellan fingrarna — på ett mycket otympligt sätt.

Domprostinnan förvandlade icke en min.

Om en stund sade hans nåd helt lugnt, som i förbigående:

— Cela, c’est passé. On n’en parle plus.

Och med sitt förra, älskvärda en liten smula retsamma leende fortsatte han:

— Mon dieu, chère soeur, ha vi inte blivit gamla? Ibland förefaller det mig nästan, som om jag redan vore gubbe, en riktig gammal gubbe! Ja, ja, Julla, det är underbart med den tiden, man kan icke riktigt fatta den, icke mäta den. — Ibland tycker jag, att jag har idéer — alldeles som salig far. Ja, herre gud, han var ju yngre än jag, han var ju yngre! — Tokiga idéeer, drolerier, cherie, men som bli ett gammalt hjärta förunderligt, förunderligt kära! — Ja, så är det nu med de båda barnen. Fördöme mig, inte begriper jag, vad det är för en förbålt idiotisk affektation, som ungarna inficierat i mitt blod. Nå, Blenda, — c’est une chose tout explicable, même tres naturelle. Men pojken! En slyngel, en gamin, un fripon! Djävlar [ 101 ]anamma, hade det varit i min ungdom, så hade jag piskat upp honom tio gånger så visst som en! Vasa? Kommer han inte och vill befalla över mig? Vasa? Är han inte så förbålt oförskämd så — vasa? Fördöme — —

— Svär inte så förfärligt, Roger! Jag tror dig på ditt ord.

— Jaså, du gör det? Nå, det var bra — —

Hans nåd öppnade Vickbergs dosa — lånad enkom för detta tillfälle för att giva tröst i en ansträngande belägenhet — öppnade locket och tog några få korn.

— Nå så. Ja, det är det, att man sitter här ensam. Alldeles ensam. — Nej, Julia, jag beklagar mig icke. Jag har aldrig varit någon vän av sällskap. Och för vart år som går, blir det mig allt vidrigare. — Nej, men man sitter där ensam. Man sitter en sommardag vid sitt öppna fönster. Och i sin famn har man den glorvördige madame Corinne. Något särdeles att spekulera över har man icke, ty man känner ju den graciösa damen så tämligen. Jaha. — Så hör man: brrrrr. Det var mig en stor humla, vasa? Och så hör man: bissss. Där ha vi den lilla humlan. Och så surrar di, och så pratar di, och så viskar di. Och så är det så förbålt hemlighetsfullt! Joho, si då är det något rackartyg. Och så är di i den busken, och så är di i den busken. Och så gömmer di sig, och så tar di fatt. Och så brrrr, den stora; och bissss den lilla. Och si så grälar di; brrrrr-bsss-brrrr — bissss. — Hihihihi! Fördöme mig är det inte lustigt! Och förstår syster, inte fan vet di, att gubben sitter här uppe. Han sover, vasa? Hihihi! Den göken, han gör aldrig annat än sover, hihihihi! Man lurar dem, sir syster. — Det är nu ens nöje. Och förbålt lustigt är det. Une tout petite chose — un rien — men man följer det med största intresse. Si, det är kanske så, [ 102 ]när man börjar bli gammal. — Och så har man en känsla av, att det brinner där nere under buskarna. Gamlingen vädrar värme och sticker fram sina frusna händer. Stora stocken har slocknat, si, den är utbrunnet kol och aska. Nu går elden över i ungt virke. — Jaha, c’est drôle, tout cela. Men syster har kanske i alla fall förstått, att ett par sådana där dockor kunna i rätt hög grad intressera en gammal man, som icke har något annat att tänka på. Jaha. Och så vill gubben spela försyn. Nå — förstår nu kära syster det, så vet du också, vilket mitt starkaste motiv har varit och är. Och då är jag nöjd. — Jag vill ju nämligen icke gärna, att syster ska ta testamentet blott och bart som ett utslag av min riksbekanta elakhet och nyckfullhet. — Jaha, så var det med den saken. Vad säger du så?

Domprostinnan sträckte båda sina händer emot honom. Och då hon ifrån soffan icke bekvämligen kunde omfamna honom, reste hon sig, slog armarna kring hans hals, och kysste hans panna.

— Du käre, gode — jag förstår dig så väl —

— Nå, då är det bra. Då tala vi icke vidare om detta. Vad nu Malla och dig själv angår — —

— Om det, avbröt hennes nåd med stark men mild betoning, om mig och mina barn tala vi nu icke.

— Men nu liksom i går måste jag säga dig, Roger: Du menar ju så väl, så innerligen väl, dina motiv äro de vackraste, renaste — men du far vill. Ja, jag måste säga dig det. Du har tagit fel — —

— Jaha, min söta. Sådant är möjligt. Men det får framtiden utvisa — —

— Roger — låt mig tala ut. Du begagnade nyss ett uttryck: spela försyn. Det är förmätna ord — —

— Vasa? Det är ju bara en fras — —

— Ty en försyn för oss arma jordekryp, kan [ 103 ]endast Han vara, Han, som rannsakar hjärtan och njurar. — Min stackars bror, du är så välment. Men vad vet du egentligen om dessa barn, vilkas lycka du vill bereda?

— Åtminstone vet jag väl lika mycket som du!

— Nej, det vet du inte. Du vet absolut ingenting. Du är alldeles för godtrogen, Roger. Ja, jag menar inte så, men — — Därför att de där båda kurtiserat varandra bakom häckar och buskar, så tror du genast, att det är fråga om ett verkligt tycke. Tror du, att en flicka behöver älska, därför att hon kurtiserar?

— Hihihi — det var en skön bekännelse!

— Ja, skämta du! Men jag finner det grymt, omoraliskt, tyranniskt, att du genom ditt testamente klavbinder den unga flickans vilja. Allra minst av dig, Roger, hade jag väntat detta. Ett tvångsgiftermål — —

— Julia!

— Ja, du skrämmer mig icke. Men vill du verkligen tvinga — —

— Tvinga! Vasa? Va tillåter du dig?

— Så skall hon i mig finna ett moderligt stöd.

Hans nåd hade rest sig i sin fulla längd. Ett ögonblick tycktes hans hållning ganska fientlig, ganska hotande. Men hans nåd besatt denna dag en sällspord självbehärskning.

— Jaha — nu vill jag bara säga det — jaha — att mig må du regera, min söta — så länge — så länge du behagar. Men skulle du — hm — i all välmening — vilja intränga i min — i »Edens lustgård» för att — för att överta en av de gamla rollerna — ja, då si — je suis bien faché — då spännes vagnen för. — Och nu, min söta, är jag förbålt hungrig. Och jag utber mig nåden att få dejeunera i kära systers sällskap. — Din arm!