Helsningssång i Odins Lund
| ← Bengt Erland Fogelberg |
|
Till Christiania studenter → |
Hell sommaren, dagen och stunden,
Som samlat i heliga lunden
Det käraste norden har sett,
De tre, som nu äro blott ett.
Fast bröder, vi skiljdes, vi stredo,
Vi höggos, vi blödde, vi ledo;
Men grånade hatet har flytt
Och allt — är nu kärlek på nytt.
Här stå vi på toppen af jorden,
Vi söner af yttersta norden,
Till gräns ha vi brusande sjön,
Vår granne är eviga snön.
Och alla vi bedja: försvinnen
Ur häfden J blodiga minnen!
Och alla vi helsa en tid
Af ljusnande lycka och frid.
Vårt stamträd till gudarna räcker
Och yfviga grenar det sträcker
Till folk, som i leende ro
Vid fjället och sjöarna bo.
Det breder sin grönskande fana
Kring Nore och Svea och Dana:
Väl kronan är klufven itu,
Men frisk är dock roten ännu.
Ty säg, om ej alla vi känne
Hur genom de grenarna trenne
Till ådrorna strömmar en saft
Af helsa och ungdom och kraft.
Vårt band nu ej tiden kan lossa:
Skall våldet med klubban det krossa?
Vi svara ett dundrande nej,
Vid Thor och vid Odin och Frey.
Se, högarne grönska derute!
Nu tätt till hvarann vi oss slute
Och svärja vår framtid en ed
Vid solen, som glömmer gå ned. —
Välkomna från sunnan och vester
J kära, J firade gäster!
Välkomna till vänskapens tjäll
Från ö och från lund och från fjäll!
Välkomna till Uppsveaslätten!
Här blomstrar än Ynglingaätten,
Och Fyris har ännu en våg
För jublande vikingatåg.
Nu sannas den gyldene sägen,
Som Havamal gömde, att vägen
Är gen till en vän, till en bror,
Hur långt än i fjerran han bor.