Hemmet/Kapitel 03
| ← Kandidaten |
|
Monader och nomader → |
Hovmarskalkinnan.
Hovmarskalkinnan Gunilla W. hörde odisputabelt till högsta »haute volée» i den förträffliga staden X., där vi gjort bekantskap med den hederliga familjen Frank. Hon var syster till landshövdingen Stjernhök och bebodde första våningen av det hus, där Frankska familjen hade den andra, och Evelina Berndes den understa våningen. Hovmarskalkinnan hade framlevat sin ungdom vid hovet och tillbringat mången dag i själströttande tvång och mången natt med att sy de klänningar, som för världen skulle dölja, huru fattig fröken Gunilla var, utan att någonsin klaga över dag eller natt, över tvång eller fattigdom, men blev för sin förträffliga karaktärs skull älskad av alla och särdeles av en ung, rik kammarherre, som genom goda egenskaper och förträffligt hjärta vann hennes hjärta, och så blev fröken Gunilla fru.
Kort efter giftermålet blev hennes man, i följd av en förkylning ytterst sjuklig. I trettio år levde hon skild från världen, en trogen och kärleksfull sjukvårdarinna, och vad hon led och vad bon bar, det gjorde hon som förr i stillhet. Slutligen öppnades graven för honom, och han sjönk dit i frid, med tro på den andra, hälsorika stranden, och tackande sin maka för den glädje han njutit på jordens sjukhus. Såsom den nedgångna solen kastar en den skönaste dager över nejden, som hon lämnat, så en älskad människas heliga minne över den kvarblivna ensamma vännen. Fru Gunilla hade ett sådant minne att leva av. Hon förstod det icke själv, men sedan hennes make var bortgången, sjönk den mörka tavlan av hans långa lidande alltmera undan, och hans egen, av lidande och tålamod förhärligade gestalt, steg fram därutur i allt högre förklaring. Den strålade in i hennes själ, och hennes själ ljusnade därunder. Sällan nämnde hon hans namn, men när hon gjorde det, var det liksom en fläkt av sommar i anlete och röst. Hon samlade omkring sig hyggliga människor, till vilkas sällhet hon älskade att bidraga, och där ett ungt hushåll drog sig i knapphet fram med bekymmer för framtiden, där en ung, medellös man var i behov och nära att skuldsätta sig, där var fru Gunilla snart framme, ehuru för det mesta bakom andra. Vi teckna här som hastigast hennes porträtt i lebensgrösse. Åldern mellan femtio och sextio; figuren lång, stel, välbildad, icke för mager — bredvid assessor Munters kunde den kallas fet; ansiktet gulblekt, näsan görande avanser mot hakan, munnen infallen, ögonen grå och små, pannan ren och behagligt skuggad av grånade lockar, händerna ännu sköna, tummen och den smala ändan av pekfingret på högra handen omslöto vanligen en pris snus, som hölls i ett visst, behagligt perspektiv för näsan, under det hovmarskalkinnan själv, med armbågen stödd på soff- eller länstolskarmen, höll sina små föreläsningar och undervisningar, ty det var en av hennes små svagheter att tro sig veta allting. Under sitt långa eremitliv hade hon vant sig vid att alldeles vårdslösa sin toalett, och detta hade hon senare svårt att komma ifrån, och hennes gamla sidenrockar, där bomull stack ut ur månget ett hål, särdeles vid armbågarna, och hennes kragar med mången en stopp, och hennes slokiga mössor med snusfläkade band, voro allt en hjärtesorg för Elises skönhetssinne. Med allt detta hade fru Gunilla en »air», som — såg bra ut och var med sin karaktär, rang, förmögenhet, anseende, »haute volée», trots trasiga rockar och snusfläckade band, av stort inflytande inom stadens societet. I ton, väsen och åtbörder låg något mycket prononcerat. Hon neg vanligen prenterligt och djupt, och vi återkomma nu till hennes inträde i Elises förmak, vilket lät denna hastigt uppstiga och välkomna sin gäst; sedan presenterade hon Jacobi. Denne gjorde ett utrop av glad överraskning, nalkades hovmarskalkinnan, med stor hjärtlighet, i det han fattade och vördnadsfullt kysste hennes hand, och lyckönskade sig att åter få se henne.
Hovmarskalkinnan kisade med de små ögonen och utropade: »Å bevars! Kära hjärtandes! Nå, det var rätt roligt! He, he, he, he!»
»Huru?» sade Elise förvånad. »Herr Jacobi känner… Tant W. känner herr Jacobi!»
Kandidaten tycktes vilja giva någon förklaring över denna bekantskap, men med en lätt rodnad på den gulbleka kinden och en liten rynkning på ögonbrynen avböjde fru Gunilla all vidare förklaring, i det hon hastigt sade: »Vi ha en gång förr bott i samma hus», och begärde, att det samtal, som hon avbrutit, och som såg »så viktigt ut», måtte fortsättas, »om jag inte generar», tillade hon och spände forskande ögonen på Elise och kandidaten. Visst icke! Kandidaten behövde blott en liten sextondedels vink för att ånyo med full fart komma in i sitt system. Hovmarskalkinnan tog upp ett paket gamla guldgaloner och satte sig att repa upp dem. Kandidaten hostade och satte sig till rätta,