Hemmet/Kapitel 04
| ← Hovmarskalkinnan |
|
Ledsamma nyheter → |
Monader och nomader.
»Alla väsen», begynte kandidaten, »ha var till innersta grund och substans en enkel enhet, en själ, en… med ett ord en monad.»
»En — va för slag?» sade hovmarskalkinnan och såg upp.
»En monad eller enkel enhet», fortsatte kandidaten.
»Monaderna ha gemensamt med varandra substansens likhet, men dock en ganska substantiell olikhet i avseende på egenskaper, storhet och kraft. Det finnes folkmonader, det finnes människomonader, djurmonader, plantmonader, med ett ord monaderna fylla världen och utgöra världen…»
»Kära hjärtandes, jag förstår inte ett ord av allt det här!» utropade hovmarskalkinnan missnöjd, »Vad skall detta vara för slag? Vad äro monader… fylla världen? Jag ser inga monader!»
»Ni ser ändå mig ers nåd! Och ni själv är en monad.»
»Är jag en monad?»
»Ja visst! Ers nåd, såväl som vart levande kreatur…»
»Men jag skall säga er, min kära vän, att jag är varken en nomad eller ett krentur, utan en människa, en syndig människa visserligen, men som vår Herre i alla fall har skapat efter sitt beläte och kallat till likhet med sig.»
»Ja visst, jag visst! Jag antar också en huvudmonad, från vilken alla de andra monaderna emanera…»
»Vasa? Ska vår Herre också vara en monad?»
»Han kan betecknas så — för att behålla enheten även till namnet. Jag antar för övrigt, att monaderna blivit av begynnelsen begåvade med en självständig kraft, enligt vilken de låta sig födas i kroppsvärlden, det vill säga antaga kropp, leva, verka, ja, även dö, det vill säga förflytta sig ur en boning eller kropp i en annan, utan omedelbar inverkan av huvudmonaden. Monaderna äro i beständig rörelse, beständig vandring och gruppera och ordna sig alltefter den dem egna kraften och arten. Betrakta vi nu världen ur denna synpunkt, så ordnar den sig på det klaraste och förträffligaste sätt för våra blickar. I alla sfärer av livet se vi huru huvudmonaderna samla omkring sig som organer och lemmar alla underlägsna monader. Så bildas folk, stater, vetenskaper, konster; så skapar var människa sin värld och behärskar den var efter sin kraft. Ty det är icke, såsom människan vanligen tror, ett fritt val, utan monaden inom henne, som bestämmer vad hon kan och skall bli i avseende på…»
»Det tror jag inte», sade hovmarskalkinnan tvärt, »ty om min själ eller monad, hur ni vill kalla det, skulle fört mig efter sitt behag, så hade den drivit mig till ganska mycket ont; och om vår Herre icke hade tuktat den och av nåd drivit den till litet gott, så — var så god och låt bli mina bomullstappar! — så hade det gått på tok med min nomadsjäl, skall jag berätta er.»
»Men Gud bevare mig, ers nåd! Jag nekar ju icke, tvärtom, jag antar ett huvudmonadens inflytande, och att just detta inflytande på er monad verkar…»
»Och jag», avbröt hovmarskalkinnan häftigt, »jag påstår, att vi alls ingenting dugligt göra, om ni inför ett nomadregemente, i stället för vår Herres regemente. Vad har jag för gott att veta om era nomader?»
»Monader!» rättade kandidaten.
»Om era monader», fortfor, ivrig, hovmarskalkinnan, »aldrig så mycket äro i rörelse, aldrig så mycket och artigt gruppera sig, vad hjälper det mig i frestelserna och nödens stund? Det är väl mycket bättre och klokare, om jag tror och säger, att vår Herre styr och ställer med oss efter sin vishet och nåd, än om jag tror, att en skock nomader…»
»Monader, monader!» skrek kandidaten.
»Monador eller nomader!» svarade snäsande fru Gunilla, »det kan just vara detsamma! Låt bli min bomull, jag behöver den själv. Era nomader må nu vara så präktiga och mäktiga som helst, och behärska sig och leva och dö efter egen vishet, så ser jag ej att världen blir minsta grand ordentligare för det och ingen smula roligare att betrakta. Och varför går det så illa till? Jo, det är just därför, att ni, goherrar, tro er vara sådana mäktiga monader och tro så mycket på er egen kraft och icke vilja veta, att ni äro fattiga syndare allihop, som borde bedja vår Herre att regera era fattiga nomadsjälar, så att de må bli litet klokare. Men just sådana där nomadidéer ha vi att tacka för alla rabulisterier och uppror och utslagna fönster. Om I voren lite mindre nomader och lite mera förnuftiga människor, så skulle man leva i bättre fred på jorden!»
Kandidaten var alldeles förbluffad. Aldrig hade han hört argumenteras på det viset. Han såg på hovmarskalkinnan med gapande mun, och när nu Pyrrhus, uppeggad av sin härskarinnas vredesmod, sprang gläfsande upp på bordet och nafsade efter kandidatens näsa, så kunde Elise ej mer återhålla den munterhet, som samlat sig hos henne under dispyten, och kandidaten gjorde henne sällskap i ett hjärtligt skratt, men friherrinnan såg ännu bister ut, då hon tog god natt och avlägsnade sig.
»Huru kom det sig, att ni blivit bekant med hovmarskalkinnan W**?» frågade Elise, när denna var bortgången.
Kandidaten svarade: »När jag för ett par år sedan studerade i ***, hyrde jag en liten vindskammare i samma hus, där hovmarskalkinnan då bodde. Som jag då hade ganska knappa tillgångar, lät jag hämta min middag från ett spiskvarter, där den ficks för billigaste pris; men den var också av så dålig beskaffenhet, att den ofta återvände nästan orörd, och jag fick genom en promenad i fria luften söka förströ min hunger. Så hade jag levat en tid och därunder magrat betydligt, då hovmarskalkinnan W., som jag ej kände personligen, lät genom sin hushållerska proponera mig att bestrida min mathållning för samma pris som det jag betalade på spiskvarteret. Förvånad, men ganska nöjd, tackade jag och emottog tillbudet. Jag fann snart, att hovmarskalkinnan på detta vis ville bli min välgörarinna, utan att synas det och utan att jag skulle behöva tacka därför, och jag levde från denna dag i verkligt överflöd. Hennes godhetsfulla omsorg stannade ej därvid. Under en mycket kall vinter, då jag sprang i en tunn syrtut på gatorna, fick jag mig oförväntat en päls, fodrad med skinn, tillsänd — varifrån? det kunde jag på länge ej leta ut; men slutligen förde mig händelsen på spåret och till — friherrinnan. Men fick jag väl tacka henne för allt detta? Nej! hon blev ordentligt ond och snäste mig, när jag ville yttra den tacksamhet, jag så varmt kände och alltid skall känna för hennes godhet.»
Kandidatens ögon tårades, och Elises och hennes mans glänste av nöje vid denna berättelse.
»Det är», sade lagmannen, »ett bevis till på den rikedom av gott, som finnes på jorden, ehuru man vid en ytlig blick kunde tvivla därom. Det onda gör vanligen buller av sig; därför genljuder det från så många håll, därför äro tidningar och sällskapskretsar fulla med tal därom, men det goda går helst — som solljuset — tyst genom världen.»