Hemmet/Kapitel 05
| ← Monader och nomader |
|
Mandater → |
Ledsamma nyheter.
D et lilla »napptag» (så kallade fru Gunilla en liten träta), som hon och kandidaten haft med varandra om monader och nomader, tycktes icke ha misshagat någondera, utan tvärtom givit dem smak på mera av den sorten, och då Elise, som tyckte om att sitta ensam med kandidaten om aftnarna, ofta bad fru Gunilla dricka te med sig, dröjde det aldrig länge innan hon och kandidaten voro i full dispyt. Kom nu assessorn härtill, så blev det ett förfärligt väsen. Kandidaten skrek och hoppade ibland såsom utom sig, men blev komplett överröstad, ty han hade ingen röst, och ehuru hovmarskalkinnan och assesorn på tu man hand alltid voro oense, så förenade de sig alltid mot Jacobi, fastän denne oftast hade rätt, och därtill led sitt nederlag med det bästa lynne i världen. Kanske hade han slutligen — så påstod han själv — mistat både röst och kurage på denna olika kamp, om icke han plötsligen lämnat fältet. Kandidaten försvann nästan alldeles ur de små aftonkretsarna. »Var ha vi vår kandidat?» frågade ibland fru Gunilla, »jag undrar om hans monad eller nomad farit av med honom till nomadernas land! He, he, he, he!»
Även lagmannen och Elise började med någon oro fråga: »Var ha vi vår kandidat?»
Vår kandidat var ibland de människor, som lätt få en mängd vänner. Hans muntra, harmlösa lynne, hans talanger och goda umgängesgåvor gjorde honom mycket omtyckt och efterlängtad, särdeles i mindre samkväm, Så hade han nu här, såsom förr vid universitetet, blivit indragen i ett mindre gott sällskap och det felades icke goda vänner, som snart buro underrättelser härom till lagmannen. Han blev ond, Elise blev uppriktigt bedrövad; hon hade begynt hålla av Jacobi och hoppades så mycket gott av hans förhållande till barnen.
»Det går inte an, det går inte an!» brummade lagmannen. »Det skall, ta mig fan, snart göras slut på. Vackra historier, minsann! Jag skall säga honom, jag, att om han… men, min söta vän, du har också fel däri. Du skulle taga dig litet mera av honom, du är så ’fière’ och främmande med honom! Och vad är det för nöjen, han har här om aftnarna! De trätorna med hovmarskalkinnan och Munter kunna icke vara synnerligen roliga för honom, särdeles när han alltid blir överröstad. Det vore tusen gånger bättre för den unga karlen, om du läte honom läsa högt för dig — ja, till och med romaner, eller vad i världen du vill! — Du skulle uppmuntra hans talang i musik — det skulle säkert roa dig själv — och däremellan tala litet sunt förnuft med honom i stället för att disputera saker, som varken du eller han förstå. Hade du så gjort från början, så hade han kanske aldrig blivit en svirrebroder som nu. Nu skall man ha scener, för att bibehålla skick och seder i huset. Jag vill inte veta av ett sådant leverne. Han skall få höra av det i morgon dag! Jag skall sätta åt gunstig herrn, så han skall minnas det!»
»Ack!» sade Elise, »var icke alltför sträng, Ernst! Jacobi är god; om du talar vänligt och allvarligt med honom, så är jag säker på, att det bäst verkar.»
Lagmannen svarade intet, men fnös och spatserade upp och ned på golvet, vid rätt dåligt humör.
»Vill ni veta något nytt om er granne paskvillanten?» ropade assessor Munter, i det han inträdde med bistert ansikte. »Han är sjuk, dödssjuk i galopperande lungsot; han skall inga paskviller skriva mer!»
»Vem ser till hans lilla flicka?» frågade Elise, »jag ser henne ibland springa som en vild katt i porten och på gatan.»
»Jo, har har en vacker tillsyn!» röt assessorn. »Där är en människa i huset — människa kallas hon, men borde heta kräk eller snarare djävul — som hets sköta hans hushåll, men som bestjäl honom och fördrävar hans barn. Vad tycker ni väl, att hon och två långa lymlar till söner, hon har, roa sig att skrämma flickungen, i det de klä ut sig ohyggligt och spöka för henne i aftonskymningen. Det är mer än underligt, om inte hon blir galen.»
»De uslingarna!» utropade lagmannen med vrede och avsky.
»Om han dör — finnes det någon, som kan taga sig an flickan? Har han någon släktinge, någon vän?»
»Ingen i världen! Jag har frågat noga därefter. Fågeln i skogen är mindre skyddslös än det barnet. Fattigt lär det också vara i huset, och det lilla, som finnes, förskingras nog av det odjuret, sköterskan.
Nu kan ingen rädda henne undan dessa harpyer. God afton nu! Jag måste komma och berätta er det här, emedan det sved mig i hjärtat och emedan människan nu en gång har den hyggliga benägenheten att kasta bördan på andra för att lätta sig själv. Adjö!»
Lagmannen var denna afton mycket störd. Den berättelse, han nyss hört, tryckte hans sinne. »Det har varit en egen skickelse», sade han, »att herr N—s väg och min ofta stött tillsammans. Han har verkligen talang, men hans moraliska karaktär är dålig. Därför har jag vid ett par tillfällen motarbetat hans bemödanden i ämbetsväg och sålunda hans lycka. Det var naturligt, att han blev min fiende, och jag har ej brytt mig därom. Men nu ville jag… hur usel han ligger där, den olycklige! Och barnet, det arma, arma barnet! Ström! är kandidaten hemma? Nej? Och klockan går på elva! För tusan! I morgon skall han få veta, var han är hemma!»