Hemmet/Kapitel 06

←  Ledsamma nyheter

Hemmet av Fredrika Bremer Mandater

Bränningar  →

Mandater.

När lagmannen morgonen därpå drog upp rullgardinen, sken solen — solen, så mäktig i sin tystnad och sina strålar — in i rummet och upplyste det med sitt förklarande ljus. Dess strålar gingo rakt till lagmannens hjärta.

»Söta Elise!» sade han, då denna vaknat, »jag har mycket att göra i dag. — Kanske vore det bäst, att du talade med Jacobi och gåve honom sin lektion. Det är så vackert i dag! Skulle du icke göra en längre promenad med barnen? Och under vägen kunde du få förträffligt tillfälle till en explikation. Hjälper sedan icke den, så skall jag… men gärna ville jag slippa bli ond på honom. Man har saker nog ändå att förtreta sig på!»

Lagmannen var icke den enda i huset, som solen denna morgon inspirerat med tanken på en utvandring. Kandidaten hade för ett par dagar sedan lovat barnen att någon »mycket vacker dag» föra dem ut till en hage, där hasselbuskar funnos i mängd och man kunde göra en rik skörd av nötter. Barn ha makalöst minne för sådana löften, och små Frankerna funno, att dagen omöjligt kunde vara vackrare och mera passande för en stor expedition än just den innevarande, och när de förnummo, att kandidaten och föräldrarna funno så med, stod glädjen verkligen upp i taket. Brigitta hade inga händer med Eva och Petrea; när hon skulle kläda på dem, så hoppade de emellan hennes händer.

När tåget strax efter middagen avgick, marscherade Henrik och visen i första ledet, i det andra kommo Eva och Leonore med Petrea emellan sig; var och en bar på armen sin korg eller skäppa, med ett stycke kaka på botten till matsäck på resan. Efter barnkolonnen gick modern och bredvid henne kandidaten, dragande en liten korgvagn, i vilken satt lilla Gabrielle, som bickade mycket allvarsamt omkring med sina sköna bruna ögon.

»Lilla Afrika», så kallade barnen deras lilla mörkögda granne från Cap, stod i sin port, då små Frankerna trippade fram ur sin. Petrea tog hastigt till fötter, i oemotståndligt begär att formera bekantskap med »lilla Afrika», och bjöd henne med en nigning det stycke kaka, som hon hade i sin korg. Den lilla vilden ryckte kakan häftigt till sig, visade sina vita tänder och försvann in i portgången, under det Elise fattade Petreas hand och behöll den sedan, för att något litet sammanhålla hennes sprittande livsandar.

Komna ut ur stadens portar, fingo barnen full frihet och voro föga skickligare än små kalvar, när de för första gången komma ut på grön äng. Henrik sprang allt emellanåt till korgvagnen för att kyssa »lillan» och giva henne alla de minsta blommor, han kunnat finna på. Petrea tullrade allt emellanåt omkull, men steg lika hastigt upp och fortsatte oförskräckt sina hopp och språng. Kandidaten, även full av friska livsandar, uppstämde med en vacker tenor: »Vikingasäten, åldriga lundar!» uti vilken barnen snart instämde med var sin diskant, i det de marscherade i takt efter sången. Elise njöt av den sköna dagen, av den allmänna glädjen och hade varken hjärta eller vilja att avbryta den genom någon ledsam explikation. Den uppsköts tills vidare.

»Nej, se bara! se hit, se hit! Systrar, Henrik! se hit!» ropade nu lilla Petrea, vinkande med handen, hoppande och utom sig av förtjusning, i det hon stack sin näsa mellan gallren på en hög och prydlig port, genom vilken man såg in i en park, på gammalmodigt vis städad, klippt och prydd. Snart stodo många små huvuden tittande nyfiket genom gallerporten. Paradiset tyckte de sig se genom den. Snart syntes även kandidaten, icke som keruben med förbjudande svärd, men lik en god ängel, som öppnade paradisets portar för de förtjusta barnen. Denna överraskning var dem beredd av Elise och kandidaten, som begärt tillstånd av änkegrevinnan S** att under dagens vandring till nöthagen föra barnen genom hennes park.

Här funnos otaliga ämnen till förundran och frågor. Elise och kandidaten räckte ej till att besvara dem. Än rördes barnens hjärtan över en liten klumpig kupido, som stod och grät vid en vattulös vattenkonst. »Varför gråter han?» — »Förmodligen över vattubristen!» svarade leende kandidaten. Än tjusades deras blickar av ett kinesiskt tempel, som de trodde innesluta all världens härlighet, i stället för — såsom fallet var — några höns; än förvånades de över träd i form av pyramider — aldrig hade de sett något så vackert, så underbart! Men det underbaraste väntade dem ännu. Man kom till en dunkel trakt av parken. Ljudet och vattensorlet hördes allt närmare. Granskogen var tät och mörk runtomkring. Men nu öppnade den sig på höger hand, och rikt bekransad av gröna växter och lummiga träd syntes en grottas valv, i vars fond stod en stor, vit gestalt med åldrigt huvud, långt skägg, krökt rygg och bockben. Han satte läpparna till en pansflöjt, ur vars pipor de underliga ljuden tycktes utgå. Små kaskader sprungo här och där fram ur klippväggen och samlade sig i en bassäng vid den vita skepnadens fötter. Det var »skogsguden Pan», upplyste kandidaten. Skådespelet i grottan hade gjort ett visst intryck på alla, både stora och små av åskådarna, men på lilla Petreas hjärna verkade det berusande och nästan förvirrande. Skogsguden var och förblev i hennes fantasi ett levande väsen, lika så verkligt som underbart. Hon kunde ej se, ej tänka något, utom skogsguden; aningen om en ny underbar värld uppgick med ljuva rysningar i hennes själ.

Emellertid förde kandidaten Elise på en gångstig, som mellan alar och björkar slingrade sig uppför berget, i vilket grottan var. Däruppe var soligt och glatt, och på en kulle i det gröna glänste en liten kollation av bär och frukter på det vänligaste i solskenet. Det var kandidaten — vars glädje det var att fägna och traktera — som hade berett Elise och barnen denna lilla surpris. Och aldrig var väl någon mera välkommen och mera fröjdefull. Att göra barnen nöje är för övrigt den tacksammaste sak i världen, och moderns välvilja vinner man alltid på köpet.