←  Axelholm
Hemmet
av Fredrika Bremer

Hemresan
Hemmavid  →


[ 131 ]

Hemresan.

Varför hade Jacobi och Henrik så mycket att avtala med varandra, innan avresan från Axelholm och även under vistandet därstädes? Petrea var gruvligt nyfiken därpå, men kunde icke komma på spåret. Någon komplott, som gällde familjen, tycktes det vara om.

Henrik och hans vän hade länge haft för avsikt att [ 132 ]giva en liten fest åt familjen, och tillfället syntes dem nu gynnsamt att därmed förena en angenäm överraskning. Ett vackert och gott värdshus, som låg vid vägen emellan Axelholm och staden, skulle bliva scenen därför. Här skulle man på hemresan stanna, under förevändning av någon liten åkomma vid en av vagnarna som nödvändigt fordrade lagning; man skulle förmå fruntimren att gå upp i huset, där emellertid allt var förberett. De båda vännerna hade mycket glatt sig åt denna lilla tillställning, och för att förskaffa Louise hennes älsklingstraktering — glasser — hade Jacobi gjort sig stor möda och dessutom uttömt sin redan på upphällning stadda kassa. På färden till Axelholm hade familjen delat sig så, att Louise med Petrea åkte uti en liten så kallad medevivagn — lagmannens eget ekipage — körd av Jacobi, som med Henrik innehade kusksätet; modern med de andra döttrarna åkte i en täckt hyrvagn, som lagmannen själv körde. På återresan skulle man iakttaga samma ordning, med den skillnad, att Jacobi skulle köra för den stora vagnen, och Henrik för sina systrar. Modern och de unga herrarna ävenså ville icke anförtro tömmarna i mindre säkra händer — som de själva med tillbörlig blygsamhet sade — då vägen hade svåra backar och dessutom nu var fördärvad av regn. Emellertid intrigerade Jacobi så, att han emot den överenskomna ordningen kom att köra för de unga damernas vagn och Henik för sin mors.

Efter svåra skakningar och ruskningar kom man lyckligt fram till värdshuset; nej! icke just så lyckligt, ty någonting hade gått sönder vid ett av hjulen på [ 133 ]täckvagnen; det var »inte farligt, bevars!» men måste nödvändigt lagas innan man vidare kunde fortsätta resan. Henrik bad sin mor, att under tiden »med systrarna» gå upp i värdshuset, vars värd och värdinna nu syntes i porten, under bugningar och nigningar bjudande de resande att stiga in. Värden kom själv och öppnade vagnsdörren. Elise häpnade och gjorde ett utrop av överraskning — värden var ju livslevande hennes man! Och värdinnan — den allra täckaste värdinna i världen — var ju livslevande hennes dotter Eva. Alla de resande döttrarna häpnade också och gjorde utrop och ville i värden och värdinnan känna igen fader och syster. Men värden och värdinnan läto sig icke förbluffa och konfundera av de resandes konfusion; de visste alltför väl själva vilka de voro, och visste också att skicka sig i sina ämbeten! De förde gästerna, under många ursäkter och artigheter, upp uti ett par stora och vackra rum, och här började värden förtvivlat stöka omkring samt ropa på kypare och piga. Äntligen kom kyparen med sitt blå förkläde på. Ny kuriositet! Han var en levande avbild av kanditdaten. Nu kom pigan; ny förvåning! En vackrare människa, och mera lik Henrik, kunde man ej tänka sig. Men tafatt bar hon sig åt och höll ibland på att falla, i det hon snubblade än med ett än med ett annat. Värden bannade henne duktigt för hennes drumlighet och grälade på kyparen, vilket lät båda gråta — så såg det ut åtminstone — varefter han körde ut dem, med befallning att på stund återkomma med förfriskningar. Värden, nu vid ett briljant, gott och artigt lynne, lät med egen hand ett par champagnekorkar springa och [ 134 ]slog i och klingade med damerna. Sedan man under muntraste glam vederkvickt sig med varjehanda läckerheter, anmälde sig en, som kallade sig »en sonson av Noak», och begärde att för sällskapet få uppvisa åtskilliga sällsynta djur samt andra »schöne rariteten», som fordom funnits i arken. »Noaks sonson» kallades in med stor popularitet, och i dörren visade sig ett ansikte, som, på ett stort grått skägg när, hade en förunderlig likhet med Jeremias Munters. I ett annat rum var hans menageri och konstkabinett uppställt. Sällskapet förfogade sig dit, och här visades flera ovanligt bildade djur, och uppfördes små scener, vid vilka »Noaks sonson» höll tal och förklaringar, nästan lika humoristiska och kvicka (jämlika är omöjligt), som Jafet i den underliga, men kosteliga boken »Noaks ark». Tvenne sonsöner av Noak, liknande — inga av familjens bekanta, voro behjälpliga vid representationen, som slutade därmed, att Noaks lärde sonson gav var och en av åskådarna en liten suvenir av »arkens innanmäte», och det med en sådan takt, att var och en fick just vad som gjorde den nöje. Louise fick dessutom en märkvärdig predikan, som skulle vara hållen av gubben Noak själv på första söndagen av vistandet i arken. Men nära dess titelblad låg ett stycke vers, som tydligen var av ett vida senare dato. Louise läste det likväl ej nu, utan gömde det högt rodnande. Lika rolig som roande hade hela denna tillställning varit, om icke »föremålet» — ett av dess förnämsta föremål — synbarligen varit ur stånd att njuta den. Ehuru Louise verkligen gjorde våld på sig för att deltaga och synas glad, blev hon för var [ 135 ]stund alltmera betryckt, och när slutligen glasserna kommo, när kyparen med hiärtligheten strålande i sina ögon nödgade henne att taga en av vanilj, kunde hon blott smaka därpå, varefter hon satte bort den, gick hastigt ut och brast i en spasmodisk gråt. Detta var någonting så ovanligt hos Louise, att en allmän bestörtning uppstod. Värd, värdinna, piga, kypare, Noaks sonson, alla kommo de ur sina roller, och all festens både illusion och verklighet var förbi. Väl lugnade sig om en stund Louise, bad om ursäkt, skyllde på en »tryckning för bröstet»; väl sökte Elise och Eva och i synnerhet Petrea, för Jacobis och Henriks skull, att raljera fram munterheten ånyo, men den ville ej komma, och alls ingenting ville mer gå. Alla, men i synnerhet Jacobi, voro förstämda, och man begynte tala om att resa hem. Då hördes ett starkt hästtrav och buller utanför värdshuset, och man såg en präktig landå, dragen av fyra dansande foxar, stanna där framför. Det var possessionaten, som, okunnig om Frankska familjens framflyttade resa från Axelholm, nu ämnade sig dit, efter en kort frånvaro, och hade stannat här, blott för att låta hästarna pusta och taga sig själv ett glas av ställets beryktade öl. Det sällskap, som han nu här så oförmodat träffade, verkade en förändring i hans första plan. Han beslöt nu att följa familjen till staden och bad ivrigt »tant» och »kusinerna» att begagna sig av hans landå. De skulle visst »tycka om den»; den gick så makalöst mjukt, den var så »kommod», man kunde med största bekvämlighet sova i den, även på de allra svåraste vägar och så vidare. Elise, som verkligen hade ont av hyrvagnens [ 136 ]obarmhärtiga ruskningar, var böjd för att antaga tillbudet, och då det just begynte regna och lagmannen därför hellre satt i vagn än i den schäs, i vilken han kommit med Eva, så blev saken snart avgjord. Elise med ett par av döttrarna skulle fara i landån, som emellertid förvandlades till täckvagn; lagmannen och det övriga sällskapet skulle fördela sig på de andra vagnarna. När man skulle stiga uti, hade Jacobi kört sin medevivagn tätt invid possessionatens landå; possessionaten såg mer än en gång med mulen min efter om icke någon profan och skadlig beröring ägde rum emellan den lilla och stora vagnen. Jacobis hjärta klappade häftigt, när Louise kom ut på trappan. Possessionaten stod på ena sidan, räckande henne handen, Jacobi stod på den andra, tillbjudande henne sin, för att föra henne till hennes förra plats. Ett ögonblick syntes hon tveka, men räckte därpå med nedslagna ögon sin hand åt possessionaten, som med triumferande min lyfte henne upp i vagnen vid hennes mors sida och själv steg upp efter henne. Ögonblicket därefter gungade landån bort, dragen av de dansande foxarna. Jacobi lade handen på sitt bröst, en kvävande känsla förtog hans andedräkt, och tårar stego i hans ögon, när han blickade efter den stora, bortrullande vagnen. Ur sin smärtsamma betraktelse kallades han av Petreas röst, som skämtande förkunnade honom, att han skulle få »den avundsvärda lyckan» att köra henne och assessorn i medevivagnen. Tyst återtog Jacobi sitt förra säte; hans hjärta var fullt av oro. och med flit lämnade han sig långt efter [ 137 ]de andra för att han måtte slippa få minsta skymt av landån i sikte.