←  Hemmavid
Hemmet
av Fredrika Bremer

Ännu ett frieri
Ännu en  →


[ 147 ]

Ännu ett frieri.

Tidigt på morgonen dagen därpå sändes till Eva en bukett av sköna mossrosor, emellan vilka låg ett brev till henne. Eva bröt det och läste följande:

»Jag har drömt, att jag kunde leva — leva ett liv skönare, fullare än någon roman ännu mäktat drömma det. Lilla miss Eva, som jag så ofta burit på mina armar — goda, unga flicka, som jag livet igenom ville bära vid mitt bröst, du måste höra, vad jag drömt, drömmer ännu!

Jag drömde, att jag var en klippa, skrovlig, ful. Men ett hjärta slog mom klippan. Det slog sig blodigt mot fängelsets murar, ty det längtade ut i solen, men kunde ej spränga sina bojor. Jag kunde ej befria mig ifrån mig själv. Då kom en flicka, en ljus, mild ängel vandrande fram genom skogen, och lade på klippan sin varma, liljevita hand och vidrörde den med rena läppar, viskande ett magiskt befriande ord. Då öppnades stenhällen, och hjärtat, det arma, fångna hjärtat, såg ljuset! Den unga flickan gick in i hjärtats kammare och kallade den sitt hem. Då spirade plötsligen upp ur det lycksaliga hjärtat sköna rosor, som doftade mot befrierskan, och hjärtats kammare välvde sig hög till ett tempel åt henne. Unga, goda flicka! Ville du ej våga försöket? Ville du ej lägga din varma [ 148 ]hand på klippan? Ville du ej andas milt på den? O! i sanning, i sanning! den skulle mjukna under din hand, den skulle frambringa rosor åt dig, ett tempel fullt av lovsång, fullt av kärlek!…

Jag vet att jag är gammal, att jag är ful, ledsam, obehaglig, löjlig kanhända, men — jag tror ej att naturen, ville ha mig så. Jag har gålt så oändligen ensam genom min värld. Ingen fader, ingen moder, inga syskon ha följt mig på min väg; intet solsken föll på min barndom och ungdom; kämpande med svårigheter gick jag ensam fram genom livet.

Är du rädd för mitt grämliga lynne? O! du har ej sett, hur en blick, ett ord av dig jaga alla moln från min panna.

Men jag talar ju blott om mig, om min lycka! Ack, egoisten, den fördömda egoisten! Kan jag även göra dig lycklig, Eva? Är det ej förmätenhet av mig att begära… Ack, Eva, jag älskar dig outsägligt! Jag lägger egoisten i din hand — gör med honom som du vill. Han skall dock förbliva  Din!»


Detta brev gjorde Eva mycket ängslig och orolig. Hon hade så gärna velat kunna säga »ja» och göra en människa, en så god människa, lycklig, men så många röster inom henne ropade »nej!»

Hon talade vid sina föräldrar, sina syskon. »Han är så god, så förträfflig!» sade hon, »ack om jag kunde rätt älska honom! Men det kan jag icke. Och sedan, han är bra gammal! Och jag har inte alls någon lust att gifta mig; jag är så lycklig i milt hem!»

»Så lämna det icke!» var föräldrarnas och systrar[ 149 ]nas korus. Fadern var riktigt desperat åt detta frieri; modern ansåg det även såsom en orimlighet, att hennes blomstrande Eva och Jeremias Munter kunde bliva ett par. Ingen röst talade för assessorn, utom lilla Petreas och en tyst suck i Evas eget hjärta och följden av alla överläggningar blev, att Eva med tårfulla ögon skrev följande svar till sin friare:

»Min bästa, min innerligt goda vänt Ack, bliv icke ledsen på mig, men jag kan icke bliva för er vad ni önskar. Jag gifter mig visst aldrig; jag är för mycket lycklig i mitt hem. Ack, det är visst egoistiskt, fruktar jag, men jag kan inte hjälpa det, Förlåt mig! Jag håller ändå så mycket och hjärtligt av er, och skall aldrig trösta mig, om ni ej hädanefter som hittills håller av er  lilla Eva.»


Det var afton, då Eva fick sig tillsänt ett vackert och dyrbart syskrin, åtföljt av dessa rader:

»Jo, jo! Jag kunde väl tro, att den skrovliga klippan skulle bjuda emot. Hon ville ej våga sin fina hand på den, lilla miss Eva; hon brydde sig ej om att andas varmt på mina stackars rosor. De må då förbliva i sin grav. Nu reser jag bort, och ser henne icke åter på år och dag. Men, för tusan! efter hon ger mig en korg, så skall hon själv ha ett skrin! Jag köpte det åt min — fästmö Eva! Nu skall Eva ha det ändå och behålla det för min skull. Hon kan återsända mig det, när jag upphör att vara hennes  trofaste och tillgivne vän.»


»Månne hon ångrar sig?» frågade lagmannen oroligt sin hustru, när han fick se Eva gråta strida tårar över [ 150 ]sitt syskrin. »Men det får icke hjälpa. Hon gifta sig och med Munter till?! Hon är ju bara ett barn. Men så är det här i världen; när man fått sina döttrar något så när uppfostrade och hyggliga, när man skulle begynna att rätt ha glädje av dem, då skall man lämna dem ifrån sig, och låta dem fara till Kina, om friaren är en kines. Det är odrägligt! ohyggligt! Jag önskar icke min värsta fiende den pinan att få giftasvuxna döttrar. Där! börjar icke Schwartz att slå ringar kring Sara?! Herre min gud! Ska vi få att göra med ännu en friare?»