←  Ännu ett frieri
Hemmet
av Fredrika Bremer

Ännu en
Avsked  →


[ 150 ]

Ännu en.

Lagmannen hade, sig ovetande, sagt ett träffande ord. Schwartz hade verkligen dragit mörka och allt trängre kretsar kring Sara, och under det hon ville synas fri från hans välde, blev hennes lynne dag för dag mera oroligt och mera ömtåligt. Modern, orolig över hennes förhållande till Schwartz, ville icke mer under musiklektionerna lämna henne ensam med honom, och denna bevakning retade Saras stolthet, ävensom de allvarliga, ehuru milda föreställningar, hon fick för sitt uppförande, mottogos av henne med mycken otålighet och missaktning. Blott för lagmannen visade Sara ej sitt väsens mörka sida; hans blick, hans närvaro tycktes ha en viss makt över henne; också var hon kanhända mera älskad av honom, än av alla de andra i familjen, Petrea undantagen.

En afton satt Sara tyst vid ett av fönstren i biblio[ 151 ]teket med det sköna huvudet lutat mot handen. Petrea satt på en pall vid hennes fötter; hon var tyst också, men såg ibland upp till Sara, med en öm, orolig blick. Tankfullt och nästan dystert såg även ibland Sara ned på henne. »Petrea!» sade hon plötsligen, »vad skulle du säga om jag nu hastigt fore ifrån dig, ut i vida världen, och aldrig mer vände tillbaka?»

»Vad jag skulle säga?» svarade Petrea, med en störtsjö av tårar, »ack! jag skulle ingenting säga alls, utan lägga mig ned och dö av sorg!»

»Håller du verkligen så mycket av mig, Petrea?»

»Om jag håller av dig? Ack, Sara! om du reser bort, så tag mig med dig, som piga, som tjänstflicka! Alting ville jag göra för dig.»

»Goda Petrea! Håll av Sara, men följ henne icke!» viskade Sara, i det hon lade sina armar kring Petreas hals och kysste hennes gråtande ögon.

»Det är fasligt kvalmigt i afton, tycker jag!» sade Henrik förtrytsamt. »Man kan inte få sig en liten församling, ingen bit musik, ingen smula konversation! Det kännes i luften som om någon jordbävning skulle vara å färde. Jag tror den välsignade Afrika blåser upp något oväder åt oss. Petrea gråter som Trollhättan. Och där gå människorna par om par och sätta sig i vråar och tissla och tassla och kyssas, ända ifrån mina gudfruktiga föräldrar och till mina små oförnuftiga systrar! Konungen och drottningen sätta sig utan urskillning, var de komma åt, på döda eler levande ting. Höllo de icke på att sätta sig på mig där inne i soffan? Men jag gjorde ’tout d'un coup’ en omvälvning!… Förlovat folk, fasligt tråkiga människor! [ 152 ]Äro de icke, Gabrielle? Inte se de och inte höra de, och inte tror jag de kunna tala, utom vid varandra.»

Långt in på natten brann ljus i Saras rum. Hennes dagbok sysselsatte henne länge. Hon skrev dit in med flygande men ej säker hand:

»Således i morgon! I morgon skall allt vara sagt och jag — fästad.»

Jordbävningen, som Henrik talat om, kom verkligen dagen därpå. Dess signal var ett brev till lagmannen från Schwartz, i vilket han friade till Sara. Hans enda förmögenhet, sade han där, var hans konst, men med den var han viss på, att det ej skulle felas hans hustru något. Han var nu i begrepp att företaga en europeisk tur, och önskade att på den åtföljas av Sara, på vars samtycke och tillgivenhet han sade sig vara viss. Lagmannen tyckte om ett visst självförtroende hos männen, men brevet från Schwartz andades en självsvåldig säkerhet och ett konstnärshögmod, som var honom innerligen vidrigt. Dessutom var han sårad av den anspråksfulla ton, i vilken Schwartz talade om den, som han älskade som sin dotter, och tanken, att hon skulle förenas med en man av Schwartz' karaktär, var honom odräglig. Han var nästan övertygad om, att Sara icke älskade Schwartz, och brann av otålighet att få tillbakavisa hans anspråk och därjämte avlägsna honom från sitt hem.

Elise instämde fullkomligt i sin mans känslor, men var osäkrare än han på Saras sinnesstämning i denna sak. Sara eftersändes till föräldrarna. Lagmannen [ 153 ]lämnade henne Schwartz' brev och väntade oroligt på hennes yttrande däröver. Sara bleknade flyktigt för den allvarliga och genomträngande blick, som fästades på henne, men förklarade sig nöjd att emottaga Schwartz' tillbud. Förvåning och ledsnad målade sig i lagmannens ansikte. Efter ett ögonblicks tystnad sade modern:

»Ack, Sara! Har du väl tänkt på detta? Tycker du, att Schwartz är en man, som kan göra en hustru lycklig?»

»Mig», svarade Sara, »kan han göra lycklig; lycklig efter mitt sinne.»

»Aldrig — aldrig kan du med honom få huslig sällhet! Aldrig skall du hos honom få njuta av en sådan sällhet som jag fått erfara i detta mitt hem!»

»Må vara!» sade Sara stolt, svar och en har sin egen krets. Men för örnens natur passar ej duvans tomma lycka!»

»Sara!» utropade lagmannen i en ton av starkt missnöje.

Ur stånd att kväva utbrottet av upprörda känslor och med näsduken för ansiktet gick modern hastigt ut.

»Sara, blygs! Detta övermod går för långt!» sade lagmannen med strängt allvar och stod med bestraffande blick framför henne.

Hon darrade för denna blick, såsom en gång förr. Ett barndomsminne vaknade hos henne; hennes ögonlock sänktes, och brinnande purpur betäckte hennes ansikte.

»Du har glömt dig», fortfor lagmannen med lugnare allvar. »Sara! du älskar ej den man, med vilken [ 154 ]du vill förena dig — det är omöjligt, att du kan älska honom! Ingen sann aktning, ingen ren tillgivenhet fäster dig vid honom!»

»Han älskar mig!» svarade Sara med darrande läpp — »jag beundrar hans konstnärssnille, hans kraft — han är den, som vill föra mig ut till oberoende och ära! Det är icke mitt fel, att kvinnans lott på jorden blivit så trång, så usel, att hon måste låta binda sig för att bliva fri.»

»Således ett medel blott! Det heligaste på jorden ett medel — och för vad? För ett lumpet, efemerisk lycksökeri, som du kallar ära, frihet! Arma, bedragna Sara! Huru har du blivit så förvillad, så bortförd från det rättas väg? Är det möjligt, att en usel bok, en bok av en lika svag och ytlig som anspråksfull tänkare, kunnat förföra dig.»

Och härmed drog lagmannen Volneys »Ruines» upp ur sin ficka och kastade den fram på bordet. Sara studsade och rodnade.

»Ah!» sade hon, »åter ett drag av spioneriet omkring mig!»

»Intet sådant!» svarade lagmannen lugnt. »Jag var i dag uppe i ditt rum; du hade glömt boken framme, jag tog den för att tala med dig om den och förekomma, att Petreas unga ögon utan ledning skulle förirra sig i dess irrgångar.»

»Man må tänka om bokens verkan, hur man vill», sade Sara, »så tycker jag åtminstone att epitetet ’svag’ allra minst tillkommer dess författare.»

»När du följt hans råd, Sara, när du kommer att likna det vrak, som här kastas av vågen, då skall du [ 155 ]döma om styrmannens kraft och kunskap. Mitt barn, följ honom icke! En mera mogen, mera logisk tankekraft skall lära dig, hur litet han känner livets farvatlen, dess djup, dess skär och den rätta kompassen.»

»Ack!» sade Sara, »dessa stormar, dessa faror, ja, själva skeppsbrottet synas mig skönare än det stilla, vindlösa vatten, som utgör hemmets prisade hamn. Du talar om chimärer, min far! Ack, säg mig, är icke den prisade lyckan av det husliga livet mer chimär än någon annan? När salongen är städad, så ser man icke sopborsten och dammtrasan, som regerat där, ej de millioner stoftgrand, som uppfyllt rummet, och därför glömmer man gärna, att de varit där. Så är det även med hemmet och familjelivet. Man envisas att se blott dess vackra momenter och att förbise alla de mindre vackra, ja, de fula, som där förekomma.»

Halvt leende över Saras liknelse, svarade lagmannen: »Allt beror på, vilka av momenterna överväga inom hemmet. Är det oftare ostädat än städat, luften oftare full med damm än ren och frisk, så må fan bo där och icke jag. Jag vet väl, att det finnes hem nog på jorden, som äro dammiga helveten, men det må invånarna skylla sig själva för. På dem allena bero alla graderna av hemmets tillstånd, ända från det, då hemmet med skäl kan kallas förstuga till helvetet, och det, då, oaktat dess jordiska ofullkomlighet, oaktat ett och annat besök av damm och dammtrasa, det likväl kan förtjäna namn av en himmelens förgård. Och var, Sara, var på jorden skall du finna en tillvaro, fri för jordiskt stoft? Vad du klagar över, är intet annat än [ 156 ]det jordiska skal, som omsluter all existens i dödligheten, mannens såväl som kvinnans; det är mullen, i vilken plantan måste växa, det är puppan, inom vilken larven måste mogna för sitt fjärilsliv. Kan du verkligen vara blind för detta högre och ädlare liv, som aldrig skönare utvecklas än inom ett fridfullt hem? Kan du misskänna, att det är inom familjens och vänskapens krets, som människan häst och fullast lever som människa, d. ä. som borgare av ett jordiskt och ett himmelskt rike? Kan du förneka det stora och ädla av kvinnans verksamhet inom det enskilda livet, hon må nu vara gift eller ogift, när hon blott söker —»

»Ack! dena enskilda krets är mig för trång. Jag behöver en större för att andas friskt och fritt!»

»I ren kärlek, i vänskap, i det godas utövning är stort och friskt andrum — evighetens vindar spela därigenom. I intellektuell utveckling — och den högsta kan vinnas inom det enskilda livet — öppnas hela världen för människans blick och oändliga rikedomar tillbjudas hennes själ — mer, ack, långt mer än hon förmår tillägna sig!»

»Men konstnärn? Konstnärn kan hemmet icke bilda! På världens teater måste han försöka sig. Är hans drift blott en chimär, min far? Och dessa utmärkta personer, som genom sina talanger ge världen de högsta njutningar, till vilka mängden ser upp med beundran och hyllning, kring vilka allt skönt och stort och behagligt samlar sig, äro de — dårar, blinda lycksökare?! Ack! vilken lott är väl härligare än deras? O, min far, jag är ung, jag känner inom mig krafter, som icke äro vanliga; mitt hjärta klappar för ett [ 157 ]friare, skönare liv! Begär ej att jag skall betvinga min natur, begär ej att jag skall späka mina skönare krafter inom en krets, vilken för mig saknar allt behag!»

»Jag förnekar visst icke konstnärens kallelse», sade lagmannen, »icke värdet av hans verksamhet; i dess bästa mening är den så ädel som någon; men är det denna rena drift, denna ädlare mening, som driver, som livar dig? Sara! — se ned i ditt hjärta! Det är fåfänga, det är självisk äregirighet, som driver dig, det är övermodet av dina aderton år och av några lyckliga gåvor, som låter dig försmå att i ditt hem söka mogna för en ädel och självständig utveckling. Det är en djup förvillelse, som vill förleda dig till en gärning, klandervärd i Guds och människors ögon, och som gör dig blind för skuggorna i den existens du åtrår. Ingenstädes äro de dock mörkare, ingenstädes är lyckans omväxlingar så skarpa och mera beroende av lumpna tillfälligheter. En händelse kan låta dig mista din skönhet, din röst, med dem den världens gunst, i vilken de lagt din lycka. Dessutom, du blir ej alltid nitton år, Sara. Vid trettio skall redan din glans vara förbi; och då — för den hälft av livet, som återstår — vad har du samlat? Du har frossat en kort tid, för att sedan svälta. Ty, så sant jag här står, skall du med detta övermodiga och fåfänga sinnelag, och med den man du valt, gå till grund och för sent i ditt elände se ångerfull upp till den dygd, det sanna liv, som du misskänt!»

Sara var skakad av faderns ord och uttryck. Hon teg.

»Och huru annorlunda kunde det ej vara!» fortfor [ 158 ]lagmannen med värme. »Huru skönt, huru välsignelserikt kunde ej ditt liv, dina gåvor utveckla sig! Sara! Jag har älskat dig och älskar dig som min egen dotter — vill du icke lyssna till mig, som till din far? Svara mig! Har du i detta hem saknat något, som du med billighet kunnat begära? Har någon för oss möjlig vård om din uppfostran, din utveckling blivit försummad?»

»Nej!» svarade Sara suckande, »man har varit god, mycket god emot mig.»

»Nåväl!» utbrast lagmannen med stigande värme och innerlighet, »så lita på din mor och på mig, att du icke heller härefter skall ha skäl att klaga! Jag är icke utan tillgångar, utan relationer; jag skall ej spara medel för att utveckla dina gåvor, och är din kallelse till konstnär sann, så skall den ej heller — när du och den blivit färdiga — döljas för en värld, som kan njuta och värdera den. Men — förbliv i min vård! Kasta dig ej omogen och oklar ut i en värld, som än mer skall förvilla dig! Räck ej, för att vinna en skenbar frihet, din hand åt en man, underlägsen dig i bildning, en man, som du ej älskar och ej kan värdera som moralisk människa! Gå ned i ditt hjärta, se dess förvillelse medan det är tid — innan du krossas av din egen dårskap! Fly ej från ömma, vårdande vänner, fly ej från föräldrahemmet i blind otålighet över obehag, som det kanske blott berodde av dig att häva! Sara, mitt barn! jag har ej tagit dig i mitt hus för att därifrån släppa dig ut till fördärvet, till olyckan. Vänta! Besinna! Sara, jag ber, jag besvär dig, gör dig ej olycklig! När jag förde dig från din faders [ 159 ]dödsbädd, lindade jag mina armar kring dig för att skydda dig för höstvindar — jag lägger dem ännu en gång så kring dig för att skydda dig vid mitt bröst för farliga vindar. Sara, mitt barn, fly ej från detta hem!…»

Sara darrade, hon var häftigt upprörd; med obeskrivliga känslor lutade hon sitt huvud mot den, som höll henne fasttryckt till sitt bröst. Svårt är att säga, om det var onda eller goda änglar, som segrade inom Sara, då hon, efter ett ögonblicks inre häftig kamp, sköt ifrån sig den faderlige bedjaren och vände bort ansiktet från honom, i det hon sade:

»Det är förgäves! Mitt beslut är taget, jag blir Schwartz' maka och går dit mitt öde kallar mig!»

Lagmannen sprang upp, stampade i golvet och bleknade av vrede, »Förhärdade!» utropade han med flammande blickar, »efter böner och kärlek ej förmå något över dig, så måste du höra ett annat språk. Jag har en förmyndares rätt över dig, och jag förbjuder detta oheliga giftermål, förbjuder dig att lämna mitt hus! Du hör mig och lyder!»

Sara stod upp. Blek och trotsig häftade hon på honom sina stora ögon; han ävenså sina på henne med viljans och allvarets makt. De tycktes båda söka genomskåda varandra, och deras viljor mätte sig i denna stumma kamp. På en gång kastade Sara sina armar vilt kring fosterfaderns hals, en kyss brände på hans läppar; ögonblicket därefter flög hon ur rummet.

Elise satt i sitt kabinett. Hon grät ännu — bittra tårar. Det var skymning. Plötsligen kände hon sina knän omfamnas och sina kläder, sina händer betäckas [ 160 ]av kyssar och tårar. När hennes armar sökte den, som så omfamnade, var den borta. »Sara, Sara! var är du?» ropade modern ängslig.

Petrea kom ned ifrån sitt rum och ämnade just gå in i förmaket, då någon mötte henne, som slöt henne i sina armar, tryckte sina läppar på hennes panna och viskade: »Glöm mig!» — »Sara, Sara! vart går du?» ropade Petrea förskräckt och sprang efter henne ut i förstugan.

»Var är Sara?» frågade häftigt lagmannen uppe på sina döttrars rum, »var är Sara?» frågade han nere i biblioteket.

»Ack!» utropade Petrea, som nu störtade in med en störtsjö av tårar, »hon gick nyss ut, ut på gatan… hon nästan sprang… hon förbjöd mig att följa sig; ack, hon kommer visst aldrig mer igen!»

»Fan!» sade lagmannen och skyndade ur rummet, tog sin hatt och gick ut. Ute på gatan såg han en fruntimmersgestalt, som endast med en lätt schal över huvud och axlar skyndade bort, och oaktat skymningen tyckte han sig igenkänna Sara. Han hastade i hennes spår. Hon såg sig om och — flydde. Nu, säker på sin sak, förföljde henne lagmannen, vann på henne, och var nära att hinna henne, då hon hastigt vek av och sprang in i ett hus. Det var Schwartz' logi. Han följde henne med blixtens snabbhet, följde henne uppför trapporna och var i begrepp att nå henne, då hon försvann igenom en dörr. När denna dörr nästan i samma ögonblick sprang upp för lagmannens hand, såg han Sara — Sara i Schwartz' armar. De stodo [ 161 ]båda omfamnande varandra och tydligen beredda att trotsa honom.

Lagmannen stod stilla framför dem en stund, betraktande dem med en outsäglig blick av vrede, förakt och smärta. Han såg på den bleka, flämtande Sara och lade ett ögonblick handen över sina ögon. Sedan tycktes han fatta sig. Med hela en faders lugna och vördnadsbjudande myndighet fattade han Saras hand och sade: »Du följer mig nu hem! Om söndag skall det lysa för dig!» Sara följde; med nedböjt huvud gick hon vid hans arm. Utan att tala ett ord kommo de till hemmet.

I hemmet blev oro och bedrövelse. Men oaktat det allmänna missnöjet med Sara och hennes giftermål, var dock ingen inom familjen, som icke nu verksamt sysselsatte sig med hennes utstyrsel. Louise, som mest av alla klandrade henne, strävade dock mest av alla. Sara låtsades icke märka huru man arbetade för henne och tillbragte tiden vid sin harpa eller ensam på sitt rum. Umgänget med familjens medlemmar tycktes ha blivit henne en plåga. Petreas ömhet, beskärmelser och tårar bemöttes med likgiltighet och även hårdhet.