Hemmet/Kapitel 29

← Eva

Lycka.

»Lycka!» upprepade lagmannen i det han inträdde med brev och tidningar i handen. »Gabrielle, mitt barn, läs upp detta för din mor!» Och han lade framför henne en tidning.

[ 185 ]Gabrielle begynte men övergav hastigt tidningsorden, hoppade upp, slog ihop händerna och utropade:

»Henriks skaldestycke har vunnit högsta priset!»

»Och här, Henrik», sade lagmannen, »äro brev — du är utnämnd till…» Lagmannens röst dränktes i glädjeropen från de övriga. Henrik låg i sin mors armar, omgiven av sina med våta ögon jubilerande systrar. Lagmannen gick med stora steg fram och åter på golvet; slutligen stannade han framför den lyckliga gruppen och utropade: »Seså då! Låt mig då få litet med av allt det där! Elise! Tack för det du givit mig honom! Och du, pojke, kom hit, så får jag säga dig…» Men det blev dock inga ord av; stum av innerlig rörelse omfamnade fadern sin son och besvarade även så sina döttrars kärleksbetygelser.

Många enskilda brev från Stockholm innehöllo smickrande ord, fröjdebetygelser över den unga skalden; Henriks unga vänner sjöngo triumfsånger.

Det var nästan för mycken lycka på en gång. Under de första ögonblicken efter dessa nyheter var glädjen stilla och blandad med rörelse, sedan blev den munter och sprakade raketlikt ut i tusen riktningar. Ett allmänt mouvement uppkom för att fira dagen och dess hjälte, och medan familjefadern bryggde en bål (hela huset skulle dricka Henriks skål), bryggde de övriga planer till en Stockholmsresa. Hela familjen måste ju vara vittne till Henriks begåvande med den stora guldmedaljen, den måste vara närvarande vid hans högtidsdag. Eva återfick nästan hela sin intagande livlighet för att skildra en dylik fest, till vilken hon på Svenska akademien varit vittne.

[ 186 ]Det var lagmannen påkostande, att han just denna dag måste skiljas vid sitt hem, men angelägna ärenden tvingade honom därtill, och han måste resa samma afton, för att återvända efter tre à fyra dagar. Ehuru han nu lämnade de sina i blomman av välgång och glädje, tycktes den korta skilsmässan vara honom mera svår än vanligt. Sedan han redan hade tagit avsked av de sina, kom han åter in — något för honom högst ovanligt — omfamnade ännu en gång sin hustru, svängde om i vargskinnspälsen liksom i munterhet med sina döttrar och gick hastigt ut, i det han gav en tämligen hård knuff åt unga L., som i sin vilda glädje anföll vargskinnspälsen som en hund. När lagmannen sedan från sin släde kastade ännu en blick upp mot biblioteksfönstren och hälsade med handen sin hustru och sina döttrar, sågo de med överraskning, att hans ögon stodo fulla av tårar.