Hemmet/Kapitel 35

←  Nya utsikter och dito utvägar

Hemmet av Fredrika Bremer Ett återfall

Planer och motplaner  →

Ett återfall.

Under det maj skrev sin roman med löv och liv, Jacobi och Louise sin i kyssar och många ljuvliga kapitel, under det allt inom hemmet var i rörelse för bröllopet, och glädje och skämt levde upp därunder, som fjärilar i vårsolen, sågs en biick alltmera mörkna, en kind alltmera blekna, och det var — Evas.

Det var intet, som mäktigt drog hennes själ från de tankar, de känslor, som länge varit hennes hjärtas käraste. På den tyst glimmande elden blåste nu vårens varma vind, så full av kärlek, blåste nu i all oskuld de förlovades liv, så fullt av hjärtlighet och sällhet — blåste en giftigare vind ännu. Major R***s förlovning med en av huvudstadens skönheter, en av Evas förra medtävlarinnor, var en av nyheterna denna vår och gav ett djupt sår åt Evas hjärta. Hon ville dölja detta, ville dölja vad som än var kvar av en kärlek, vilken alla hade ogillat, och för vilken hon nu själv måste rodna — men under försöket att allena bära sin börda sjönk hennes icke starka själ. Alltmer drog hon sig tillbaka från familjekretsen, alltmer blev hon tyst och sluten, sökte ensamheten och såg ogärna, att någon störde den. Även för Leonore slöt hon sig, ehuru denna som en god ängel gick vid hennes sida. Hennes milda blick vilade på Eva så ömt orolig; alla störande intryck sökte hon avlägsna från henne, all för Eva plågsam sysselsättning tog hon på sig och vårdade sig om henne, som en moder vårdar sig om ett sjukt barn. Eva lät henne göra det, men tycktes knappt märka den kärlek, som så följde henne; hon försjönk dagligen mer i sitt stumma sinneslidande. Den närvarande tidpunktens förströelse inom hemmet hade hindrat de flesta därinom att giva akt på Evas sinnesstämning, och så hade hon blivit mycket lämnad åt sig själv.

Sedan ett par aftnar hade Eva strax efter teet begivit sig ned till sitt rum — ty i boningshemmet »tills vidare» bodde några av döttrarna i redechaussén — och icke återkommit under aftonen, utan låtit ursäkta sig med en lindrig huvudvärk. Det låg i föräldrarnas grundsatser att, sedan barnen blivit stora, aldrig tvinga dem till något, varken stort eller smått, annorlunda än genom kärleken, Men den hade också en stor makt i detta hem, och familjefaderns glädje att se sina döttrar omkring sig om aftnarna var en tillräcklig orsak för dem att icke utebliva genom någon nyck eller onödighet. När nu Eva på tredje aftonen uteblev på samma vis, blev fadern orolig, och modern gick ned till henne, under det att den övriga familjen och några av dess vänner uppförde en liten konsert. Men modern fann icke Eva i sitt rum. Det var tomt, och orolig ämnade hon sig åter upp, då hon mötte Ulla, som kom för att bädda.

»Var är Eva?» frågade Elise skenbart sorglöst.

Ulla studsade, rodnade, bleknade och svarade tvekande: »Hon har… gått ut, tror jag.»

»Vart har hon gått?» frågade Elise, hastigt orolig.

»Jag tror — till unga herrns grav.»

»Till graven? — Så sent! Har hon gått flera aftnor dit?»

»Detta är nu tredje afton! Och, nådifru lilla! Del kostar så på mig. Det är aldrig riktigt.»

»Vad är icke riktigt, Ulla?»

»Att mamsell Eva går så sent till graven — och inte kommer hon hem därifrån förrän klockan är tio slagen — och att hon vill vara så ensam! I går riktigt grät mamsell Leonore och bad henne så innerligt att icke gå, eller också att få följa med henne. Men det ville icke mamsell Eva, utan sade, att hon icke skulle gå, och bad mamsell Leonore att gå upp till det andra herrskapet och lämna henne allena. Men så fort mamsell Leonore lämnat henne, gick hon ut, med bara en tunn schal över huvudet. Och i afton har hon också gått dit. Ack, jag har riktigt gråtit över det, nådifru lilla! Det måtte vara någon stor sorg, som tär henne, ty hon blir blekare för var dag!»

Mycket orolig över vad hon hört, skyndade Elise att uppsöka sin man. Hon fann honom ivrigt sysselsatt bland sina papper och böcker, men han lämnade allt, så fort han fick se sin hustrus bekymrade ansikte. Hon berättade honom, vad hon hört av Ulla och sade honom sin avsikt att själv genast gå till kyrkogården.

»Jag går med dig!» sade lagmannen. »Säg blott åt Louise, att hon fördröjer kvällsvarden, tills vi återkomma, och jag tror, att ingen skall sakna oss. De äro så uppe i musiken!»

Så sagt, så gjort. Makarna följdes åt. Klockan var omkring halv tio. Man var i medio av maj, men luften var kall, och en våt dimma föll ned.

»Gode Gud!» sade lagmannen sakta, »hon går till döden med att dröja på kyrkogården i denna luft och vid denna timme.»

När makarna nalkades kyrkogården, sågo de ett fruntimmer gå hastigt in genom dess port, Det var icke Eva, ty Eva satt på sin broders grav; hon satt orörlig på jorden där och liknade en vålnad. Kyrkogården var för övrigt öde. Den person, som gick före makarna, nalkades sakta graven och blev stående några steg därifrån.

»Eva!» sade en bedjande, sorgsen röst. Det var Leonores. Lagmannen stannade med Elise bakom ett par yviga granar. Just på samma ställe hade han stått en gång förr och hört ett samtal av mycket olika art.

»Eva!» upprepade ännu en gång Leonore, med ett uttryck av genomträngande ömhet.

»Vad vill du mig, Leonore?» frågade Eva med otålighet, men utan att röra sig, »jag har ju bett dig att få vara allena.»

»Ack, jag kan icke lämna dig, Eva! Varför sitter du här, i den våta, kalla aftonen, och på jorden? O, kom hem, kom hem med mig!»

»Gå du hem, Leonore! Denna luft är icke för dig. Gå hem till de glada och var lycklig med dem!»

»Minns du, Eva, när jag för flera år tillbaka var sjuk till själ och kropp? Minns du den, som då lämnade de glada för att trösta mig? Jag bad henne lämna mig, men hon gick icke ifrån mig. Icke heller går jag nu ifrån dig!»

»Ack gå! Lämna mig allena! Allena står jag ändå numera i världen!»

»Ångrar du din försakelse! Den var så ädel! Ville du ännu förena dig med honom?»

»Nej! Nej, därmed är det förbi. Hellre ville jag numera dö. Men — o ser du, Leonore! Jag har så älskat honom! Jag har smakat kärleken! Den har låtit mig känna huru tjusande, huru gudomligt livet kan vara. — O, Leonore! Den klara, solvarma sommardagen är icke mera olik denna dimmiga aftonstund än det liv, som en stund gick upp för mig, är olika den framtid, som nu ligger för mig!»

»Nu tycker du så, Eva, nu tror du det, men — låt en liten tid gå om, och du skall få se, att det blir annorlunda!»

»Ack! jag är redan så trött, så trött vid mig själv och vid hela livet. Jag har känt som om jag skulle bli en börda för alla de mina. Och när jag sett er alla så lyckliga, då har jag längtat gömma mig för alla, långt, långt ner i graven!»

»Men för mig skall du ändå ej kunna gömma dig, från mig skall du ej gå, Eva. Ty vart du går, skall jag följa dig. — I den grav, där de lägga dig, skola de även lägga mig vid din sida. Och gärna skall jag dö för din skull, om — du ej vill leva för mig!»

Orden slocknade; båda systrarna hade lindat kring varandra sina armar och blandat sina tårar. Evas huvud viiade på Leonores axel, då hon efter en lång tystnad talade med matt avbruten röst:

»Säg inte mer, Leonore! Som du vill, skall jag göra! Tag mig, gör med mig vad du vill — jag är för svag att bära mig själv i denna stund!… Stöd mig — jag skall följa dig. Du är min goda ängel!»

Andra skyddande änglar nalkades nu och slöto systrarna i hulda armar. Ledsagad av dessa, återvände Eva till sitt hem. Hon var fullkomligt hängiven och kärleksfull och bad alla ömt och upprepat att förlåta henne. Mycket angripen var hon av aftonens uppträde och moltog gärna av modern några nervstillande droppar. Leonore hjälpte henne att lägga sig och läste sedan högt för henne lugnande ord, tills hon somnade.

Samma natt gick lagmannen orolig upp och ned i sängkammaren, under det han sålunda talade med sin i sängen vilande maka:

»En brunnsresa — och det i sällskap med dig, vore nog det bästa för hennel Men — jag vet icke hur jag nu kan vara utan dig, och dessutom — var ska vi ta pengarna? Vi ha gjort förluster och se stora utgifter för oss — för det första Louises bröllop, och sedan, utan en handpenning kunna vi ej heller släppa vår flicka ur sitt hem! — och uppbyggandet av vårt hus? … Men vi få låna mer pengar — Jag ser ingen annan utväg. Eva måste räddas, hennes själ förströs, hennes kropp stärkas; det må nu kosta vad det vill. Jag måste se till att få låna…»

»Det behövs icke, Ernst!» sade Elise, och lagmanhen stannade tvärt och såg förvånad på sin hustru, som till hälften upprest i sängen såg på honom med ett ansikte, som lyste av glädje. »Kom!» fortfor hon, »sätt dig här, och låt mig påminna dig om någonting, som tilldrog sig för femton år sedan.»

»Vad är det för historier?» sade han, men log gott, satte sig på sängkanten och tog handen, som Elise räckte honom.

»För tjugufem år sedan…»

»För tjugufem år sedan? Gud bevara mig! Du lovade att icke gå längre tillbaka än femton.»

»Tålamod lilla du! Det här är första avdelningen av historien. Minns du hur du för tjugufem år sedan, i början av vårt giftermål, gjorde planer för en resa till din mors sköna fädernesland — Ernst, jag ser nu att du minns det! — huru vi där skulle vandra och njuta vår frihet och Guds sköna natur! Du var så glad åt denna utsikt. Men så kommo motgångar och omsorger och barn, och för dig särskilt ett oupphörligt arbete, som gjorde att vår norska resa trädde år för år mera i bakgrunden. Länge blev den ändå en ljuspunkt för din blick i framtiden — men nu, sedan en tid, tyckes du ha glömt den; ja, du har gömt dig själv och dina njutningar i arbete för de dina, glömt all din glädje, dina planer i din verkningskrets och i ditt hem. Men jag har icke glömt den norska resan — och berett utväg för den nu i femton år.»

»I femton år? Vad menar du?»

»Att jag nu kommer till andra avdelningen av min historia. Minns du, Ernst, att vi för femton år sedan icke voro så lyckliga som nu? — Du har glömt det! Nå, så mycket bättre! Jag minns det knappt själv — kärlekens gummi elasticum har gått över de svarta dragen! Men det jag minns är, att jag på den tiden ännu icke var rätt hemma i det verkliga livet och i allt det goda det tillbjöd mig, och att jag därför tröstade mig med att skriva en — roman. Men för att sköta mina romanpersoner råkade jag ett par gånger försumma min herre och mans uppassning — ty herrarna ha en given oförmåga att sköta sig själva ―»

»Alltför ämabelt!»

»Håll till godo! Nå, en afton kom hans te och min roman i kollision — det blev en förfärlig affär utav Men jag lovade i mitt hjärta att en dag försona de båda rivalerna. Ser du — mitt manuskript — du hade den godheten att kalla det ’smörja’ — det sände jag till en mycket upplyst man, en professor, en man av utmärkt smak och omdöme, vilket även synes därav, att han fattade smak för ’smörjan’ och — vad tycker du? — betalade en liten trevlig summa för att få behålla det och föra det ut i världen. Se icke allvarsam ut, Ernst! Aldrig har jag tagit i gåspennan för att göra romaner sedan: min egen roman har givit mig nog att sköta, och aldrig mer kunde jag ens önska göra hågot, som du ej gärna såg. Du har trängt ut alla rivaler, begriper du! Men denna första beslöt jag att göra till ett medel för den norska resan. Den lilla summan av tvåhundra rdr banko, som den förskaffade mig, satte jag till detta ändamål in i sparbanken, och under loppet av femton år har den så förkovrat sig, att den nu bör kunna fullt uppfylla sitt ändamål. Och om någonsin stunden är att använda den, så är den för handen nu. För mig har reslusten förgått. Jag önskar nu blott lugn. Men du och —»

»Och du tror, att jag skulle vilja taga dessa dina —»

»O Ernst! Hur skall du kunna låta bli det, när du får höra all den glädje, som tanken därpå skänkt mig? Dessa pengar, som år från år samlades för att en gång bereda dig ett stort nöje, de ha varit mig som en skatt av förborgad glädje, som mången gång styrkt och upplivat min själ. När någon gång det kommit ett litet moln emellan oss, när jag varit svag och retlig, eller när du varit litet för sträng emot mig, då har tanken på denna skatt ljuvligen hugsvalat min själ och försonat mig med livet. Gör mig nu fullt lycklig därigenom att du låter den glädja dig! Tag den, min Ernst, låt den skänka dig en sommars glädje; jag ber dig därom, även för våra barns skull. Tag Eva och om möjligt även Leonore med dig; ingenting skall mer uppliva Evas själ, än en sådan resa med dig och Leonore, i en stor och skön natur. Pengarna kunna lyftas om en månad — några månaders tjänstledighet kan man omöjligen neka den, som oupphörligt arbetat i statens tjänst över trettio år. Och när Louise med sin man lämnar oss, när våren och naturen äro som skönast, då skall du vandra ut, hämta dig vederkvickelse efter så många års mödor och läka såret i hjärtat på vårt sjuka barn.»