Hemmet/Kapitel 36

←  Ett återfall

Hemmet av Fredrika Bremer Planer och motplaner

En överraskning  →

Planer och motplaner.

Följande dag på morgonen kom Eva in i sin fars arbetsrum. Han lämnade genast sitt arbete, tog med stor ömhet emot henne, satte henne vid sin sida i soffan, och med en arm om hennes liv och hennes hand i sin såg han på henne med en god och forskande blick, i det han sade:

»Vill du mig något, mitt barn? Kan jag göra något för dig? Säg mig det, säg!»

Uppmuntrad av denna godhet skildrade Eva för fadern sin själs tillstånd. För att besegra detta, för att återvinna lugn och styrka, ville hon inträda i ett verksammare liv. En plats som lärarinna i en fruntimmerspension i staden var ledig, och Eva önskade nast antaga den, men blott för sommaren, under vilken tid hon, jämte Leonore, skulle bereda sig att till hösten öppna den uppfostringsanstalt, som de länge berett sig till, och som skulle bereda dem själva en nyttig och självständig existens. Eva bad om sin fars samtycke till detta förslag. »Leonore och jag», fortfor Eva, »ha mycket talat om detta i dag på morgonen; vi tro oss om att kunna utföra det, med de råd och den hjälp, som vi hoppas på. Ack, min far! Jag har blivit helt rädd för min egen svaghet. Jag måste skyndsamt taga yttre medel till hjälp för att bekämpa den. Jag vill bli verksam, jag vill arbeta och under arbetet glömma det förflutna, glömma mig själv och blott leva för att glädja dem, som hålla av mig och som jag gjort så mycken oro, så många bekymmer!»

Mycket rörd tryckte fadern dottern i sina armar, i det han sade: »Mitt barn! Mitt kära barn! Du har rätt och gör rätt. Du skall få det, som du önskar, och vad i min förmåga står skall ske, för att befordra er plan. Bra mycket uppfostringsanstalter, som komma att utgå från vårt hus! Men det skadar icke; det finnes inga nyttigare anstalter på jorden. En enda reservation gör jag vid ditt och Leonores beslut. Hösten och vintern mån I ägna till ert institut, men sommaren — den måsten I skänka åt er far, och fru B. må ta lärarinna var hon kan få, men icke i mitt hus. Jag har ej råd att nu släppa till någon sådan!»

»Ack, min far, var sysslolös stund är mig en börda!…»

»Vi skola bära den bördan tillsammans, mitt barn, Leonora, jag och du, på vår vandring väster ut. Om ett par veckor ämnar jag företaga en resa, som jag längtat till i många år; jag vill besöka min mors sköna fädernesland. Vill du, Eva, andas med mig dess friska bergsluft? Ensam skulle jag föga glädje ha av den resan; i ditt och Leonores sällskap skall den göra mig ung på nytt. Våra huvuden ha blivit nedböjda, mitt barn, men i Guds sköna natur vilja vi upplyfta dem på nytt och andas. Du följer mig, är det ej så? Gott! Kom nu med mig till din mor, ty allena hennes verk är det, att denna resa kan ske!» Och med sin arm om dotterns liv gick lagmannen in till sin hustru. Leonore var hos henne. En kvartett av Mozart är icke mera harmoniskt än den, som uppfördes där inne.

Hela dagen var Eva ovanligt livad, men på aftonen hade hon en brinnande feber. Det gick en ångestkänsla igenom hela familjen. Man tyckte att en ny grav var på vägen att öppna sig, och oro målade sig på allas ansikten. Med en iver, som icke var fri från yrsel, begärde Eva, att assessorn skulle eftersändas. Han kom genast.

»Förlåt! förlåt mig!» utropade Eva, i det hon räckte honom handen, »jag har varit så otacksam mot er! Men jag var så sjuk i hjärtat, det var alldeles förändrat. Men det skall bli bra nu åter; Leonore har givit det hälsa. Jag är mycket sjuk nu; mina händer bränna, mitt huvud värker! Giv mig mitt lilla skrin, att hålla emellan mina händer, att luta mitt huvud emot! Förr blir det ej bättre med mig! Ni, min vän, skall göra mig frisk igen, på det jag må kunna glädja de mina. Jag vill ej, att någon mer skall sörja över mig!»

Assessorn torkade stum tårarna ur sina ögon. Under det Eva lutade sin panna emot skrinet, talade hon ivrigt, men ej fullt sammanhängande, om sina planer för framtiden.

»Mycket bra! Mycket bra!» sade assessorn avbrytande, »och jag skall vara med om den saken; jag skall ge hela flicksvärmen lektioner i botaniken, och emellanåt skola vi driva den till skogs och gå ut på gröna marken, att den må litet lära sig se på vad denna värld har vackert. Men nu får Eva inte prata mer, utan vackert dricka ur det här glaset.»

Villigt tog Eva emot den stillande drycken och blev efter den lugnare. Hon var den mest lydiga och älskvärda patient och visade sin gamla vän ett förtroende, som genomträngde hans hjärta. Dag och natt hade han velat sitta vid hennes säng.

Evas sjukdom blev en häftig nervfrossa, som i nära tre veckor höll henne vid sängen och hennes anhöriga i oro över henne. För henne själv, för hennes själs hälsa voro dess skakningar välgörande, men mera välgörande ännu var den oändliga kärlek, med vilken hon såg sig omfattad av alla. En dag i begynnelsen av sin tillfriskning, när hon satt uppe och såg sig omgiven av alla de behagliga ting, vilka kärleken och hemmet samla kring en älskad lidande, lutade hon sig till Leonore och sade: »Ack, vem skulle ej vilja leva, när man ser sig så avhållen!»

Emellertid hade dagen för Louises bröllop kommit nära.