Hemmet/Kapitel 37

←  Planer och motplaner

Hemmet av Fredrika Bremer En överraskning

Aftonen före bröllopet  →

En överraskning.

Tre dagar före bröllopsdagen rullade en präktig resvagn med fyra hästar förspänd, genom gatorna i staden X. och drog med sitt väldiga dunder alla de nyfikna av husens invånare till fönstren.

»Såg s'ta syster», skrek grossörskan fru Suur till postmästarinnan Bask, »den granna resvagnen, som nyss for förbi? Såg du den söta gossen, som satt till vänster och såg så förnäm ut med sin snövita hals och öppna skjortkrage? Kors, vad han såg på mig och så söt han var! — Som en riktig prins såg han ut!»

»S'ta syster», svarade postmästarinnan, »såg väl icke den herrn, som satt åt min sida, till höger i vagnen! Det var en präktig herre, det kan jag absolut påstå! Han satt så hög och tillbakalutad i vagnen, och så insvept i sin präktiga päls, så man aldrig ett grand kunde se av hans ansikte. Bestämt är det stort folk.»

»Jag såg en skymt av gossen», sade den till händer och hy gråbruna Annette, i det hon såg upp från sin grova linnesöm, med en blick lik fångens, när han ur fängelset blickat in i en friare och skönare existens; »han såg så lugnt med de stora blå ögonen ut genom vagnens spegelglasfönster, han såg ren och allvarlig ut som en Guds ängel.»

»Ja, vi veta visst hur Guds änglar se ut!» sade postmästarinnan fnysande, med en sträng blick på Annette, »och det kan också vara absolut detsamma. Men jag ville väl veta vilka de där förnämiteterna äro. Det skulle icke syrprenera mig, om det är hans kunglig höghet, vår nådiga kronprins själv, som reser landet omkring inkondito med sin äldsta son!»

»S'ta syster säger en sak! Ja, så måste det vara! Ty som en riktig prins såg han ut, den söta gossen, där han satt och såg på mig genom fönstret, han riktigt smålog åt mig.»

»Nå, mitt herrskap, vi lär ha fått förnämt främmande till staden!» utropade pustande rådman Nyberg, i det han inträdde i rummet.

»Ha de stannat här?» hördes från båda fruarna.

»Hustru min såg vagnen stanna, och…»

»Nå, gudbevars, rådman, vad tänker ni på, som inte gör rumor i staden och lagar er till uppvaktning? För Jesu namns skull skaffa då ihop borgerskapet!»

»Huru? vad? vem?» frågade rådmannen i det han liksom yrvaken uppspärrade sina grå ögon, »skulle det vara…»

»Jo, troligen hans kunglig höghet själv i egen proper person, möjligen hans majestät!…»

»Herregud!» sade rådmannen och såg ut som om rådstugan ramlat.

»Men så skynda då i herrans namn, och spring då och se er om, och hör er om, och stå inte här och gapa som en dö byst!» ropade hes och utom sig postmästarinnan, i det hon guppade upp och ned med sin stora kropp i den knakande soffan. »S'ta syster kunde väl ock ta till fötter litet, och Annette kan göra så med i stället för att sitta och låpa och tåpa med sin söm, som aldrig blir något av. Spring prompt, Annette, och se vad som står på, men kom på eviga momangen igen och berätta för mig stackare, som vår Herre slagit med värk och vånda — seså då, marsch, pannkaka!»

Rådmannen sprang, s'ta syster Suur sprang, m:lle Annette sprang, vi springa också, min läsare, för att se stiga ur den präktiga resvagnen en högväxt, något till åren kommen herre, samt en elvaårig gosse med en späd kroppsbildning och ädelt utseende. Det var excellensen O*** och hans yngsta son.

De stego av vid huset, där Frankska familjen bodde, och gingo dit upp. Excellensen steg in i salen utan att låta anmäla sig och presenterade sig själv för Elise, som, ehuru överraskad, log med sitt vanliga otvungna behag emot det oväntade främmandet, beklagade sin mans frånvaro och tänkte inom sig, att Jacobis beskrivningar på excellensen O***s personlighet icke voro på minsta vis överdrivna. Hans excellens var nu vid det mest lysande lynne, fick en plötslig uppenbarelse om att han och Elise voro kusiner, kallade henne hela tiden »min kusin», sade henne vackra ord om hennes familj, om vilken han hört mycket talas, särdeles av en viss ung man, på vilken han satte högt värde. Excellensen sade vidare, att ehuru mycket det fägnade honom att nu äntligen fått göra »sin kusins» personliga bekantskap, erkände han, att hans besök denna gång i synnerhet gällde besagda man, och han frågade efter Jacobi.

Jacobi eftersändes och kom hastigt, icke utan synbar rörelse målad i sitt ansikte. Execellensen O*** gick emot honom, räckte honom livligt handen, sägande: »Jag är glad att få se er! Min förbannade podager är ännu icke alldeles borta, men jag kunde icke resa så nära staden, utan att taga en liten omväg genom den, för att önska er lycka till er förestående högtidsdag, och även nämna för er en sak — — — men ni måste presentera mig för er fästmö!»

Jacobi gjorde det med glänsande ögon. Excellensen tog Louises hand, i det han sade: »Jag lyckönskar er att få till man en av de bästa och hederligaste människor jag känner! Det är mig rätt kärt att personligen få säga detta till Jacobis fästmö!» Med vänligt genomträngande blick fäste han härvid sina ögon på henne och kysste hennes hand. Louise rodnade djupt och såg mera nöjd ut, än som väl rimmade sig med hennes föresats att »alls icke bry sig om hans excellens».

Även på de andra av husets döttrar, som voro tillstädes, fäste han sina starka ögon med en blick, som tycktes mera avse själen än kroppen. Med synbart välbehag vilade de på den vackert rodnande Gabrielle, i det han långsamt sade: »Jag har också haft en dotter, en enda — men hon togs ifrån mig!» Här tycktes en vemodig känsla fatta honom, men han skakade den hastigt av, steg upp, gick till Jacobi, som han tilltalade med hög och vänlig röst.

»Min bästa Jacobi, ni sade mig sist, då vi råkades, att ni ämnade i Stockholm inrätta en läroanstalt för gossar. Det fägnar mig, ty jag har bevittnat, att er förmåga som ungdomens lärare och ledare är av intet vanligt slag. Jag önskar få anmäla hos er en elev — min lilla gosse! Ni skulle visa mig en verklig tjänst, om ni efter två månader kunde emottaga honom, ty vid denna tid måste jag företaga en utrikes resa, som torde räcka länge, och jag vill då veta min gosse vara i goda händer. Jag önskar, att han minst två à tre år måtte förbliva i er vård. Ni kan lätt finna, att jag icke skulle lämna så till er det käraste jag äger på jorden, om jag icke hade för er det fullkomligaste förtroende. Därför också ger jag er ingen föreskrift angående honom, ingen utom denna: anse hans själ i riksgälds och hans kropp i banko, särdeles under den första tiden. Och om böner kunde köpa moderlig omvårdnad», fortfor excellensen i det han vände sig till Louise, »så ville jag vända mig med dessa till er! Se väl till min gosse! Han har ingen mor mera!»

Med en hastig rörelse tog Louise gossen till sig, omfamnade och kysste honom med innerlighet. Ett solskenslikt leende spred sig över faderns ansikte, och säkert hade inga ord av Louise så tillfredsställt honom som detta hjärtats stumma, men tydliga svar. Jacobi stod med tårar i ögonen, många ord kunde han icke säga, men excellensen förstod honom och skakade hjärtligt hans hand.

»Få vi säga att hästarna spännas ifrån? Vill icke ers excellens ha godheten att spisa middag med oss?» voro de bedjande frågor, som med stor hjärtlighet upprepades omkring honom.

Men »omöjligt!» Så gärna än excellensen önskade det. Han hade lovat äta middag på Strö… hos greve Y:s, tre mil på andra sidan staden.

Men frukost! — litet frukost, åtminstone? Den skulle på ögonblicket serveras! »Lilla grev Axel skulle visst gärna äta litet frukost!» försäkrade med en vänlig tillförsikt Louise, som redan tycktes ha tagit hand om sin mans tillkommande elev. Lilla grev Axel sade icke nej härtill, och excellensen, som med vart ögonblick fick någonting mera hjärtligt och glatt i sitt sätt att vara, sade att »litet frukost i ett sådant sällskap» skulle smaka honom förträffligt.

Med förtjusning och brinnande nit dukade Bergström bordet för den höga gästen. Emellertid språkade denne med synbart välbehag med Elise och Jacobi, och ställde ofta sitt tal till Louise, nästan omärkligt prövande. Och mor och fästman gladde sig i sina hjärtan åt, att hon med sitt lugna vett så förträffligt bestod provet.

Frukosten blev färdig, serverades av den lyckliga Bergström, spisades och prisades av hans excellens, som allt var kännare, och enkom begärde av Louise beskrivning på inläggningen av den förträffliga ansjovisen, och drack i madera hennes och hennes fästmans skål.

Vi beklaga dem på Strö… och deras middag; vad de måtte väntat och den måtte åldrats! Men vi kunna omöjligt hjälpa dem.

Bergström begynte från denna dag en ny tideräkning. Allt som skedde, var antingen »före» eller »efter esklensens visit».