Hennes hämnd/Kapitel 04
| ← I dödsfiendens hus |
|
En dag i skogen → |
IV.
Den trogna gårdvaren.
Efter kvällsvarden föll talet på Charlotte Corday.
Juliette manade gärna fram för sin inre syn bilden av den döda hjältinnan och tyckte om att tala om henne. Det var som om hon i henne sett ett slags ursäkt och rättfärdiggörelse av sina egna handlingar, vilka, hur det nu var, tycktes henne i behov av sådan.
Hon fann ett nöje i att höra Paul Déroulède tala; hon tyckte om att locka fram hans hänförelse och se hans stränga, allvarliga ansikte lysas upp av den inre glöden.
Hon hade öppet omtalat, att hon var dotter till hertigen av Marny. När hon nämnde sin fars namn och att hennes bror blivit dödad i en duell, såg hon Déroulèdes blick vila länge och forskande på henne. Tydligen undrade han, om hon någonting visste, men hon mötte utan förlägenhet hans ögon, och han kände sig tydligen tillfredsställd.
Madame Déroulède tycktes ej känna till någonting av de närmare omständigheterna vid denna duell. Déroulède sökte förmå Juliette att yttra sig mera oförbehållsamt, särskilt rörande brodern. Hon svarade utan omsvep på hans frågor, men i vad hon sade fanns ingenting, som tydde på det faktum, att hon kände sin broders baneman.
Hon ville, att han skulle veta, vem hon var. Om han i henne fruktade en fiende, hade han ännu tid att stänga sina dörrar för henne.
Men inom mindre än en minut hade han förnyat sina hjärtliga erbjudanden av gästfrihet.
— Till dess vi fått ordna med er resa till England, tillade han med en kort suck, som om han ogärna skildes från henne.
Juliette föreföll det, som om han kände sig absolut likgiltig för den oförrätt, han tillfogat henne och hennes far; när hon visste med sig, att hon var ett hämndens redskap, som utan misskund ämnade förgöra sin broders mördare, skulle hon ha föredragit att se honom överväldigad av blygsel och samvetskval, till och med fruktan, ehuru hon, hämndens redskap, endast var en ung flicka.
Hon förstod ej, att han i sitt hjärtas välmening endast tänkte på att göra avbön. Duellen med den unge vicomte de Marny hade blivit honom påtvingad; enviget hade gått ärligt och korrekt till väga, och han för sin del stred hela tiden med den fasta föresatsen att skona den unge mannen.
Han hade varit ödets lekboll, men han var glad åt att ödet ännu en gång förde honom i beröring med familjen Marny, denna gång så att han kunnat rädda systern.
Medan Déroulède och Juliette talade med varandra, dukade Anne Mie av kvällsvardsbordet och kom sedan och satte sig på en pall vid husfruns fötter. Hon deltog ej i samtalet, men tid efter annan kände Juliette flickans svårmodiga blick nästan förebrående riktas på henne.
När Juliette dragit sig tillbaka för natten med Pétronelle, tog Déroulède Anne Mies hand i sin.
— Du vill ju vara snäll och vanlig mot vår gäst, Anne Mie, säg? Hon förefaller ganska ensam, och hon har genomgått rätt mycket.
— Inte mer än vad jag gjort, viskade den unga flickan ofrivilligt.
— Är du inte lycklig, Anne Mie? jag trodde —
— Är en stackars vanskaplig varelse någonsin lycklig? utbrast hon med plötslig lidelse, och de brännheta tårarna störtade fram i hennes ögon.
— Jag hade aldrig kunnat tro, att du kände dig olycklig, genmälde han med ett sorgset tonfall, och varken i mina eller i min mors ögon är du på något sätt vanskaplig.
Hennes stämning slog genast om. Hon gjorde en hastig rörelse mot honom och grep hans hand mellan bägge sina.
— Förlåt mig! Jag — jag vet inte, hur det är fatt med mig i afton, sade hon med ett nervöst litet skratt. — Hur var det, du bad ju, att jag skulle vara vänlig mot mademoiselle Marny, eller hur?
Han nickade leende.
— Naturligtvis skall jag vara vänlig mot henne. Äro inte alla människor vänliga mot den, som är ung och vacker, som har stora, bedjande ögon och lent, lockigt hår? Ack, ack — vad vägen jämnas för somliga människor här i livet! … Vad vill du jag skall göra, Paul? Vara hennes lilla kammartärna och passopp? Lugna hennes nerver eller vad? Jag skall göra det alltsamman, ehuru jag i hennes ögon skall förbli både ömklig och vanskaplig, en varelse som man på sin höjd tycker synd om, den trogna, beskedliga gårdvaren —
Hon tystnade ett ögonblick, sade därefter »god natt» och vände sig för att gå, med ljuset i handen. Hon såg svårmodig och bräcklig ut, med sina missbildade skuldror, vilkas fula linje Déroulède nyss försäkrat henne, att han aldrig såg.
Ljuslågan fladdrade i draget och belyste den trogna gårdvarens magra ansikte och stora melankoliska ögon.
— Men vakta kan jag — och bitas också! sade hon halvhögt, då hon gled ut ur rummet. — Jag tror er inte mer än nätt och jämt, min vackra fröken, och det var någonting med den där komedien i eftermiddag, som jag ändå inte riktigt förstår …