Hennes hämnd/Kapitel 13

←  Damoklessvärdet

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen Den gula portföljen

Kort sällhet  →

XIII.
Den gula portföljen.

Juliette väntade några ögonblick, tills de sex männens fotsteg dött bort i den massiva ektrappan.

För första gången, sedan katastrofen inträtt, var hon ensam med sina tankar.

Nu voro goda råd dyra. Hon hade endast på sig några minuter för att lossa på maskorna i det nät, som hon snärjt omkring den man, hon älskade.

Merlin och hans karlar skulle snart vara tillbaka. Komme de hit för andra gången, gick det ej an, att hon blev sittande på soffan hela tiden, och så länge den gula portföljen befann sig i Déroulèdes rum, var faran överhängande.

Hon tänkte ett ögonblick på att stoppa portföljen in mellan sina klädesplagg och hårt knyta fast den, men vid närmare eftertanke insåg hon, att detta ej var rådligt; den skulle komma att märkas. Hon hade ej själv sett papperen; vilket som helst utav dem skulle kunna utgöra absolut bevisning på Déroulèdes förmenta brottslighet, helst som det kunde antagas, att handstilen mestadels var hans egen.

Tänk om Merlin i övermåttet av sin förargelse skulle befalla, att även hon underginge kroppsvisitation! Blotta tanken därpå kom henne att rysa, men hon skulle ha fogat sig däri, om hon därigenom kunnat rädda Déroulède. Men härpå kunde hon ej vara säker, förrän hon genombläddrat papperen, och därtill räckte ej den knappa tiden.

Det gällde alltså först och främst att skaffa de komprometterande papperen ut ur rummet och på något sätt undangömma dem, åtminstone tills vidare.

Hon steg upp från soffan och tittade ut genom dörren. Förstugan låg nu öde, men från husets vänstra flygel, i den övre våningen, kunde man tydligt höra soldaternas tunga tramp och då och då ett flatskratt från Merlin.

Juliette lyssnade ett ögonblick och försökte räkna ut, vad som försiggick. Jo visst — de hade nu alla gått till Déroulèdes sovrum, som låg längst till vänster, vid ändpunkten av den breda korridoren en trappa upp. Hon skulle kanske nätt och jämt få tid att utföra den plan, som just nu fallit henne in.

Hon gömde så gott hon kunde den tjocka läderportföljen i sina klädningsveck. Det var ett stort vågspel, detta… Om hon just nu genskötes i trappan av någon av husets objudna gäster, skulle ingenting kunna rädda henne, och förmodligen skulle hon även draga med sig Déroulède i fördärvet.

Å andra sidan stannade hon kvar där hon var, lämnade hon allting åt slumpen — då blev upptäckt oundviklig. Hon valde att taga risken.

Hon gled ljudlöst ut ur rummet och uppför ektrappan till den övre våningen. Merlin och hans folk voro nu sysselsatta med att rannsaka Déroulèdes sängkammare, och ingen aktade på, vad som försiggick därute i trappuppgången. När Juliette kommit upp i korridoren, tog hon av till höger, ilade ljudlöst längs den tjocka Aubussonmattan och försvann hastigt in i sitt eget rum.

I nästa ögonblick hörde hon Merlins skrovliga röst ge order åt karlarna att ställa upp sig ute i korridoren, men hon hade nu välbehållen hunnit in på sitt rum. Hon stängde ljudlöst dörren.

Pétronelle, som hela eftermiddagen sysslat med att packa in sin unga matmors tillhörigheter, hade somnat in i en skinnklädd karmstol. I total ovetenhet om det ovädersmoln, som urladdat sig över det fridfulla huset, satt den hederliga själen och snarkade i lugn och ro med armarna korslagda över det breda bröstet.

Juliette ägnade henne just nu ingen uppmärksamhet. Så skyndsamt och behändigt hon förmådde klippte hon upp den tjocka läderportföljen med en skarp sax, och snart låg dess innehåll utbrett framför henne på bordet.

En blick därpå var nog för att förvissa henne om, att fyndet av dessa papper, om de föllo i händerna på Merlin och hans hantlangare, skulle vara fullt tillräckligt för att sända Déroulède till giljotinen. De flesta av skrivelserna röjde medborgaren-deputeradens egen handstil. Hon hade naturligtvis ingen tid att närmare genomögna korrespondensen, men instinkten sade henne, att den var av ytterst komprometterande art.

Hon rafsade samman både brev och pass i en hög, och somliga av dem rev hon i bitar. Därefter bredde hon ut dem i asklådan, som stod framför den stora ugn av lera, vilken var inmurad i ena hörnet av rummet.

Olyckan ville nu, att detta var en het dag i augusti. Hennes värv skulle ha varit långt lättare, om hon velat förstöra en del papper mitt i vintern, då en väldig brasa flammat i ugnen.

Men hon hade fattat sitt beslut, och här var ingen tid att förlora. Déroulède måste frälsas, även om alla högtflygande planer till förmån för den olyckliga fången i la Conciergerie härigenom i bokstavlig mening ginge upp i rök.

På väggen mitt emot hennes säng, omedelbart ovanför en sammetsöverdragen bönpall, stod på en smal hylla en liten bild av den heliga jungfrun med barnet, vars fotställ utgjordes av en mussla med vigvatten — en av dessa religiösa symboler, vilka denna tidsålder föreskrev som ett nödvändigt tillbehör i varje ung flickas rum.

Framför madonnan brann ständigt en liten lampa. Om den fattade nu Juliette försiktigt med sina fingerspetsar — helt varsamt, att icke den lilla lågan skulle slockna. Först hällde hon ut oljan över pappersremsorna i asklådan; sedan förde hon veken tätt därintill och satte eld på det hela.

Oljan gav elden ökad näring, och den lilla brasan tog sig hastigt. Röklukten, eller kanske snarare Juliettes närvaro i rummet kom gamla Pétronelle att oroligt röra på sig och spritta upp.

— Det är ingenting, Pétronelle, sade Juliette lugnt, bara några gamla brev, som jag bränner upp. Men jag önskar vara ensam några ögonblick, du kanske är så snäll och går ned i köket, tills jag ropar på dig.

Van att göra sin unga matmor i lag reste Pétronelle på sig utan minsta invändning.

— Nu har jag slutat med inpackningen av era saker, mitt hjärtegull, och så värst mycket var det ju inte. Men varför har ni inte kunnat säga till mig att bränna upp de där papperen åt er? Nu har ni ju sotat ner små fina tassarna, och —

— Så där ja, Pétronelle! sade Juliette otåligt och sköt sakta den pratsamma gumman mot dörren. — Ge dig nu av till köket och hjälp fröken Anne Mie att skala äpplen! Kom inte tillbaka, förrän jag ropar på dig. Det var sant, Pétronelle, tillade hon, du kanske kommer att få se några soldater gå omkring här i huset…

— Soldater? Åh Gud bevara oss väl!

— Var inte rädd, Pétronelle! Men de kanske komma att göra dig några frågor.

— Frågor?

— Ja, om mig.

— Mitt socker, mitt hjärtebarn, utbrast gumman förfärad, ha verkligen de där otäckingarna haft panna att —

— Nej nej, lugna dig! Ännu så länge har ingenting hänt, men som du vet är det onda tider vi leva uti.

— Herre Gud! Ack, du heliga madonna! Hå hå, ja ja!

— Ingenting skall hända, bara du förhåller dig lugn och gör precis så som jag säger. Gå ut i köket och vänta där, tills jag ropar på dig. Om soldaterna komma dit och göra dig frågor, så ge dem bara svar på tal, och försöka de skrämma dig, så kom ihåg, att vårt liv står i Guds hand.

Hela tiden, medan Juliette talade, hade hon blicken fäst på pappershögen, som småningom krympte samman och förvandlades till aska. Hon försökte fläkta på lågorna och få dem att flamma upp högre, men en del av korrespondensen var skriven på grovt och segt papper, och det dröjde länge, innan det tog eld och förtärdes.

Pétronelle var nästan gråtfärdig, men hon lydde och beredde sig att lämna rummet. Hennes matmors bleka och högtidliga ansikte skrämde henne. Ögonen glänste stora och klara, och blicken tycktes skåda syner, fördolda för vanliga dödliga; det gyllene håret liknade en helgongloria över den rena vita pannan.

Pétronelle gjorde korstecknet som inför en överjordisk uppenbarelse.

När den gamla trotjänarinnan öppnade dörren, uppstod ett plötsligt drag, och den sista fladdrande lågan slocknade på högen av aska. Då Juliette såg, att hon var ensam, rörde hon hastigt om bland de halvförkolnade resterna och förvissade sig om, att det skrivna var oläsligt. Allt, som kunnat göra Déroulède skada, var förvandlat till aska.

Den lilla veken i lampan under madonnabilden hade förtärt sig själv av brist på olja; Juliette var ur stånd att skaffa eld på nytt och förstöra vad som ännu återstod. Den gula läderportföljen låg kvar som förut med sina av saxen uppfläkta sidor; den var omöjlig att fullständigt förinta.

Men den skvallrade om vad som försiggått och fick icke finnas kvar. Efter någon tvekan stoppade Juliette in den mellan sina klänningar i sin egen kappsäck.

Därefter gick även hon ut ur rummet.