←  Den gula portföljen
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Kort sällhet
Röjd  →


[ 100 ]

XIV.
Kort sällhet.

Undersökningen av medborgaren-deputeradens sovrum hade lämnat lika klent resultat som de så nitiskt bedrivna efterforskningarna i hans studiekammare. Merlin begynte i sitt stilla sinne undra, huruvida man verkligen haft den fräckheten att med vett och vilja draga honom vid näsan.

Hans sätt gentemot Déroulède hade undergått en förändring. Han hade blivit undfallande och hal, och han inlade ett blitt och nedlåtande överseende i sitt sätt. Han och allmänna åklagaren skulle komma att få sota ganska strängt för detta dagsarbete, för den händelse den populäre Déroulède, som alltid kunde lita på att finna stöd hos folket, skulle finna för gott att hämnas.

Han hade emellertid redan funderat ut ett sätt att blidka allmänna åklagaren — han skulle lämna honom mutor. Detta oaktat han ännu ingalunda uppgivit allt hopp om att slutligen anträffa bevisen på Déroulèdes högförräderi, ty av den senares hållning tyckte han sig förstå, att sådana verkligen funnos.

Mutorna skulle bestå i Juliette, angivarinnan, i stället för Déroulède, som var den angivne.

Men han fortsatte alltjämt letandet efter bevisen.

Med något förändrad taktik hade han låtit Déroulède gå in till modern i vardagsrummet, och själv hade han begivit sig ut i köket på spaning efter Anne Mie, som han förut råkat se en skymt av i förstugan. I köket hittade han också gamla Pétronelle, som han visserligen kunde roa sig med att skrämma alldeles förskräckligt, men ur vilken han var ur stånd att prässa fram något slags nyttiga upplysningar. Pétronelle var för enfaldig för att göra vare sig skada eller gagn, och Anne Mie var för mycket på sin vakt.

Som Merlin visste, att sluga människor kunna välja de otroligaste ställen för att gömma undan dyrbara eller [ 101 ]komprometterande ägodelar, undersökte han nu hela köket, från översta hyllan till matskåp och källare.

Inne i vardagsrummet gjorde Déroulède sitt bästa för att lugna sin mor, som i sin ordning tvang sig att vara tapper och ej visa genom sina tårar, hur hon fruktade för sonens säkerhet.

Så fort Déroulède blivit kvitt soldaternas besvärliga sällskap, hade han skyndat tillbaka till sitt arbetsrum, endast för att finna, att Juliette var borta och att brevportföljen även försvunnit. Ej vetande, vad han skulle tro, och darrande för den älskades öde övervägde han just inom sig, huruvida han skulle gå och söka henne i gästrummet, som hon disponerade, då hon kom honom till mötes ute i korridoren.

Aldrig hade hon tyckts Déroulède så vacker och på samma gång så oåtkomlig. Någonting i hans inre sade honom, att hon i denna stund var honom lika fjärran som om hon vandrat på en annan stjärna i världsrymden.

När hon såg honom närma sig, lade hon ett finger på läpparna och viskade:

— Sch — papperen äro förstörda — uppbrända!

— Och jag har dig att tacka för min räddning!

Hela hans själ låg i dessa ord, och hans hjärta var fyllt ej blott av tacksamhet och glädje, utan även av stolthet, över att hon tänkt på honom och gjort sig möda för hans skull.

Men när han talade, blev hon blekare än hon varit förut. Hennes ögon, stora, vidgade och mörka, voro fästa på honom med en sådan sällsam intensitet i blicken, att den gjorde honom helt bestört. Han trodde, att hon höll på att svimma, att den senaste halvtimmens sinnesrörelser varit för mycket för hennes överretade nerver. Han fattade hennes hand och förde henne sakta in i vardagsrummet.

Hon sjönk som dödstrött ned i en stol, och han, glömmande sin fara, glömmande allt annat i världen, föll på knä vid hennes fötter och grep hennes händer i sina.

Hon hade rätat upp sig ur sin hopsjunkna ställning och höll alltjämt de stora ögonen fästade på honom. Han kunde ej se sig mätt på henne, det föreföll honom, som om han aldrig riktigt sett henne förut. Och dock hade hennes bild stått för honom, natt [ 102 ]och dag, alltsedan den förfärliga eftermiddagen, då han hållit henne halvt avsvimmad i sina armar och hjälpt henne in under sitt skyddande tak.

Från den stunden hade han dyrkat henne — hon hade indragit honom i trollkretsen av sitt förfinade väsen, sin skönhet, den doft av ungdom och oskuld, som sällan förfelar sin verkan på den kategori av män, dit den tillbakadragne och granntyckte Déroulède hörde.

Han hade ägnat henne en stilla dyrkan, och han skulle knappt ha velat benämna sina känslor med något annat namn. Kärleken vill också förstå. Men han skulle ha ansett det nästan för ett helgerån att söka intränga i hennes själs mysterier, söka uppfatta denna egendomliga andra natur, som stundom helt och hållet förvandlade hennes väsen, gjorde henne sorgbunden och tyst och kastade liksom en skymmande slöja över hennes unga skönhet.

Och fastän hans kärlek till henne vuxit i styrka och innerlighet, hade den förblivit av samma översinnliga art — den stoftföddes kärlek till ett helgon, den helige Franciskus’ hänförda tillbedjan av himladrottningen.

Sir Percy Blakeney hade kallat Déroulède en idealist. Det var han, i ordets egentliga mening, och i Juliettes person såg han förkroppsligat allt vad hans idealism ägde renast och bäst.

I dag hade han för allra första gången hållit hennes hand en smula längre än den konvenans, för vilken han vanligen böjde sig, strängt taget tillät. Den första kyssen på hennes fingerspetsar hade kommit blodet att ila hastigare i hans ådror. Hon satt nu stilla som förut i stolen och lät sina små kalla händer slutas i hans varma grepp.

Inom honom tändes en lidelsefull längtan att få slå sina armar omkring henne, draga henne in i sin famn och känna hennes hjärta klappa tätt intill hans. Nu vållade det honom nästan plåga att se på hennes skönhet — det lilla ovala ansiktet med dess barnsligt mjuka linjer, de stora ögonen, vilka stundom skimrade blå, men nu tycktes honom dunkla och djupa som havets färg, när ett ovädersmoln står hotande däröver.

[ 103 ]— Juliette! viskade han slutligen och närmade plötsligt sitt bönfallande ansikte intill hennes.

Då var det, som om en rysning genomilat hela hennes varelse, och hon bleknade ända ut på läpparna. Och han, som icke visste, vad som försiggick i hennes inre, trodde i sin ridderliga försynthet, att hon skrämdes av hans eldighet och ryggade tillbaka inför en lidelse, den hon var för ren att besvara.

Ingenting utom det enda ordet hade uttalats — blott hennes namn, en vädjan av en stark man, till sist besegrad av sin gränslösa kärlek. Och hon, stackars flicka, som ännu förtärdes av ångest och samvetskval, som älskade honom och dock så grymt förorättat honom, ryste vid tanken på, vad hon kunde ha ställt till, om ej en välvillig slump ingripit.

Halvt skamsen över sin brist på självbehärskning böjde han åter ned sitt mörka huvud över hennes händer, tvang sig till att vara lugn och kysste åter vördnadsfullt hennes fingerspetsar.

När han åter såg upp, hade det hårda och tillbakavisande draget i hennes ansikte veknat, och två tårar rullade långsamt över hennes bleka kinder.

— Vill du förlåta mig, du rena, du upphöjda, sade han milt. — Jag är bara en människa, och du är så vacker. Nej — drag inte undan dina små händer! Jag är alldeles lugn nu och vet, hur man bör umgås med änglar.

De manande rösterna i Juliettes inre bjödo henne att tillsluta sina öron för kärleksord, uttalade av den man, som hon förrått. Men vem har hjärta att klandra henne för att hon lyssnade till de ljuvaste ljud, som någonsin kunnat nå en kvinnas öron — kärleksförklaringen från den man, hon skänkt sitt hjärta.

Hon satt och lyssnade, medan allting omkring dem var stilla. Vid bortre ändan av rummet hördes madame Déroulède sakta frammumla sina böner.

Men de voro ensamma i denna härliga värld, där kärleken råder och dit den endast inbjuder sina utvalda. Och även Juliette glömde nu den hårda och dystra verkligheten, glömde sitt brott och fruktan för dess ohyggliga följder och började tycka, att det var ljuvt att leva och att älska och ljuvt att ha för sina fötter den [ 104 ]ende man i världen, vid vars starka och kärleksfulla hand hon skulle vilja vandra fram sin levnads stig.

Vem kan säga, vilka hemligheter han förtrodde henne? Nog av — hon lyssnade och hon smålog; och när han såg henne småle, strömmade hans hjärta över av tacksamhet och lycka.