Hennes hämnd/Kapitel 16

←  Röjd

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen I fängelset

Sådd och skörd  →

XVI.
I fängelset.

Déroulède gjorde intet försök att gå till henne.

Först efter en stund, då Merlins och hans karlars tunga tramp ånyo hördes ut i förstugan, reste hon sig stilla.

Hon hade gjort sin ödmjuka och ångerfulla avbön där inför dem alla. Sedan kastade hon en sista avskedsblick på dem, som hon så djupt förorättat, och i sitt hjärta bjöd hon ett evigt farväl åt den kärlek, som hon nyss sett spira, men varöver frostvinden redan härjande gått fram.

Nu var hon redo att lida sina gärningars lön.

Merlin hade redan åter kommit instövlande i rummet. Det långa och besvärliga sökandet genom hela huset hade icke förbättrat vare sig hans lynne eller hans yttre människa. Han var svettigare och smutsigare än någonsin, och den trånga pannan hade nästan försvunnit under de stripiga testarna av det okammade håret, som han i vresig otålighet ständigt lurvat till och fört fingrarna igenom, tills det stod i alla väderstreck.

Juliette behövde ej mer än kasta en blick på hans ansikte för att ernå visshet om, vad hon ville veta. Han hade varit inne även i hennes rum och hittat lämningarna efter de uppbrända pappersbitarna, som hon med flit lämnat kvar i asklådan.

Nu var frågan den: hur skulle han bete sig gent emot henne? Att hon ej skulle kunna undslippa fängelse och dom stod med ens klart för henne. Så mycket läste hon i den föraktfullt ironiska blick, som Merlin sköt på henne.

Déroulède å sin sida erfor en viss lättnad, när fridstörarna åter kommo inklampande. Situationen hade blivit outhärdlig. När han såg sitt fallna helgon ligga där i ånger och ruelse framför honom, kände han sitt inre sargas och sönderslitas.

Men ändå gick han icke fram till henne och lyfte icke upp henne med tröstande ord …

Den överhängande fara, som hotade honom, bekymrade honom föga. Han förmodade, att Merlin väl skulle hitta den gula portföljen. Var den fanns, kunde han ej säga; kanske Juliette själv hade lämnat den åt soldaterna. Troligen hade hon endast gömt den några minuter, och det måhända av ren självbevarelsedrift. Ty om upptäckten av de eftersökta papperen skett allt för hastigt, hade ju Merlin kunnat förråda henne.

Han, liksom Anne Mie, drog sig nu till minnes de förstuckna vinkar och antydningar, som Merlin och hans folk låtit undfalla sig, medan undersökningen pågick inne i arbetsrummet. Den gången hade han betraktat dem som fräcka försök att förolämpa, och han hade måst uppkalla hela sin förmåga av självbehärskning för att ej på fläcken tillrättavisa de skurkar, som vågade tala lättfärdigt med hans helgon.

Men nu hade förlåten fallit, och han förstod. Skammen brände honom.

Det var en sann välgärning att återse de trumpna och smutsiga figurerna inne i rummet. Helst hade han velat lägga en hel värld mellan sig själv och flickan därborta vid bordet.

Merlin hade nu funnit för gott att ändra ton, och det till och med skönjdes en viss inställsamhet i det fula och frånstötande ansiktet, då folkrepresentanten åter närmade sig medborgaren-deputeraden Déroulède.

— Medborgare-deputerad, började Merlin i beskyddande ton, jag har att meddela er den välkomna nyheten, att vi i ert hus icke anträffat någonting som i det minsta avseende kan kasta misstanke på ert lojala sinnelag gent emot republiken. Mina order voro emellertid att föra er inför allmänna välfärdsutskottet, antingen jag hittat några bevis på er brottslighet eller ej. Jag har inga bevis hittat …

Han iakttog skarpt Déroulède i den förhoppningen att till och med så här i elfte timmen ertappa honom med en blick eller ett tecken, som dock sent omsider skulle lämna honom den bevisning, han så livligt önskade. Det minsta uttryck av lättnad i Déroulède uppsyn, en suck av tillfredsställelse, skulle i detta ögonblick ha varit tillräckligt för att övertyga honom och allmänna välfärdsutskottet, att medborgaren-deputeraden trots allt ändå var skyldig.

Men Déroulède ändrade ej en min. Han var tillräckligt herre över sig själv för att ej röja vare sig överraskning eller belåtenhet.

Han kände dock bådadera. Tillfredsställelsen ej för sin egen skull, utan för sin mors och Anne Mies skull, vilka han ämnade genast sända ur landet, undan all fara. Och därjämte även för sin gäst, Juliette Marnys skull, vilken, vad hon än förbrutit mot honom, dock alltjämt hade vissa anspråk på hans beskydd.

Hans känsla av överraskning var ej så stark och dessutom snabbt övergående. Merlin hade ej hittat den gula portföljen. Juliette hade måhända — något väl sent — ansatts av samvetskval och på något sätt lyckats göra sig den kvitt. Saken hade för övrigt upphört att intressera honom. Antingen han hade henne att tacka för förräderiet eller sin slutliga räddning — det var lika harmfullt vilketdera som helst.

Han kysste ömt sin mor, då han tog avsked av henne, och han tryckte Anne Mies skygga lilla hand varmt emellan sina egna. Han gjorde vad han kunde för att lugna dem, men för deras egen skull vågade han i Merlins närvaro ingenting yttra om sina planer för deras avresa från Paris.

Därefter var han färdig att följa med soldaterna.

När han passerade tätt förbi Juliette, gjorde han en bugning och viskade nästan ohörbart:

— Farväl!

Hon hörde viskningen, men svarade ej med ord. Men uttrycket i hennes ögon var vältaligt nog.

Hans och eskortens fotsteg genljödo nere i trappan; därefter hörde man ytterdörren öppnas och tungt slå igen. Genom det öppna fönstret trängde ljudet av hesa hurrarop, då den populäre medborgaren-deputeraden visade sig ute på gatan.

Merlin stannade kvar under det lilla tegelbelagda taket omedelbart utanför ingången och behöll två av karlarna hos sig. De båda övriga befallde han eskortera Déroulède så långt som till allmänna välfärdsutskottets sessionsrum. Terroristen hyste en obestämd fruktan för att medborgaren-deputeraden skulle börja tala till folkmassorna.

En ganska bullersam skara kvinnor hade tydligen redan väntat på, att han skulle uppenbara sig. Det ryktet hade snabbt spritts kring gatorna, att Merlin i egen hög person å sitt nitiska ämbetes vägnar avlagt besök hemma hos Paul Déroulède, åtföljd av fyra soldater. En dylik skändlighet, tillfogad den man, som åtnjöt sina meningsfränders obegränsade förtroende, hade i högsta grad uppretat pöbeln. Kvinnorna tjöto och visslade åt soldaterna, så fort de visade sig, och Merlin vågade ej absolut förbjuda Déroulède att tala.

— A la lanterne, vieux crétin! skrek en av kvinnorna och stack sin knutna näve in under näsan på Merlin.

— Säg bara ett ord, medborgare-deputerad, inföll en annan, och vi skola märka den fulingen, så att han för alltid känns igen. Nous lui casserons la gueule!

Den minsta oförsiktighet av Déroulède skulle nu ha ställt till ett stort tumult, och på den tiden ansågs självförsvar mot gatans pöbel liktydigt med fientlighet mot folket.

Merlin var heller icke fullt färdig med sitt värv. Han hade ingalunda för avsikt att själv eskortera Déroulède; han hade ännu viktigare saker att uträtta inne i det hus, vars port han nyss slagit igen, och han hade endast önskat få dess ägare något så när ur vägen, innan han ånyo steg uppför trappan.

Han hade för övrigt väntat en smula upplopp ute på gatorna. Parisbefolkningens lynne var vid denna tidpunkt ytterst lättretligt. Pöbelns hat mot en viss klass och mot vissa individer kunde endast jämföras med dess blinda hänförelse i samband med andra.

Den hade dyrkat Marat för hans snuskighet och för hans laster; den dyrkade Danton för hans kraft och Robespierre för hans lugn; den dyrkade Déroulède för hans klangfulla stämma, hans saktmod och hans deltagande, för hans omvårdnad av folkets barn och för hans ljungande vältalighet.

Det var denna vältalighet, som Merlin nu fruktade, men han hade föga kännedom om den människotyp han hade att göra med. Begreppet ansvarskänsla var för honom obekant.

Déroulède inflytande på den stora hopen, den sedeslösaste och mest svårhanterliga pöbel världshistorien någonsin kännt — det hade han ej ernått därigenom att han underblåst dess lidelser. Den populariteten är lysande, men den är städse av kort varaktighet. En folkmassas lidelser vända sig ofelbart förr eller senare mot den, som bidragit till att väcka dem.

Marat levde ej så länge, att han hann se sin stjärna sjunka; Danton släpades till giljotinen av dem, vilka han lärt att betrakta detta dödsredskap som ett ojävigt politiskt argument. Robespierre omkom själv i den vilda orgie av blodsutgjutelse, som han manat fram. Men Déroulède förblev pariserpöbelns härskare, så länge det behagade honom att utöva sitt herravälde. När gatans trasiga proletärer lyssnade till honom, kände de sig ej så hopplöst sjunkna.

Han uppehöll i deras stackars vilseledda sinnen den sista svaga och tynande känslan av mänsklighet, som deras blodtörstiga tyranner under masken av Broderskap och Jämnlikhet gjorde sitt bästa att förkväva.

Till och med nu, då han skulle med lätthet ha kunnat hetsa upp hopen utanför hans eget hus till en våldsam opinionsyttring till hans förmån, föredrog han att ingenting säga; dem, som nyfiket undrande ilade fram, lugnade han med en åtbörd.

Han visste väl, att de, som han nu eggade upp emot Merlin, skulle, när de fått blod på tand, troligen vända sig mot honom själv inom nästa halvtimma.

Merlin, som hela tiden haft för avsikt att återvända till Déroulèdes bostad, tog nu tillfället i akt. Han lät medborgaren-deputeraden jämte de båda gardisterna vandra vidare så länge, och själv retirerade han skyndsamt in i huset, följd av kvinnornas hånande tillrop.

— A la lanterne, vieux crétin! skreko de, när porten ånyo föll igen mitt för näsan på dem.

Några av dem började bulta på dörren med knytnävarna. Men plötsligt varsnade de, att deras utvalda gunstling, medborgaren-deputeraden Déroulède vandrade framåt mellan soldater, alldeles som om han vore fånge. Genast spreds det ryktet att han var arresterad och att det nu bar i väg till domsalen med honom.

Men det fick inte ske … Pariserpöbeln hade fått lära sig, att den var herre och husbonde i staden, och den läxan hade den noga lagt på minnet. För ögonblicket hade den behagat taga Paul Déroulède under sitt speciella hägn, och som en hedersvakt åt honom — kvinnorna i trasiga kjolar, karlarna med bara ben och skjortorna nedhängande på höfterna, barnen tjutande och skrikande — följde de nu med honom för att övervaka, att ingenting ont vederfors honom.