←  Hönan, som skulle till Dovrefjäll, för att icke hela verlden skulle förgås
Sagobok för barn
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe

Herre-Per


[ 104 ]

Herre-Per.

Det var en gång ett fattigt folk; de hade ingenting utom tre söner. Hvad de två äldste hette, det vet jag icke, men den yngste hette Per. Då föräldrarne voro döda, skulle barnen ärfva dem, men det var icke annat att få än en gryta, en brödspade och en katt. Den äldste, som skulle ha det bästa, han tog grytan: »när jag lånar bort grytan, så får jag alltid skrapa den,» sade han; — den andre tog brödspaden: »för när [ 105 ]jag lånar bort brödspaden, får jag alltid en smakbulle,» sade han; — men den yngste hade ingenting att välja på; ville han ha något, så måste det bli katten. »Om jag lånar bort katten, så får jag ingenting för den,» sade han; »får katten litet mjölk, så vill han ha den sjelf. Men jag vill ta den med mig ändå; det är synd, att han skall gå här och fara illa.»

Så drogo bröderna ut i verlden, för att försöka sin lycka, och hvar och en tog sin väg; men då den yngste hade gått en stund, sade katten: »Du skall nog få lön för det att du inte ville jag skulle bli qvar. Nu skall jag gå bort i skogen och få fatt på några rara djur, sedan skall du gå opp på kungsgården, som du ser der borta, till kungen, och säga, att du kommer med en liten sändning till honom. När han då frågar, hvem den är ifrån, skall du säga att den är från Herre-Per.» — Ja, Per hade icke väntat länge, förr än katten kom med en ren från skogen; han hade sprungit upp i hufvudet på renen, och då han hade satt sig mellan hornen, sade han: »Går du nu inte rakt upp till kungsgården, så klöser jag ut ögonen på dig.» Renen tordes då icke annat. Då nu Per kom till kungsgården, gick han in i köket med renen, och sade: »Jag kommer med en liten sändning till kungen, om han inte vill försmå den.» Kungen kom ut i köket, och då han såg den stora, vackra renen, blef han mycket glad. »Men, käre min vän! Hvem är det som skickar mig en så präktig sändning?» sade kungen. »Jo, den kommer från Herre-Per!» sade gossen. »Herre-Per!» sade [ 106 ]kungen; »hvar är det han bor?» Han tyckte det var skam, att han icke skulle känna en så rik karl. Men det ville gossen alls icke säga honom; han tordes det icke för husbonden sin, sade han. Då gaf kungen Per många drickspenningar och bad honom helsa så mycket hem och framföra många tacksägelser för sändningen.

Den andra dagen gick katten återigen i skogen och sprang upp i hufvudet på en hjort, satte sig mellan ögonen på honom och tvingade honom att gå till kungsgården. Der gick Per in i köket med honom och sade, att han kom med en liten sändning till kungen, om han icke ville försmå den. Kungen blef ännu gladare för hjorten, än han hade blifvit för renen, och sporde återigen hvem det var, som kunde skicka honom en så präktig sändning. »Den är från Herre-Per,» sade gossen; men då kungen ville veta hvar Herre-Per bodde, fick han samma svar som dagen förut, och den gången gaf han ännu mera drickspenningar,

Tredje dagen kom katten med en elg. Då nu Per kom in i köket i kungsgården, sade han, att han hade en liten sändning till kungen, om han inte ville försmå den. Kungen kom strax ut i köket, och då han fick se den stora, vackra elgen, blef han så glad, att han icke visste hvilket ben han skulle stå på, och den dagen gaf han Per ännu många, många flera drickspenningar; det var visst hundra daler. Han ville nu ändtligen veta, hvar Herre-Per bodde, och sporde om både ett och annat; men gossen sade, att han alls icke

tordes säga honom det för husbonden sin, för han hade [ 107 ]
»Från Herre-Per?» sade kungen.
Teckning af E. Werenskiold.

[ 109 ]så strängeligen förbjudit honom det. »Så bed då Herre-Per att han besöker mig!» sade kungen. Ja, det skulle gossen göra, sade han. Men då han kom ut ifrån kungsgården igen och träffade katten, sade Per: »Jo, du har stält bra till för mig, du; nu vill kungen, att jag skall besöka honom, och jag har ju inte annat än de här paltorna jag går och står i.» – »Åh, var inte rädd för det,» sade katten; »om tre dagar skall du få hästar och vagn och så fina kläder, att guldet skall drypa af dig; sedan kan du nog besöka kungen. Men för allt hvad du ser hos kungen, skall du säga, att du har det mycket finare och präktigare hemma; det får du inte glömma.» Nej, det skulle Per nog komma ihåg, mente han. Då nu de tre dagarna voro förbi, kom katten med vagn och hästar och kläder och allt hvad Per behöfde; alltsamman var så fint, att ingen hade sett maken förr; sedan reste han och katten sprang med. Kungen tog både godt och väl emot honom; med hvad kungen än bjöd honom och hvad han visade honom, så sade Per, att det kunde nog vara bra, men han hade ändå mycket präktigare och finare hemma. Kungen trodde ej detta mer än jämt, men Per höll i sig, och till sist blef kungen så ond, att han inte kunde styra sig längre. »Nu vill jag fara med dig hem,» sade kungen, »och se om det är sant, att du har så mycket bättre och finare. Men ljuger du, så Gud nåde dig, jag säger inte mera, jag!» – »Jo, du har stält till det bra åt mig!» sade Per till katten; »nu vill kungen fara med mig hem; men mitt hem, det är nog inte lätt att finna, det.» [ 110 ]– »Åh, bry dig inte om det,» sade katten; »res du bara efter, der jag springer före.» Så reste de; först Per, som körde efter der katten sprang före, och så kungen med alla sina.

Då de nu hade kört ett godt stycke, kommo de till en stor skock vackra får; de hade ull så lång, att den nästan nådde till jorden. »Vill du säga att den der fårskocken är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få den här silfverskeden,» sade katten till vallaren; silfverskeden hade han tagit med sig från kungsgården. Ja, det ville han gerna göra. Då nu kungen kom, sade han till vallgossen: »Aldrig har jag då sett en så stor och vacker fårskock! Hvem eger den, min lille gosse?» »Det är Herre-Pers,» sade gossen.

Om en liten stund kommo de till en stor hjord vackra, bläsiga kor; de voro så feta att det blänkte af dem. »Vill du säga, att den der boskapen är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få den här silfverslefven,» sade katten till vallflickan. Silfverslefven hade han också tagit med sig från kungsgården. »Ja, gerna,» sade vallflickan. Då nu kungen kom, blef han rent förundrad öfver den stora, vackra boskapen; så vacker boskap tyckte han att han aldrig hade sett förr, och så sporde han flickan, som gick och vallade, hvem som egde den bläsiga boskapen der? »Åh, det är Herre-Pers!» sade flickan.

Så reste de litet igen, och så kommo de till en stor, stor flock med hästar; det var de vackraste hästar [ 111 ]man kunde se, stora och feta, och sex af hvar färg, både röda och blacka och grå. »Vill du säga, att den der hästdriften är Herre-Pers, när kungen frågar dig, så skall du få det här silfverstopet,» sade katten till vallaren. Stopet hade han också tagit med från kungsgården. Ja, det ville han nog, sade gossen. Då nu kungen kom, blef han alldeles förundrad öfver den stora och vackra hästdriften: för sådana hästar hade han

aldrig sett maken till, sade han. Han sporde då vallaregossen, hvem de röda och blacka och grå hästarna tillhörde? »Det är Herre-Pers,» sade gossen.

Då de nu hade rest ett godt stycke till, kommo de till ett slott; först var der en port af messing, så en af silfver och så en af guld; sjelfva slottet var af silfver och så blankt att det skar i ögonen, för solen sken på det med det samma de kommo. Der gingo [ 112 ]de in, och der sade katten, att Per skulle säga att han bodde. Inuti var slottet ännu präktigare än utanpå; allting var af rent guld, både stolar och bord och bänkar. Då kungen nu hade gått omkring och besett allt, både högt upp och lågt ner, skämdes han mycket. »Ja, Herre-Per har det finare än jag, det är inte värdt att neka det,» sade han: och så ville han resa igen. Men Per bad honom dröja och spisa qväll med sig, och det gjorde kungen, men sur och gramse var han hela tiden. Medan de sutto till bords, kom trollet, som egde slottet, och bultade på porten. »Hvem är det, som äter min mat och dricker mitt mjöd som svin härinne?» ropade trollet. Så snart katten hörde honom, sprang han ut till porten. »Vänta litet, så skall jag tala om för dig, huru bonden bär sig åt med vinterrågen,» sade katten. »Först plöjer bonden sin åker.» sade han; »så göder han, och så plöjer han igen.» Med det samma gick solen upp, »Se dig om, så skall du få se den vackra, dejliga jungfrun bakom dig!.» sade katten till trollet.

När trollet vände sig om, fick det se solen, och då sprack det.

»Nu är allt detta ditt,» sade katten till Herre-Per, »nu skall du hugga hufvudet af mig; det är det enda jag begär af dig för det, som jag gjort emot dig.» — »Nej,» sade Herre-Per, »det vill jag alls inte göra.» — "Jo.» sade katten, »gör du inte det, så klöser jag ut ögonen på dig.» Ja, då måste Herre-Per göra det, hur ogerna han än ville; han högg hufvudet af katten. Men med det samma blef denne förvandlad till den [ 113 ]vackraste prinsessa, som någon ville se för sina ögon, så att Herre-Per blef alldeles förälskad i henne. »Ja, denna herrlighet har varit min förr,» sade prinsessan, »men trollet der har förhexat mig, så att jag måste vara katt hos dina föräldrar. Nu får du göra huru du vill, om du vill ta mig till din drottning eller icke; för nu är du kung öfver hela riket,» sade prinsessan. Åh jo, det kunde väl hända, att Herre-Per ville ha henne till drottning. Så blef der bröllop och gästabud i åtta dagar, och sedan var jag inte längre med Herre-Per och drottningen hans.


*