Historietter/Att döda
| ← MARDRÖM |
|
EN HERRELÖS HUND → |
DET är skrifvet: du skall icke dräpa.
Vi veta visserligen alla, att det ofta är nödvändigt att döda. Men måhända ligger det likväl något i det gamla ordet. Trots det lager af damm, som tillvarons ständiga krigstillstånd under årens lopp hunnit breda öfver mitt samvete, händer det stundom ännu att jag känner en rysning, då jag tänker på några af de mord jag begått. Jag erinrar mig icke alla. Några af dem voro också nödvändiga, och öfver dem känner jag ingen ånger.
Men bland dem som jag dödat af elakhet eller nyck, erinrar jag mig framför andra en liten fågel, en spindel och en räf.
De flesta barn äro elaka. Då jag
var barn umgicks jag en tid med en
gosse, som var ännu elakare än jag.
Han lärde mig att skjuta med
slangbåge. Då sommarlofvet kom, gingo vi
hvarje dag i skogen med våra bågar;
och vi kunde icke se en liten fågel, som
satt och kvittrade på en gren, utan att
strax lägga en sten i bågen och skjuta.
Men vi träffade nästan aldrig. Fåglarna
liksom alla andra djur ha lärt sig att
vara på sin vakt mot människan, och vi
hunno knappast sikta förrän fågeln försvann som en prick i det blå. Denna
ständiga otur gjorde oss så vidunderligt
elaka, att vi till sist ansågo det vara
en hederssak för oss att döda en liten
fågel, på hvad sätt det än skulle ske.
Så hände det en dag — och det var icke i skogen, utan i en vrå af trädgården, som hörde till landtstället där vi bodde — att vi i en buske fingo se en liten fågelunge, som ännu icke hade lärt sig att flyga, utan bara kunde hoppa från gren till gren. Utan att betänka oss ett ögonblick, smögo vi oss så nära som möjligt och sköto af våra slangbågar. Fågelungen föll till marken; men den var icke riktigt död. Den låg där i gräset med vidöppen näbb, och i näbben rörde sig den lilla tungan. Också ögonen lefde. Vi stodo villrådiga, blodröda af blygsel, och sågo på hvarandra. Hvad skulle vi göra? Skulle vi döda den? Och sedan, hvad skulle vi göra med en liten död fågel?
»Han dör snart af sig själf,» sade min kamrat.
»Ja,» svarade jag, »han kan inte lefva länge.»
Vi kände, att ingen af oss vågade röra vid honom mera.
Solen hade icke gått i moln, och fåglarna sjöngo alltjämt i träden. Men vi smögo oss bort utan att se på hvarandra, och vi lekte aldrig mera i denna vrå af trädgården.
Hvarför dödade jag spindeln? Det
var icke af elakhet, det var rent
impulsivt, emedan den skrämde mig.
Det var i Hamburg. Jag satt ensam på ett hotellrum och läste i en bok. Det elektriska ljuset föll hvitt och kallt öfver de hvita bladen i min bok. Jag hade tändt alla glödlamporna i rummet. Det var tyst omkring mig, intet annat ljud än af pendylen, som pickade på kakelugnsfrisen, och af bladen, som jag vände. Det var en dimmig höstkväll; stadens alla osunda dunster trängde in i rummet och förgiftade mitt lynne. Då och då såg jag upp från boken och ut genom fönstret: den döda och tomma Alstern i dimma, gasblossen på Lombardbrücke...
Med ens kände jag något, som rörde vid min hand. Det var en jättestor spindel, luden och fet, som kröp öfver min hand och ned i boken, som jag läste. Då han såg, att jag betraktade honom, började han springa. Jag sprang upp från stolen och kastade boken långt ifrån mig, blek af fasa. Men spindeln hade redan hunnit springa utför mitt ena ben och ned på golfvet; som ett trådnystan rullade han midt öfver rummet med en fart, som om han haft eld i bakbenen. Jag måste döda honom; jag kände det som enkelt nödvärn. Jag tog upp boken från golfvet, slungade den öfver spindeln och krossade honom.
Hur är det, finns det icke en gammal vidskepelse som bjuder, att man aldrig skall döda en spindel?
Jag vågade icke röra vid boken. Jag har aldrig läst i den sedan.
Jag måste se en människa... Jag gick bort till dörren och ringde på kellnern.
Då han kom, stirrade jag förvånad på honom, innan jag kom mig för att improvisera:
»Skaffa mig litet whisky.»
Räfven dödade jag, emedan jag
hade en bössa i handen, då jag mötte
honom. Det föreföll mig själfklart, att
jag borde döda en räf, om jag mötte
honom i skogen och hade en bössa i
handen.
Det var på vintern. Det snöade hvarje dag, och hvarje dag gick jag i skogen med en gammal dålig bössa och en svart pudel vid namn Gustaf. Jag jagade icke. Stundom sköt jag till måls på grankottarna för att förströ mig och för att roa Gustaf, som vid hvarje skott hoppade och skällde högt af förtjusning öfver smällen. Den skrämde honom icke, ty han hade ännu icke lärt sig, att en bössa är ett mordredskap.
En dag, då det redan började skymma, mötte jag en liten räf. Han hade varit nere i bygden i affärer och var nu på hemväg med en spräcklig höna i gapet. Jag stod gömd bakom en enbuske, och han sprang tätt förbi mig utan att se mig. Jag lade an och sköt. Hvarför? Det brukas så.
Räfven sprang ännu några steg framåt, som om ingenting hade händt. Därefter tvärstannade han plötsligt liksom förvånad och släppte hönan. Och med ett svagt, ängsligt läte sträckte han ut sig på snön och dog. Gustaf, den svarta pudeln, som ännu nästan var en valp, rusade fram i vild förtjusning med sitt muntraste skall och nafsade honom lekfullt i ena örat. Men i nästa ögonblick förstod han att det främmande djuret var dödt. Det kom en obeskrifligt skygg och rådvill blick i hans svarta glänsande ögon. Slutligen smög han sig med slokad svans tätt intill mig och gnällde sakta.
Jag lät räfven ligga och gick hem, ty jag frös.
Nästa dag gick jag samma gångstig fram, ty den var min älsklingsväg. Jag gick småhvisslande stigen framåt och tänkte icke längre på det som hade händt dagen förut. Med ens ryckte jag till och tvärstannade: på marken framför mina fötter låg en död räf. Kråkorna hade hackat i det blodsprängda, uppåtvända ögat.
Jag stod ett ögonblick och betraktade räfven, medan jag lyssnade till ljudet af två trädgrenar, som af vinden gnedos mot hvarandra.
»En lefvande räf är vackrare än en död,» sade jag till mig själf.
Och jag uppsökte sedan andra vägar.