←  Jerichos eröfring
Samlade dikter
av Vitalis

Holofernes
Jerusalems Skomakare  →


[ 173 ]

Den mäktiga Kejsaren Nebucadnesar,
I spetsen för sina Assyriska knesar,
Drog ut i ett härnad, på Kejsaresätt,
Och slogs, som hin håle, på Ragau slätt.

Då månde i gräset hans fiender bita:
Sjelf Konung Arphaxad, så hvit såsom krita,
Fann rådligt, att gångaren sporrarne ge,
Men dog uppå flykten utaf diarrhe.

Nu söng man Te Deum, man firade fester:
Ej Kejsarn fick rum mellan Öster och Vester,
Så uppblåst af seger, och ära och makt
På thronen han satt uti herrskareprakt.

Vid Psaltares ljud och vid ljud af trumpeter,
Och harpor, och gigor, och hvad det allt heter,
Utfärdades strax det förståndiga bud,
Att Kejsaren Nebucadnesar var Gud.

Och stackare kommo från Öster och Vester,
Och alla de kände stor lust att bli Prester,
Så rikligt de månde sin rökelse strö,
Att Kejsarn, som Phœnix, deraf kunnat dö.

I grannlanden uppkom nu ångest och oro,
Men Israels barn dock så bange ej voro.
Helt dristigt till thronen de larfvade fram,
Och pekade fingret och sade: Fy skam!

[ 174 ]


Det ordet lät sällsamt i Kejsarens öra,
Och genast att barnen gudfruktige göra,
Begaf Holofernes med hast sig åstad,
Och lägrade sig för Bethulias stad.

Men barnen försigtigt sig månde betrygga,
Med torn och med skansar. De lärt sig att bygga!
De Pharaos fogdar, med käpp uti hand,
Till Mästare haft uppå Nilflodens strand.

Härförarn sitt manskap vid brunnarne lade,
Att Israels barn intet vatten mer hade,
Dock gåfvo de vatten och Kejsare hin,
Till dess uti staden blef brist uppå vin.

Nu sin Nationaldrägt uppå sig de togo;
De aska, som puder i hufvudet slogo.
De sminkade sig uti synen med träck,
Och ända till halsen de kröpo i säck.

Den drägten var prägtig, det kan man straxt höra,
Dock var ej lätt att i henne sig röra,
I synnerhet uti kapplöpning och dans,
Ty hål uti säcken för benen ej fanns.

Men Judith sig klädde i sammet och siden;
Med span hon sig prydde och gyllene smiden.
Hon påtog sig hufva och kostelig skrud,
Och stod ibland Israels barn, som en brud.

Hon sedesamt månde till stadsporten stiga,
Ledsagad af Abra, sin kammarepiga,
Som bar i en säck både fikon och mjöl.
I handen hon hade en kruka med öl.

[ 175 ]


Då sade Ozias: Du Israels lilja,
Må himmelens Herre fullborda din vilja,
När natten uppstiger på himmelen blå,
På det bland de heliga räknas Du må!

Men Judith och pigan, så nätta och sippa,
Nu månde med grace genom stadsporten trippa,
Utöfver kornåkrar och blomstrande fält,
Bort till den Assyriska Höfdingens tält.

Der satt han, så mätt uppå ära och bragder,
Bland purpur och guld och de gröna smaragder.
För honom föll Judith den fromma, på knä,
Då sad’ Holofernes: Parlez vous Français?

Fram sattes nu russin och pepparekaka,
Men Judith ej ville det ringaste smaka.
Hon satt vid ett bordshörn, rödblommig och täck,
Och ärtmjöl och fikon hon åt ur sin säck.

Men Bagoa sängen med omsorg beredde,
Ett täcke af purpur deröfver han bredde,
Guldpottan han satte på tillbörligt rum,
Och lemnade kammaren ödmjuk och stum.

Men ack! Holofernes, i gästabudssalen
För ofta i botten beskådat pokalen.
Han skönhet och kärlek och Judith förgat
Och somnade in — Då blef Frun desperat.

Helt tappert hon fattade hjelten i lufven,
Som låg i sitt purpur, så drucken och dufven;
Och grym och förfärlig som Parcen, med sax
Hon klippte utaf honom hufvudet strax.

[ 176 ]


Assyrierne nu utan hufvud sig kände;
Som halshuggne tuppar kring fältet de rände,
Men Israel efter de flyende sprang,
Och likpsalmer för dem i fjällmarken sang.