←  Holofernes
Samlade dikter
av Vitalis

Jerusalems Skomakare
Den 4 December 1820  →


[ 177 ]

Det bodde en gång i Jerusalems stad
En högvis Skomakare, ättling af Gad.
Han månde så starkt sig på Statssaker slå,
Att frun midt i vintern fick barfotad gå.

Mång källare fanns i Jerusalems stad,
Der Mästare stafvade Tidningars blad,
De läste sin Argus och tömde sitt glas,
Och dagarne spilldes som vin på kalas.

Derfrån gick han ofta med vin i sitt skägg,
Och stångades grymt emot plank och mot vägg.
Men när han kom hem uti svindlande rus,
Blef Demokrati uti Skomakarns hus.

Och kråmande sig, som en tupp när han gal,
Höll Mästarn för Bröderne kostliga tal,
Och Bröderne lånade örat så glade,
Ty mästerligt var allt hvad Mästaren sade.

En afton, när punschen var stark med besked,
Från thronen de störtade Kejsaren ned.
Men Kejsarn, som länge ej visste sin dom,
Satt lugn, med sin spira och krona, i Rom.

Omsider, när händelsevis han försport
Den bragd, som med tungan Skomakaren gjort,
Han skickade genast en kärlig invit
Med ilande bud till vår Israelit.

[ 178 ]


Och in steg Gevalgern med staf uti hand,
På Mästaren lades båd’ boja och band.
Då gömde hans barn sig, hans hustru hon gret,
Och Skomakarn gjorde, hvad Läsaren vet.

Nu satt han en tid uppå vatten och bröd:
Vältalighet bragte vår man i den nöd,
Men när som hans fasta var lupen till slut,
Han kröp, som en Mumie, ur fängelset ut.

Men uti den tiden var högst uppå mode,
Att lägga sig i hvad man icke förstod.
Han hade nu hågen för Statssaker mist,
I stället beslöt han att bli Atheist.

Då sålade Mästarn i hast hop en bok,
Der Gud uti himlen från thronen han vrok.
På storverk blott lekte vår mans fantasi;
De mäktiga kunde han ej låta bli.

En dag då han djupt speculerande gick,
Han hastigt en brånad i fötterna fick,
Och började skala, allt öfver den slätt,
Som Fan kommit efter med hela sin ätt.

Jag vill ock förtälja, hur dermed var fatt,
Han hörde ur klippan ett hånande skratt,
Och foglarne söngo som de kunde bäst,
Och sade: Skomakare blif vid din läst!

Nu stridde väl Andar mot hans Theori,
Dock kunde han ej från sin ångest bli fri,
Ty hvar han än sprang, öfver berg, öfver fält,
Det gyllene ordspråket klingade gällt.

[ 179 ]


Skomakarn än löper och år ifrån år
Lästknippan på ryggen hon danglar och slår.
Förgät mig ej! ropar hans lästknippa så
Att ryggen blir, liksom Förgät-mig-ej, blå.

En Rådman i Strengnäs på ära och tro
Bedyrar sig sett vår Skomakare gno
Rakt landsvägen utåt på mosslupna ben
Vid månens och stjernornas tindrande sken.