I Egypten (af Wirsén 1884)
| ← Hvad säger man om Honom? |
|
Nattvard → |
I Egypten.
På en palmbastbädd i skjulet de om natten sofvit tryggt,
Nu från fäste qvaft och mulet dagen såg på deras flykt.
Mannen hade staf i handen, hon ett barn på armen bar,
Och de gingo genom sanden, hvilken Nilen genomskar.
Gula kalkstensklippor sköto upp mot himmel tung som bly,
Solens strålar genombröto ej den qvalmuppfylda sky.
Lotusblommans blåa öga ur papyrussäfven log,
Genom rymden i det höga, skriande, en häger drog.
Plötsligt kommo under vägen till en helgedom de fram,
Ljuft i palmers skygd belägen vid en stilla spegeldam.
Sparfhöksbilderna på muren talade i stumma ljud
Om förnyarn af naturen, Horus, solens unge Gud.
Qvinnan stannade med sonen. Mannen stod mot stafven böjd,
Vid den skefva stenpylonen, prydd med master på sin höjd.
Ibisfogeln gick vid brädden utaf vattnet, silfverhvit,
På den gula sandjordsbädden låg en sfinx af ljus granit.
Och den låg der som en gåta, som en outtydd mystèr,
Menskoätter le och gråta, obeveklig sfinxen är.
Här ett ögonblick man hvilar. Sakta susar vattnets lopp.
För en stund på sfinxen lyfte qvinnan späde sonen opp.
Vänligt stödd af modershanden, med ett stilla lugn han log,
Men en ljusning öfver sanden, ljusning öfver rymden drog.
Var det soln, som i det höga genom molnen bröt sin led,
Eller barnets djupa öga, som en sådan dager spred?
Gåtostränga sfinx, som hvilar, sällsam och betydningsfull!
På ditt qvinnoanlet ilar nu en gloria af gull.
Han, som verlden skall befria och ge menskoöden lag,
Följd af Josef och Maria, sitter på din länd i dag.
På din lejonrygg är buren Han, som löser din mystèr,
Nyomdanarn af naturen, Horns — nej, än mer han är.