I grönan skog/Kapitel 12
| ← Ett sammanträde av spelmännen |
|
Besöket hos kyrkoherden → |
III.
Samtalet tar en annan vändning.
Jag är rädd för att det är slut med Dick, sade formannen.
— Vad för något? — ånej! sade Mail och talade i en ton som om det varit mycket vanligare, att hans öron rapporterade vad som aldrig sagts än att han var på villospår.
— Tja, sade formannen och såg alltjämt begrundande på Dick som nalkades intet anande, jag tycker inte alls om vad jag har sett! Det är för mycket tittande ut genom fönstret utan att det är något att se; för mycket blankande av stövlarna; för mycket kikande om hörn; för mycket seende på klockan; berättelser om de märkliga ting som hon har gjort, så man kan bli sjuk av'et och sen en dödsens tystnad, när man ger en vink om att man hört'et för ofta. Jag har vandrat den vägen en gång i mitt liv så jag känner bygden, go' vänner; och sanna mina ord, det är slut med Dick!
Formannen svängde sig om och log ett leende av bitter satir mot nymånen, som just skulle gå ner och som han råkade få syn på.
De andra blevo så allvarsamma vid detta meddelande att de inte kommo sig för att tala; och de stodo och sågo på Dick där han gick ett stycke ifrån.
— Det var hans mors fel, fortsatte formannen, som bjöd det unga kvinnfolket till vår tillställning i julas. När jag fick syn på den flickans blåa klänning och kvicka fötter, så fick jag tvärt mina aningar. ”Gunåde dig, Dicky, min gubbe lilla”, sa jag till mig själv, ”det blir en lessam historia för dig.”
— Det såg ut som om de var tämligen främmande i sättet mot varandra härom söndan, tyckte jag, menade Mail i trevande ton, som det passade sig för en som inte var medlem av familjen.
— Asch, det hör till sjukan. Att se främmande ut hör till och finurlighet hör till, de konstigaste saker på jorden rund hör till! Nåja, det kan lika gärna komma tidigt som sent, skulle jag tro. Ju förr man har det, desto förr är det över; för det kommer ofelbart.
— Den frågan jag vill göra, sade mr Spinks, i det han förband två trådar till en i samtalet, som det tillkom en lärd och filosofisk man, och slog ut med handen som för att betona att inte bara saken själv utan hans framställning var av betydelse, det är: hur kunde mr Maybold veta att hon kunde spela orgel? Ni vet att vi hört av hennes egen mun, om man nu ska tro på munnar, att hon aldrig, vare sig förr eller senare, haft ett andedrag om den saken till honom; och än mindre att hon någonsin skulle spela.
Mitt under detta gåtlösande slöt sig Dick till sällskapet, och den nyhet som förorsakat ett sådant uppror bland de gamla spelmännen meddelades honom. — Jo, sade han och rodnade, då han hörde miss Day nämnas, jag har hört av henne att hon är angelägen om att slippa spela, därför att hon är en vän till oss; och hur förändringen kommit till vet jag inte.
— Hör nu på, min plan är denna, sade formannen och satte nytt liv i diskussionen med en ny idé som han brukade, min plan är denna, och om ni inte gillar den, så har i alla fall inget ont gjorts. Vi känner ju allesamman varadra väl eller hur, go' vänner?
Att de kände varandra väl mottogs som en utsago, vilen, om än självklar, icke finge uteslutas ur inledningen till något tal.
— Nu säger jag det — och formannen lade vikt i sitt ord genom att låta handen falla på mr Spinks' axel med centnertyngd och mr Spinks försökte låta bli att se uppskakad ut — jag säger det att vi tågar ned raka vägen till pastor Mayble, när klockan slagit sex i morgon kväll. Så ställer vi upp oss allihop i förstun; och sen går en eller två av oss in och talar med honom, ansikte mot ansikte och säger så här: “Pastor Mayble, varje yrkesman vill styra och ställa efter behag i sin verkstad, och Mellstocks kyrka är er. I stället för att kasta ut oss med hull och hår, så låt oss stanna kvar till jul, och vi lämnar plats åt den här unga fröken, mr Mayble, och krånglar inte vidare om den saken. Och vi ska ändå så gärna som helst ta av hatten för er, när vi möter er, mr Mayble, precis som förut.” Låter inte det riktigt bra, vafalls?
— Riktigt bra, det är sant det, Reuben Dewy.
— Och vi sätter oss inte ned i hans hus; det skulle se för familjärt ut, när vi just har försonat oss me'n?
— Inte behöver vi sätta oss inte. Bara göra vår plikt alle man, vända oss om och marschera ut — han kommer att få en ännu högre tanke om oss för det.
— Jag tror knappast att Leaf borde gå med oss? sade Michael och vände sig till Leaf och mätte honom med blicken från ovan och allt igenom. — Han är så förskräckligt enfaldig, så han kunde fördärva hela företaget.
— Han är nog inte värst angelägen om att gå med heller; är du, Thomas Leaf? undrade William.
— Hi hi! Nej, jag är inte värst angelägen. Bara en liten smula!
— Jag är dödligt rädd för, Leaf, att du aldrig kan reda opp hur krutet fanns opp, sade Mail.
— Jag har aldrig haft nå huve, nej då, så är det med den saken, hi hi!
Alla voro med på detta, inte för att förödmjuka Leaf och nedsätta honom efter en sådan offentlig bekännelse; men det var nu en gång fastslaget att Leaf själv inte fäste sig vid att han inte hade huvud; denna defekt hos honom hade upphört att vara en detalj i socknens historia som man upprördes över.
— Men jag kan sjunga sopran! fortsatte Thomas Leaf, helt förtjust över att bli kallad en stolle på ett så hyggligt vis. — Jag kan sjunga sopran lika bra som nån jänta eller gift kvinnfolk och bättre ändå! Och om Jim hade levat, så skulle jag haft en bror som hade gott huve. I morron är det stackars Jims födelsedag. Han skulle varit tjugesex, om han levat till i morron.
— Ni låter alltid så lessen på tal om Jim, sade gamle William fundersamt.
— Ja, det gör jag. Ett sånt stöd han skulle varit för mor! Hon hade aldrig behövt arbeta i sina gamla dar, om han hade fått vara stark och frisk, stackars Jim!
— Hur gammal var han, när han dog?
— Fyra timmar och tjuge minuter, stackars Jim. Han föddes så där mitt i natten; och han räckte inte så länge som till morron. Nej, han räckte inte. Mor kalla'n Jim efter den dan som skulle varit hans kristningsdag, om han hade levat; och hon tänker alltid på'en. Ser ni, han dog så ung.
— Jo jo, han blev inte så lastgammal, sade Michael.
— Jag har för mig att den kvinnan är rent romantisk i fråga om barn, sade formannen och lät sin blick glida över församlingen.
— Ja, det har hon väl grunn till, sade Leaf. Hon fick tolv i en rad efter varandra, och alla dog de unga utom jag, antingen innan de föddes eller strax efter.
— Ett sånt elände! Kanske du ändå skulle ha lust att komma med oss? mumlade formannen.
— Ja visst, Leaf, ni ska komma med oss, eftersom ni har en sån melankolisk familj, sade gamle William i en ton av varm medkänsla.
— Jag har aldrig sett en så melankolisk familj i hela mitt liv, sade Reuben. Där är till exempel Leafs mor, stackars kvinna! Varje morgon kan jag se hennes ögon tråna ut genom fönsterrutan som en sjuk krukblomma; och när Leaf nu sjunger en så hög sopran och vi inte vet hur vi skulle bära oss åt utan honom med höga G, så får vi väl ta honom med, så han har något nöje, stackars krake.
— Jo visst, vi låter honom följa med, menar jag, sade mr Penny och såg upp i samma stund som han drog till becktråden.
— Och nu, fortsatte formannen och skingrade med ett nytt tonfall dessa avvikelser från ämnet rörande Leaf, vad det beträffar att söka upp pastorn så kan en av oss gå in och tala med honom om hur han tänkt sig det, och det blir nog det bästa; men det skulle verka som en fanfar åt hela tillställningen om kapellet uppvaktade honom an kår. Och då gäller det för var och en av oss att inte bli nervös; så innan vi bryter opp, samlas vi alla hemma hos mig och äter en bit stekt skinka ; och varenda karlslok får inombords en halv liter cider och värmer sig med en extra droppe mjöd eller ingefärsdricka; varenda kotte tar precis en fingerborg riktig starkvara — bara två små droppar, kom ihåg det, inte mera, så han är fix och färdig invärtes — och sen marsch till pastor Mayble. En karl blir aldrig sig själv, förrän han stärkt sig med en salt bit och en sup — eller hur, gubbar? Då blir vi kapabla att titta vilken herrekarl som helst i syna utan att blinka eller skämmas.
Mail flyttade sin blick från marken, där den vilat under hans djupa meditationer, och gav sin hjärtliga anslutning till denna fälttågsplan, varefter mötet upplöstes.