I grönan skog/Kapitel 14
| ← Besöket hos kyrkoherden |
|
Yalbury-skogen och skogvaktarens hus → |
V.
På hemvägen.
Han tog det väl på rätta sättet, eller hur? sade Mail, då de alla vandrade uppför höjden.
— Han tog det som en man, det gjorde han visst, sade formannen. Och jag är glad att vi lät'en veta vad vi tyckte. Och fastän vi inte vann mycket med att gå till'en, var det ändå mödan värt. Han kommer inte att glömma det. Jo, han tog det mycket bra. Ponera att det här trät är pastor Mayble och jag står här, och den här stora sten är far som sitter i länstolen. ”Dewy”, säger han, "jag vill inte alls ändra kyrkomusiken med våldsamma medel.”
— Det var riktigt hyggligt av karln, fastän ord är nu bara ord.
— Rasande hyggligt — alltigenom hyggligt. Saken är den, sade Reuben förtroligt, att man ska ta honom på ett visst sätt. Man måste manövrera med alla människor. Man måste manövrera med drottningar; man måste manövrera med kungar; för man får lov att manövrera med karlar lika mycket som med kvinnfolk, och det vill säga mycket det.
— Det är rena sanningen det, mumlade de äkta männen.
— Pastor Mayble och jag var så fina vänner hela tiden som om vi varit fosterbröder. Jo jo, karln är bra nog; det är vad folk sätter i'n som skämmer det hela, och det var därför vi fick lov att gå.
— Man kan sannerligen inte tro hälften av vad man hör om folk nu för tiden.
— Bevare mig, gubbar, det är inte alls pastorns påhitt. Det är den herrn där borta (formannen nickade åt Shinars ägor) som ligger under hela surven.
— Vad för nå't! Shinar!
— Jo jo men; och jag förstår vad pastorn inte förstår. Ser ni, Shinar är angelägen om att skjuta fram den där unga fröken som jag härom kvällen sa var våran Dicks käresta, men det kan hon aldrig bli, och han vill nu göra väsen av henne inför hela församlingen och tror att han kan få'na på det viset. Och kanske går det för'n.
— Då är det musiken som kommer i andra hand efter den kvinnan, och den andra kyrkvärden kommer efter Shinar, och pastorn kommer efter kyrkvärden och Gud allsmäktig kommer ingenstans.
— Det är sant, fortsatte Reuben, och ni förstår att i början satte det mig på det hala, för jag visste inte hur jag skulle kivas med den karln. Om det så gällde livet, kunde jag inte kivas med en så artig karl utan att få ont samvete. Han säger till far där med en röst så from som ett lamms: ”William, ni är en gammal man, som vi alla blir med tiden, sitt därför här i min länstol och vila er.” Och far satte sig ned. Jag var på vippen att brista i skratt åt dig, far; för du var så obesvärad i förstningen och sen såg du så förskräckt ut, när stolsitsen sjönk in.
— Ja se ni, skyndade sig den gamle William att förklara, jag blev rädd när jag märkte att sitsen åkte unnan för mig — inte tänkte jag på resårbotten inte! — och jag trodde att jag satt sönder den; och naturligtvis att sitta sönder stolarna för en herre, det vill jag sannerligen inte.
— Och ser ni, go' vänner, när en karl som är aldrig så livad för gruff får se sin egen far sitta i sin fiendes länstol och ett stackars få som Leaf behandlad nästan som om han hade förstånd i skallen — ja, då har man inte längre vatten på sin kvarn; jag hade det åtminstone inte.
— Om den där lilla leksaksfiguren — Fancy Day, memr jag — sade Bowman, inte varit så framfusig och fjädrat sig för Shinar och Dick och de andra, så skulle vi min tro aldrig behövt lämna musikläktarn.
— Det är min tro att om också Shinar fyrade av kulan, så har pastorn i alla fall gjort'na, sade mr Penny. Min gumma håller på att han är förälskad i'na.
— Det är en sak som vi ingenting vet om. Jag kan inte klara den gåtan, åtminstone.
— Du borde väl ändå kunna klara gåtan med ett sånt lite barn som hon, menade formannen.
— Ju mindre flicka, ju större gåta, tycker jag. Och med en sådan släkt som hon kommer från är det rimligt att hon är finurlig.
— Ja visst; Geoffrey Day är en kloker karl, om det nånsin har funnits en. Säger aldrig ett ord; nänämen.
— Aldrig ett ord.
— Vi kunde leva i hundrade år, gubbar, med den karln och aldrig veta om att det fanns nå't i'n.
— Jo jo; en sån där bläcksuddare i London skulle nog tycka att Geoffrey var en dumbom.
— Ni får aldrig rätt på vad som finns inombords i den karln; aldrig i livet, sade Spinks. Sluten? Jo, det vill jag lova att han är sluten! Han kan hålla sin tunga i styr. Det är ett under att stå och höra på den karlens tigande.
— Det är så mycket mening i det. Varenda stund tycker man att det rinner gott förstånd av'en.
— Jo vad han kan hålla tungan sin, ekade Leaf. Han brukar titta på mig som om han kunde se tankarna gå runt i mig som på ett urverk.
— Ja, det är vi alla ense om att den karln kan tiga bra både långa och korta stunder. Och fastän det inte är så säkert att hans dotter ärvt hans tystlåtenhet, så ärver hon väl en smula av hans vett.
— Och av hans slantar kanske också.
— Ja visst; de nie hundra pund som alla säger att han är värd; men jag säger fyrahundrafemti; för jag tror aldrig mer än hälften av vad jag får höra.
— I alla fall har han tjänat ett eller ett par pund, och jag tänker mig att jäntan får dem, efter det inte finns nån ann efter honom. Men det är ganska hårt för henne, om hon får ärva pengar, att sättas till att arbeta som om hon inte hade nå't att ärva.
— Ja, det är nu hans grundsatser. En skarp karl!
— Åh, mumlade Spinks, det vore väl hårdare för'na, om hon blev fint uppfostrad och så inte fick några pengar att ärva. Det blev min sorgliga lott.