I grönan skog/Kapitel 24
| ← Man samlar honung med mera |
|
Häxkonster → |
III.
Fancy ute i regnet.
Nästa scen är en stormig afton i följande månad, och Fancy Day kan ses promenera från sin fars hem till Mellstock.
Ett enda mäktigt grått moln lägrade sig över landskapet och ur det hade just regnet börjat skölja i vågiga skurar, än täta än tunna. Träden ute på fälten och i dungarna vredo sig som människor i ångest, då vindstötarna pressade sig fram genom dem; till och med de nedre delarna av stammen, som man knappast förr sett röra sig, skakades synbart av de våldsammaste stormbyarna, en ovanlig syn som ingav samma smärtsamma förnimmelse som när man ser en stark man fälla tårar. De lägre grenarna svängde upp och ned; de höga raka grenarna svängde fram och tillbaka; vindilarna kommo så ojämnt och delades i så många varandra korsande stötar att grenar som hängde intill varandra på samma träd slängdes åt olika håll, slogo mot varandra och trasslade in sig. Över de öppna skogsgläntorna flögo hopar av gröna och gulnade löv som nådde marken först ett långt stycke från sina ursprung och lågo där med undersidan uppvänd.
Då regnbyarna togo till och Fancys mössband slogo allt vassare mot hennes haka, stannade hon ett ögonblick, då hon kom fram till Mellstock-vägen för att orientera sig och beräkna avståndet till närmaste skyddade plats. Det hus som låg närmast var Elizabeth Endorfields i Övre Mellstock vars stuga och trädgård lågo icke långt från korsningen av den väg hon vandrade mot den nämnda byn. Fancy raskade på, och om fem minuter steg hon in genom en grind som utgöt över hennes tår en skur av droppar, då hon öppnade den.
— Stig på, barn! utropade en stämma, innan Fancy ännu knackat på; en snabbhet som skulle ha överraskat henne, om hon icke vetat att mrs Endorfield var i ytterligaste grad begåvad å ögonens och öronens vägnar.
Fancy steg in och satte sig. Elizabeth satt och skalade potatis till sin mans middag.
Skrap, skrap, skrap; så ett kast och en potatis plaskade ned i ämbaret.
Medan Fancy satt drömmande och lyssnade till dessa ljud, började hon på nytt fundera på ett gammalt ämne som låg överst i hennes hjärtekammare. Alltsedan hennes far och Dick sammanträffat, hade dagarna varit ledsamma dagar för henne. Geoffreys järnhårda motstånd mot varje tanke på Dick som svärson var värre än hon hade väntat. Hon hade ofta träffat sin trolovade sedan dess, det är sant, och hade fått honom kärare just för detta motstånd än hon någonsin tänkt sig — det var ju på sätt och vis en lycka. Men fastän kärleken i sig själv är ett slutmål måste den också uppfattas som brygga till ett annat mål, om den skall stå i den verkliga lyckans skära dager. Och den uppfattningen var just nu energiskt betagen Fancy och Dick.
Elizabeth Endorfield hade ett rykte om sig bland kvinnor, någonting mitt emellan ryktbart och beryktat. Det var grundat på följande karaktärsdrag. Hon var genomträngande skarpsynt; hennes hus låg i en enslig trakt; hon gick aldrig i kyrkan; hon bar en röd kappa; hon behöll alltid sin huva på sig inomhus; och hon hade en spetsig haka. Så långt voro hennes attribut tydligt sataniska; och de som inte sågo djupare kallade henne rent ut för en häxa. Men hon var inte förtorkad eller ful i övre delen av ansiktet eller synnerligt märkvärdig i sitt sätt, så att då hennes närmare bekanta talade om henne, hördes mildare uttryck, och hon blev helt enkelt en konstig kropp som hade huvud på skaft. Man kan slå fast att Elizabeth hörde till en sorts misstänkta samhällsmedlemmar som gradvis förlorade sina mystiska säregenheter under den unge kyrkoherdens regemente; men under mr Grinhams långa regeringstid hade Mellstocks församling visat sig äga en synnerligt gynnsam luft för alstrandet av häxor.
Medan Fancy satt och funderade på detta och sporde sig själv om det var lönt att yppa sina bekymmer för Elizabeth och be henne om ett råd för att bli kvitt dem, öppnade häxan sin mun:
— Ni är nedtryckt — riktigt nedtryckt, sade hon plötsligt och slängde en ny potatis i ämbaret.
Fancy låtsades ingenting om.
— För er vän.
Fancy rodnade. Elizabeth tycktes kunna läsa hennes tankar. Sannerligen man kunde nästan tro att hon måste ha sådana gåvor som folk tillskrev henne.
— Far är inte livad för'et, va? En ny potatis biev färdig och slängdes i. Jo, jag känner till det där. En liten fågel sjunger för mig saker och ting som folk inte drömmer om att jag vet.
Fancy var nära förtvivlan för Dicks skull, och här fanns det en väg — men o, en sådan syndig väg! — att få hjälp; och vad betydde rättrådighet i jämförelse med kärlek!
— Jag skulle önska att ni kunde säga mig hur jag skulle kunna göra honom livad för det, sade hon.
— Det skall jag snart kunna ordna, sade häxan lugnt.
— Verkligen? Ack gör det; det vill säga — nej, det bryr jag mig inte om — jag vill ha det gjort! Hur skulle jag kunna det, mrs Endorfield?
— Det är inte något underverk just.
— Ja, men hur?
— Med häxkonster, förstås! sade Elizabeth.
— Inte! sade Fancy.
— Jo visst, var säker på det. Har ni aldrig hört talas om att jag är en häxa?
— Nåja, sade Fancy tveksamt, jag har hört er bli kallad det.
— Och ni trodde det?
— Jag kan inte säga att jag riktigt trodde det, för det är ju något rysligt och syndigt; men ack vad jag gärna skulle vilja att ni kunde vara en sådan!
— Det är jag också. Och jag ska tala om för er hur ni ska förhäxa er far, så han låter er gifta er med Dick Dewy.
— Gör det honom något ont, stackare?
— Ont? Vem då?
— Far.
— Nej; förtrollningen utföres med sunt förstånd och kan bara brytas, om ni sköter er dumt och illa.
Fancy såg tämligen häpen ut, och Elizabeth gnolade:
Var inte rädd för Lizzie, kära själ,
som detta ser.
Hon har en smula vett och menar väl
och inget mer.
— Ni måste göra det så här.
Häxan lade ned kniv och potatis och göt i Fancys öra en ström av långa och noggranna föreskrifter, i det hon kisade upp i Fancys ansikte med en uttrycksfull blick av bister humor. Fancys ansikte klarnade, skuggades, steg och sjönk i hoppfullhet allteftersom talet fortgick.
— Så där, sade Elizabeth till slut och hukade sig efter kniven och en annan potatis, gör det och ni ska få honom långt om länge.
— Göra det ska jag visst! sade Fancy.
Så vände hon åter igen sin uppmärksamhet till den yttre världen. Regnet fortsatte som förut, men stormen hade lugnat av rätt mycket under deras samtal. Då hon såg att det nu var möjligt att hålla uppe sitt paraply, drog hon ned kapuschongen över sin huva, sade farväl till häxan och gick sina färde.