I grönan skog/Kapitel 25
| ← Fancy ute i regnet |
|
Efter vunnet spel → |
IV.
Häxkonster.
Mrs Endorfields råd följdes noggrant.
— Det är riktigt lessamt att eran flicka inte är just så kry, sade en Mellstock-invånare till Geoffrey en morgon.
— Men är det verkligen något som står på? sade Geoffrey oroligt. Han flyttade sin hatt ett stycke till höger. Jag kan inte begripa det ryktet. Hon klaga inte över nå't alls när jag träffa henne senast.
— Ingen matlust alls, säger man.
Geoffrey gick upp till skolan samma eftermiddag. Fancy välkomnade honom som vanligt och bad honom stanna och dricka te med henne.
— Jag är inte värst upplagd för te så här dags på da'n sade han, men stannade.
Under måltiden studerade han henne noga. Och till sin stora förbluffelse upptäckte han följande tecken till förändring som voro utan tidigare motstycke hos hans friska flicka: hon skar sig bara en genomskinlig skiva till smörgås och lade den på tallriken, men gjorde ingenting annat under måltiden än skar den i småbitar utan att äta upp mer än en tiondedel av skivan. Geoffrey hoppades att hon skulle säga något om Dick och sätta kronan på verket med en tåreflod som hon hade gjort, då han fattat sitt beslut några dagar efter samtalet i trädgården. Men ingenting sade hon, och i sinom tid gav sig Geoffrey tillbaka igen till Yalbury-skogen.
— Jag vill välan hoppas att stackars miss Fancy skall kunna fortsätta med skolan, sade Geoffreys karl Enok till Geoffrey veckan därpå, då de skovlade bort myrstackar.
Geoffrey stack ned skoveln, sopade av sju eller åtta myror från ärmen och dödade en till som krälade honom i örat, såg sedan lodrätt ned i marken och väntade på att Enok skulle säga mera. — Nå, varför skulle hon inte det? sade skogvaktaren till sist.
— Bagar'n tala om för mig i går, fortsatte Enok och skakade ned en annan myra som muntert kilat uppför låret på honom, att det bröd han lämnat av vid skolhuset den senaste måna'n skulle kunna svälta ut den värsta råtta i hela skapelsen; det skulle det. Och efterpå hade jag en droppe öl på krogen och där fick jag höra mera,
— Vad kunde det vara?
— Att hon bruka få ett halvt skålpund av det bästa mejerismöret i veckan så precis som ett urverk ifrån Quentons mejeri; men nu räcker samma mängd i tre veckor för henne, och ändå tros det att hon kastar bort en del av det härsket.
— Gör färdigt det här med myrorna och bär hem påsen.
Skogvaktaren tog fatt på sin bössa, stack den under armen och gick på utan att vissla på hundarna som ändå följde med men hade en min som om de inte väntade sig grundligare besked, när husbond gick i sina tankar.
På lördag kom det en brevlapp från Fancy. Han skulle inte göra sig besvär med att sända henne de par små kaniner som han hade tänkt, därför att hon var rädd att hon inte behövde dem. Senare på dagen for Geoffrey till Casterbridge och sökte upp slaktaren som levererade färskt kött åt Fancy på faderns räkning.
— Jag har kommit för att betala vår lilla nota, goa Haylock, och ni kan ge mig min flickas räkning på samma gång.
Mr Haylock gjorde en tre kvarts cirkelsväng mitt i en hög slaktarvaror, bytte om min från kött till pengar, steg in i ett litet kontor som bestod bara av en dörr och ett fönster, tittade energiskt igenom en bok som hade längd men ingen bredd; och sedan han tagit en pappersbit och kastat ned några siffror, räckte han fram räkningen.
Förmodligen var det första gången i handelsaffärernas historia som kortheten i en slaktarräkning var anledning till verklig bedrövelse hos gäldenären.
— Nej, det där kan inte vara allt som hon fått på en hel måne! sade Geoffrey.
— Varenda smula, sade slaktaren, (seså, Dan, bär de här innanlåret och den här bogen till mrs Whites och de här tio skålpunden till mr Martins) — ni har väl presentat henne lite vilt nyligen, kan jag tänka mig, mr Day?
— Bara ett par små kaninuslingar förra vickan, så sant jag lever — om jag bara skickat mera!
— Jo, min gumma sa just till mig — (Dan! inte så mycket, inte så mycket i tråget på en gång; gå hellre två gånger) — min gumma sa till mig, när hon gick igenom böckerna: ”Haylock”, sa hon, ”miss Day måste ha råkat illa ut den här sommaren i detta heta rötmånadsvädret som fördärvat så mycket för oss; var säker på det”, sa hon, ”att hon tagit nå't från John Grimmett utan att vi vet av det: se bara på hennes räkning.” Det är ju förstås inte stort i vanliga fall, när det är bara till en person, men nu är det ju så gott som ingenting.
— Jag ska ta reda på det, sade Geoffrey nedstämt.
Han tog återvägen över Mellstock och hälsade på Fancy för att uppfylla ett löfte.
Eftersom det var lördag, hade barnen fått fridag, och då han steg in i hennes bostad, kunde han ingenstädes få syn på Fancy. Nan, hjälphustrun, sopade köket.
— Var är doter min? sade skogvaktaren.
— Jo, ser ni, hon har blivit så trött efter veckans läsning, och i morse sa hon: ”Nan, jag går inte upp förrän mot kvällen.” Ser ni, mr Day, om folk inte äter, så kan di inte arbeta; och efter hon slutat upp att äta, så får hon välan sluta upp att arbeta.
— Har ni burit upp middagsmat till henne?
— Nej, hon vill inte ha någon. Jo jo, man vet välan att sån't inte händer utan anledning — inte för att jag vill säga nå't om hjärtesorger eller annat i den vägen.
Geoffreys eget hjärta svällde otrevligt just i den stunen. Han gick fram till trappan och steg upp till sin dotters sängkammardörr.
— Fancy!
— Stig in, far.
Det är inte roligt att se någon medmänniska ligga till sängs en vacker kväll vad orsaken än må vara; och här låg nu hans enda barn Fancy inte bara till sängs utan mycket blek i ansiktet. Geoffrey var synbart tagen.
— Fancy, jag tänkte mig inte att få se dig här, kära barn, sade han. Hur är det fatt?
— Jag mår inte bra, far.
— Hur så?
— Därför att jag tänker på saker och ting.
— Vad är det för saker och ting du kan ha att tänka på så förtvivlat?
— Det vet du, far.
— Du tycker jag har varit hård mot dig, när jag sagt att den där fattiglappen Dick inte ska få gifta sig med dig eller hur?
Intet svar.
— Ja du förstår, Fancy, att jag gjort det i bästa mening, och han är inte god nog åt dig. Det vet du bra nog. Så såg han igen på henne där hon låg i sängen. — Nåja, Fancy, jag kan inte låta mitt eget barn dö; och om du inte kan leva utan honom, så får du väl ta'n, kan jag tänka.
— O, jag vill inte ta honom på sådana villkor; absolut mot din vilja och i fullkomlig olydnad! suckade den sjuka.
— Nej, nej, det är inte mot min vilja. Min önskan är nu när jag ser huru illa det går för dig, när du är utan honom, att han ska gifta sig med dig, så snart vi tänkt en smula på saken. Det är min önskan, rent ut sagt, Fancy. Så där, ja, gråt inte, min flicka lilla! Du borde ha gråtit lite förr, nu är det inget skäl att gråta, när allt är klart. Vill du inte i alla fall komma över och hälsa på mig och styvmor i morron och äta en bit middag med oss?
— Och — Dick med?
— Jo visst, Dick med, det kan jag förstå.
— Och när tror du att du tänkt en smula på saken och vi kan få gifta oss? vänslades hon.
— Tja, ska vi säga nästa midsommar; det är då inte alltför lång stund att vänta.
Då han gick från skolan, tog han vägen till formannens. Gamle William öppnade dörren.
— Är er sonson Dick inne, William?
— Nej, inte just nu, mr Day. Men han har suttit hemma ganska ofta på sista tiden.
— Så, hur kommer det sig?
— Vad det nu beror på så går han och hänger huvet, som man säger. Han är inte alls lik sig, jo men, han sitter och stirrar och grundar som han höll på att bli väckt och gör aldri' ett grand annat än ränner omkring utan ärende alls. Han bruka vara en så språksam pojke, den Dick; men nu säger han inte ett fattigt ord. Men vill ni inte stiga på? Reuben är snart hemma, tror jag.
— Nej tack, jag kan inte stanna nu. Vill ni bara fråga Dick om han vill vara så vänlig och komma över till Yalbury i morgon med min dotter Fancy, om hon blir så pass kry? Jag vill inte låta henne ge sig i väg ensam, då hon inte är så värst prima till hälsan.
— Det har jag hört sägas. Jo visst, det ska jag inte dröja att framföra till honom.