Ivanhoe/Kapitel 37
| ← Trettiosjätte kapitlet: Rannsakningen |
|
Trettioåttonde kapitlet: Bakhållet → |
XXXVII.
EN VÄDJAN
— Här min pant jag kastar
Att det på dig bevisa ända till
Mitt sista andetag.
Rickard den andre.
Till och med på Lukas Beaumanoir själv gjorde Rebeckas utseende och uppträdande ett visst intryck. Han var icke ursprungligen en grym eller ens sträng man, men han hade av naturen svala lidelser och en djup, ehuru missriktad pliktkänsla, och hans hjärta hade småningom hårdnat genom det asketiska liv han förde, den höga maktställning han innehade och den verksamhet för otrons och kätteriets utrotande, vartill han kände sig särskilt kallad. Hans vanliga stränga uttryck mildrades, då han såg denna sköna varelse stå där framför honom så ensam och utan vänner och försvara sig så förståndigt och modigt. Han korsade sig två gånger, liksom tveksam, varifrån denna ovanliga vekhet kunde komma i hans hjärta, vilket vid sådana tillfällen i hårdhet plägade likna stålet i hans svärd. Slutligen talade han.
»Unga kvinna», sade han, »om det medlidande, jag känner för dig, härrör från dina gudlösa funder, är din skuld stor. Men jag tror snarare att det är de vekare känslorna i min natur, som sörjer över att en så ädel gestalt skall vara ett förtappelsens käril. Ångra dig, min dotter — bekänn dina trolldomsfunder — vänd dig från din onda tro — kyss denna heliga symbol, och allt skall vara väl nu och hädan efter. I något strängt systersamfund skall du få tid till bön och passande botgöring och den ånger, som man icke ångrar. Gör det och lev! Vad har Moses' lag gjort för dig, att du skall dö för den?»
»Det var mina fäders lag», sade Rebecka. »Den gavs oss i tordön och storm på Sinai berg, i moln och eld. Det tron även I, om I ären kristna, men I sägen, att denna lag är återkallad; så hava dock icke mina lärare lärt mig.»
»Må vår kaplan», sade Beaumanoir, »träda fram och lära denna hårdnackade otrogna —»
»Förlåt avbrottet», sade Rebecka ödmjukt, »jag är blott en flicka, som ej kan tvista i religionssaker, men jag kan dö för min lära, om det är Guds vilja. Jag utbeder mig edert svar på min begäran om en kämpe.»
»Giv mig hennes handske», sade Beaumanoir. »Detta är i sanning», fortfor han, då han betraktade den tunna vävnaden och de smala fingrarna, »en lätt och bräcklig pant i en livssak! — Ser du, Rebecka, såsom denna din tunna och lätta handske är mot en av våra tunga stålhandskar, så är din sak emot Templets, ty det är vår orden som du har utmanat.»
»Lägg min oskuld i vågskålen», svarade Rebecka, »och silkeshandsken skall uppväga järnhandsken.»
»Du framhärdar alltså i din vägran att erkänna din brottslighet och i denna djärva utmaning, du framställt?»
»Jag framhärdar, ädle herre», svarade Rebecka.
»Vare det då i Guds namn så», sade stormästaren, »och må Gud fälla utslaget!»
»Amen!» svarade preceptorerna omkring honom, och »amen» lät det som ett djupt eko från hela församlingen.
»Mina bröder», sade Beaumanoir, »I veten att vi väl kunde vägrat denna kvinna utslag genom envig. Men fastän judinna och otrogen, är hon också en främling och försvarslös, och Gud förbjude att hon skulle åberopa sig på våra milda lagars skydd och vi vägra henne det. Dessutom äro vi riddare och stridsmän likaväl som andliga, och skam vore det för oss att under någon förevändning avböja en utmaning. Saken är därför denna. Rebecka, dotter till Isak av York, är på grund av många och misstänkta omständigheter anklagad för trolldom, utövad mot en ädel riddare av vår orden, och har vädjat till envigskamp för att ådagalägga sin oskuld. Till vem, mina bröder, böra vi enligt eder mening, överlämna stridspanten, därmed utnämnande honom att vara vår kämpe.»
»Åt Brian de Bois-Guilbert, vars sak det mest är», sade preceptorn av Goodalricke, »och vilken dessutom bäst vet vad som härvidlag är sanning.»
»Men om vår broder Brian», sade stormästaren, »står under inflytande av någon förtrollning — vi säga det blott för att hava iakttagit all försiktighet, ty åt ingen inom vår heliga orden skulle vi hellre vilja anförtro detta och ännu viktigare uppdrag.»
»Högvördige fader», svarade preceptorn av Goodalricke, »ingen förtrollning kan hava makt över den kämpe, som framträder till att strida för Guds dom.»
»Du säger rätt, broder», sade stormästaren. »Albert Malvoisin, giv denna stridspant åt Brian de Bois-Guilbert. Det är vårt uppdrag till dig, broder», fortfor han, vändande sig till Bois-Guilbert, »att du må strida manligen, icke tvivlande på den goda sakens seger. — Och märk, Rebecka, att du tredje dagen från denna dag måste hava funnit dig en kämpe.»
»Det är en kort tid», svarade Rebecka, »för en främling, som även är av annan tro, och svårt bliver det för mig att på den finna någon som vill våga liv och ära för min sak emot en riddare av stort rykte.»
»Vi kunna ej utsträcka tiden», svarade stormästaren. »Striden måste utkämpas i vår närvaro, och flera viktiga angelägenheter kalla oss härifrån på den fjärde dagen.»
»Ske då Guds vilja», sade Rebecka. »Jag sätter min lit till honom, för vilken ett ögonblick lika väl förslår till min räddning som en människoålder.»
»Väl har du talat, flicka», sade stormästaren, »men nogsamt veta vi även, vem som kan förkläda sig till en ljusets ängel. Det återstår blott att bestämma en lämplig plats för striden och, om så skulle inträffa, för avrättningen. — Var är preceptorn av Tempelstowe?»
Albert Malvoisin stod ännu med Rebeckas handske i handen och talade mycket allvarligt, men med låg röst till Bois-Guilbert.
»Vad?» sade stormästaren. »Vill han icke mottaga panten?» »Han vill — han gör det, vördige fader», sade Malvoisin, i det han smög handsken under sin egen kappa. »Och till stridsplats anser jag bäst lämpa sig Sankt Georgs tornerbana, som tillhör detta preceptorium och av oss användes till krigiska övningar.»
»Det är gott», sade stormästaren. »Rebecka, på denna tornerplats skall du framställa din kämpe, och om du sviker härutinnan eller om din kämpe besegras genom Guds dom, skall du dö en trollkvinnas död enligt vårt beslut.»
»Amen!» ljöd det runt omkring.
Rebecka sade intet, men hon såg upp mot himlen, knäppte sina händer och stod en stund orörlig. Hon erinrade därefter i hovsamma ordalag stormästaren, att hon borde få tillfälle att fritt meddela sig med sina vänner för att underrätta dem om sin belägenhet och om möjligt förskaffa sig någon kämpe att strida å hennes vägnar.
»Det är rättvist och tillbörligt», sade stormästaren. »Välj en budbärare, som du har förtroende för, och han skall hava fritt tillträde till din fängelsekammare.»
»Finnes det någon här», sade Rebecka, »som antingen för en rättvis saks skull eller för riklig vedergällning vill uträtta en nödställds ärende?»
Alla tego, ty ingen ansåg det rådligt att i stormästarens närvaro giva tillkänna något deltagande för den fångna och utsätta sig för misstanken att luta åt judendomen. Icke ens utsikten till vedergällning, långt mindre blotta känslan av medlidande, kunde få makt med dessa farhågor.
Rebecka stod ett par minuter i obeskrivlig ångest. Därpå utropade hon:
»Är det verkligen så? Skall jag här i England bliva berövad den ringa utsikt till räddning, som återstår mig, emedan ingen vill visa mig den barmhärtighet som icke plägar förvägras den värsta brottsling?»
Higg, Snells son, svarade slutligen:
»Jag är blott en stackars krympling, men att jag kan alls röra mig och gå, för det har jag hennes barmhärtiga hjälp att tacka. — Jag skall uträtta ditt ärende», tillade han, vändande sig till Rebecka, »så gott en krympling kan, och jag skulle vara glad om mina ben vore nog snabba att gottgöra det onda, jag gjort med min tunga. Ack, när jag berömde din barmhärtighet, anade jag föga att jag bragte dig i fara.»
»Gud styr allt», sade Rebecka. »Han kan genom det svagaste redskap göra en ända på Juda fångenskap. Till att framföra hans budskap är snigeln en lika säker budbärare som falken. Uppsök Isak från York — här har du till lega för häst och karl — jag vet ej, om det är en himmelsk ingivelse, men jag känner en inre förvissning att jag icke skall dö denna död och att en kämpe skall antaga sig min sak. Farväl! På din skyndsamhet bero liv och död.»
Bonden tog papperslappen, på vilken blott några få ord på hebreiska stodo skrivna. Många bland hopen ville avråda honom från att befatta sig med ett så misstänkt dokument, men Higg var besluten att tjäna sin välgörarinna. Hon hade botat hans kropp, sade han, och han var viss att hon ej velat skada hans själ.
»Jag skall laga jag får min granne Buthans goda häst» sade han, »och jag skall vara i York så fort någon kan kommna dit.»
Men det hände sig att han aldrig kom så långt, ty ett lite stycke från preceptoriet mötte han två ryttare, som han på deras kläder och höga gula mössor igenkände såsom judar, och när han kom närmare, såg han att den ene av dem var hans forne husbonde, Isak från York. Den andre var rabbinen Ben Samuel, och de båda hade, då de förnummit att stormästaren sammankallat ett ordenskapitel för att rannsaka en trollkvinna, begivit sig så nära preceptoriet som de vågade.
»Broder Ben Samuel», sade Isak, »min själ ängslas, och jag vet icke varför. Denna anklagelse för svartkonster begagnas mycket ofta för att bemantla onda tilltag mot vårt folk.»
»Var vid gott mod, broder», sade läkaren, »du kan underhandla med nazarenerna såsom en den där äger orättfärdighetens mammon och kan med den köpa strafflöshet och frihet av dem — ty dessa gudlösa människors sinnen behärskas av den, liksom den mäktige Salomos insegel sades behärska de onda andarna. — Men vad är det för en stackare, som kommer där på sina kryckor? Han vill förstås tala med mig. Min vän», fortfor läkaren, vändande sig till Higg, Snells son, »jag nekar dig icke hjälp av min läkarekonst, men jag ger icke en vitten till dem som tigga på landsvägen. — Är du lam i benen? Arbeta då med händerna för ditt uppehälle, ty om du också inte passar till kurir eller boskapsherde eller soldat eller att tjäna någon som är hastig av sig, så gives det andra sysselsättningar. — Vad nu, broder?» sade han och avbröt sina förmaningar för att betrakta Isak, vilken icke väl kastat en blick på det papper, Higg räckt honom, förrän han lät höra ett djupt stönande, föll från sin mulåsna och låg orörlig, som om han varit död.
Rabbinen blev nu mycket orolig, steg av sin åsna och skyndade att begagna de läkemedel hans konst lärt honom, för att återkalla sin följeslagare till livet. Han hade just ur sin ficka upptagit ett koppjärn och stod i begrepp att använda detsamma, då patienten plötsligt vaknade till medvetande; men det var blott för att rycka av sig mössan och strö stoft i sitt gråa hår. Läkaren var först benägen att anse denna plötsliga och häftiga sinnesrörelse för ett anfall av vansinne, och fullföljande sin första avsikt började han åter iordningställa sina instrument. Men Isak övertygade honom snart om hans misstag.
»Mitt sorgebarn!» sade han. »Du borde i sanning heta Benoni i stället för Rebecka! Varför skall din död bringa mig med grå hår i graven, så att jag i mitt hjärtas bitterhet förbannar Gud och dör?»
»Broder», sade rabbinen i yttersta förvåning, »är du en fader i Israel och yttrar sådana ord? — Jag hoppas att ditt barn ännu lever?»
»Hon lever», svarade Isak, »men det är såsom Daniel i lejongropen. Hon är fången hos Belials män, och de ämna utöva sin grymhet emot henne utan försyn för hennes ungdom eller hennes dejlighet. Ack, hon överskyggade mina grå lockar som en grön palm, och nu måste hon vissna på en natt likt Jonas kurbits! — Min kärleks barn, min Rebecka, Rakels dotter, dödens skuggas mörker har omslutit dig!»
»Men läs brevet», sade rabbinen; »kanske kunna vi finna någon utväg till räddning.»
»Läs du, broder», svarade Isak, »ty mina ögon äro såsom vattubäckar.»
Läkaren uppläste, ehuru på deras modersmål, följande brev:
Till Isak, Adonikams son, vilken hedningarna kalla Isak av York. Frid och Löftets välsignelse vare med dig! — Min fader, jag är dömd att dö för något, som min själ icke känner — för att hava utövat trolldom. Min fader, om en stark man förmås att strida för min sak med svärd och spjut enligt nasarenernas sed på Tempelstowes tornerplats på tredje dagen härefter, skall måhända våra fäders Gud giva honom styrka att försvara den oskyldiga och hjälplösa. Men om detta icke kan ske, må vårt folks jungfrur sörja mig såsom förlorad, såsom hjorten, vilken träffats av jägarens pil, och såsom blomman, vilken mejats av skördemannens lie. Se därför till, vad du gör, och om någon hjälp finnes. En nasarensk riddare skulle nog taga till vapen för min skull, nämligen Wilfred, Cedrics son, den hedningarna kalla Ivanhoe. Men kanske kan han ännu icke bära sin tunga rustning. Sänd emellertid bud till honom, fader, ty han har inflytande bland sitt folks starka män, och som han var med oss i fångenskapen hus, skall han kanske finna någon som är villig att strida för min sak. Och säg till honom, till Wilfred, Cedric son, att om Rebecka lever eller dör, så lever och dör hon oskyldig till det brott, för vilket hon är anklagad. Om om det är Guds vilja, att du skall förlora din dotter, så dröj icke längre, gamle fader, i detta blodsutgjutelsens och grymhetens land, utan begiv dig till Cordova, där din broder lever i trygghet i skygd av Boabdils, saracenens tron, ty morerna äro mindre grymma mot Jakobs släkte än nasarenerna i England äro.
Isak lyssnade med någorlunda lugn, under det Ben Samuel läste brevet, men sedan hängav han sig åter på sitt österländska sätt åt sin djupa sorg — han rev sina kläder, strödde stoft på sitt huvud och utropade: »Min dotter, min dotter, kött av mitt kött och ben av mina ben!»
»Fatta dock mod», sade rabbinen, »ty denna sorg gagnar till intet. Omgjorda dina länder och uppsök denne Wilfred, Cedrics son. Kanske hjälper han dig med råd eller med styrka, ty den unge mannen är i hög gunst hos Rickard, den nasarenerna kalla Lejonhjärta, och det det påstås säkert att han återkommit. Det kan hända att han kan av honom undfå brev och sigill, som förbjuda dessa blodsmän, vilka skamligt nog kalla sig efter Sions tempel, att fullfölja sina onda avsikter.»
»Jag skall uppsöka honom», sade Isak, »ty han är en god yngling och har medlidande med landsflyktingen av Jakobs hus. Men han kan ej bära sin rustning, och vilken annan kristen vill väl strida för Sions förtryckta?»
»Du talar, som kände du inte hedningarna», sade rabbinen. »Med guld skall du köpa deras tapperhet, liksom du med guld köper din egen trygghet. Var vid gott mod och begiv dig åstad att uppsöka Wilfred av Ivanhoe! Jag vill även göra vad jag kan, ty det vore stor synd att övergiva dig i din nöd. Jag skyndar nu till staden York, där många krigare och starka män äro församlade, och tvivlar inte på att jag bland dem skall finna någon, som vill strida för din dotter. Ty guldet är deras gud, och för rikedom pantsätta de både liv och gods. — Du infriar väl, broder, de löften jag giver dem i ditt namn?»
»Förvisso, broder», sade Isak. »Och må himlen vara prisad, som skänkt mig en tröstare i mitt betryck. Men giv dem inte genast vad de begära, ty du skall finna att dessa fördömda människor äro sådana att de begära pund och sedan kanske nöja sig med uns. — Gör emellertid såsom du finner för gott, ty vartill skulle mitt guld gagna mig, om jag förlorade mitt älskade barn?»
»Farväl», sade läkaren, »och må det ske dig efter ditt hjärtas önskan.»
De omfamnade varandra följaktligen och avlägsnade sig åt var sitt håll. Den vanföre bonden stod en stund och tittade efter dem.
»Dessa judehundar!» sade han. »De brydde sig inte mera om en fri skråbroder, än om jag varit en livegen eller en turk eller en omskuren hebré som de själva! De kunde väl ändå kastat till mig ett par slantar! Jag var inte tvungen att springa med deras gudlösa brev och löpa fara att bli förhäxad, som mer än en varnade mig för. Och vad bryr jag mig om det guldmynt, flickan gav mig, om jag råkar illa ut för prästen, när jag skall bikta mig till påsk och blir tvungen att ge honom dubbelt så mycket för att göra honom god igen och kanske får heta »judens kurir» till på köpet, så länge jag lever! Jag tror, jag blev verkligt förhäxad, när jag såg den där flickan. Men så har det alltid varit med både jude och hedning, som kommit i hennes närhet — ingen kunde låta bli att springa, när hon hade något ärende — och likväl, när jag tänker på henne, vill jag ge både verkstad och verktyg för att räda hennes liv.»