Jägar-Visa
JÄGAR-VISA.
.Ej Jägarn aktar vind och våg,
För mödan aldrig vek;
Åt skogen flyr hans vilda håg,
Förr’n solen ser hans lek.
Då morgonrodnans purpurpäll
Betäcker grönan sal,
En kung på klippans thron, så säll
Han skådar fält och dal.
Och rustar sig så glad till fejd,
Med sång vid hornets ljud,
Mitt rike är den vida nejd,
Naturen är min brud.
Med gyllne, perlesmyckadt hår
Och rosenblommig kind,
Hon kysser mig hvarenda vår
I hvarje vestanvind.
Och helsar med en jubelchör
Sin älskling alla dar,
Och gläds för hvarje skott hon hör,
I echos muntra svar.
Men när vid höstens kulna flägt
Hon slutar ögat trött,
Med bleknad hy, i liljedrägt
Snart slumrar hon så sött.
När sörjande nu björnen går
I mörka kulan ner,
Och nordan vildt sin harpa slår,
Ej fröjdar jagten mer.
För jägarn dock, i vännen ring,
Bevingad timman flyr;
Han yppar då mång’ underting
Från jagtens äfventyr.